Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized » CD: Symfonier av Borys Ljatosjynskyj och Alexander Moyzes

CD: Symfonier av Borys Ljatosjynskyj och Alexander Moyzes

Boris Lyatoshynsky: Symphony No. 3; Grazhyna (Chandos/Naxos). Speltid: 63’23.
Bournemouth Symphony Orchestra, Kirill Karabits (dirigent)

Betyg: 

Alexander Moyzes: Symphonies Nos. 9 and 10 (Naxos). Speltid: 69’59.

Slovak Radio Symphony Orchestra, Ladislav Slovák (dirigent)

Betyg:

 

Ukrainas Sjostakovitj har han kallats ibland, tonsättaren Borys Mykolajovytj Ljatosjynskyj. Född 1895 var han emellertid elva år yngre än sin ryske kollega. Men även om den ene var ukrainare och den andre ryss levde de större delen av sina liv i Sovjetunionen, något som också satte sina spår, då det innebar att ständigt förhålla sig till och parera Partiets direktiv och Stalins nycker. Men så värst mycket Sjostakovitj tycker jag nog inte att det låter om Ljatosjynskij; lika gärna eller hellre går associationerna till Mjaskovskij och Vajnberg.

Hans 3:e symfoni är från 1951 och har undertiteln ”Fred ska besegra krig”. Det är en stort upplagd symfoni, och den kan ses som en reaktion på de fasor som kriget innebar men också, i den avslutande satsen, en trosviss förhoppning om framtiden, komplett med klockklang. Dessutom är den för säkerhets skull tillägnad 25-årsdagen av oktoberrevolutionen – vilket framstår som mycket märkligt, då ju denna inträffade 1942. Oavsett detta bör dedikationer av det där slaget tas med en nypa salt; i vissa situationer måste man som bekant ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Och Ljatosjynskyj hade all anledning att vara försiktig. Bara några år tidigare hade Sjostakovitj och Prokofjev fått bannor av Stalins fruktade kulturpolitruk Zjdanov, och vem som helst kunde hamna i en cell i Ljubankafängelset eller på något av tågen till gruvorna i Sibirien. Faktum är att symfonin inte heller fick uruppföras förrän tonsättaren reviderat finalen, vilken först stämplades som borgerlig och opatriotisk. På den nu aktuella inspelningen med BBC Philharmonic under Kirill Karabits hör vi originalversionen. Det tackar man för, desto mer som den även i original kan kännas lite tillrättalagd i sin optimism, varför den partiideologiska kritiken idag kan framstå som obegriplig (om det nu inte var för att Ljatusjynskyj här citerade en ukrainsk folksång).

Dirigenten Kirill Karabits (eller Kyrylo Karabyts på ukrainska) är son till dirigenten och tonsättaren Ivan Karabits (Karabyts) som var elev till Ljatosjynskyj och till Mayana Kopytsa som är en ledande expert på Ljatosjynskyjs musik. (De olika stavningarna har att göra med om man utgår från de ryska eller ukrainska namnformerna.) Kirill Karabits tycks i alla fall i sin internationella karriär använda sig av den ryska.

Stalin var för övrigt besviken på flera av efterkrigssymfonierna. Sjostakovitjs 9:a var opassande sprallig och Prokofjevs 6:a var för sorgtyngd. Sovjet hade ju trots allt vunnit en heroisk seger under sin stora ledare och lärare, och Stalin förväntade sig säkert ett ståtligt hyllningsverk. I det avseendet svek även Ljatosjynskyj, vars symfoni mer framstår som ett ärligt uttryck för den svåra tid man genomlevt än som ett prisande av makten. Men det är väl därför den överlevt sin egen tid och kan tala till oss även idag – utan att för den skull vara lika drabbande som Sjostakovitjs samtida symfonier, inte minst nummer 7 (1941), 8 (1943) och 10 (1953).

Om nu Ljatosjynskyj ska vara Ukrainas Sjostakovitj så är väl Alexander Moyzes Slovakiens; han var dessutom årsbarn med Sjostakovitj. Men inte heller här känns den där Sjostakovitj-kopplingen så självklar. I sin serie med Moyzes symfonier har Naxos nu nått fram till nummer 9 (1971) och 10 (1978). Det är inga nya inspelningar utan rör sig om återutgivningar av den Marco Polos utgåvor från 1990-talet. Nian är mörk och dyster och det är frestande att tänka sig att stämningen är påverkad av det samhällsklimat som följde på Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien hösten 1968. Men sådana där spekulationer är å andra sidan högst vanskliga. Hur som helst engagerar det mer än den 10:e symfonin som är ett mer öppet och soligt verk – men också mer konventionellt och dessvärre lite småtråkigt.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree