Konst: Äkta och oäkta förfalskningar

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, april 18th, 2019

Äkta och oäkta förfalskningar. En konstskatt i polishusets källare

Carl-Johan Svensson

Carlssons bokförlag. 189 sid.

—

En ny bok om konstförfalskningar väcker roliga minnen till liv. Som relativt färsk journalist kom jag i början 1980-talet att bevaka en rättegång mot den så kallade Ölandsförfalskaren som specialiserat sig på att göra kopior av bland annat Lennart Jirlow-målningar.

Sven Truedsson som förfalskaren hette, njöt uppenbarligen av den nya uppmärksamhet som rättegången gav hans vanligtvis mycket anonyma ateljéverksamhet.

– Pojkar, ni skriver väl mitt namn i tidningen, sa Truedsson när han höll hov i en paus under rättegången.

Han hade då suttit en längre tid på Kronobergshäktet under utredningen. Vid denna tid pågick en debatt om de omänskliga förhållandena där. Truedsson fick frågor om sin syn på saken. Han berättade att han bott långa perioder av sitt liv på hotell men aldrig bott så bra som på Kronobergshäktet.

– Här kommer inga städerskor och väcker en på morgonen. Väldigt trevlig personal och dessutom utmärkt mat, konstaterade han förnöjt.

Vad gällde åtalet för de förfalskade tavlorna medgav han glatt att visst hade han målat de som visades fram i rätten och flera andra också för den delen. Närmare 3000 uppskattade han själv det till.

Men signerat dem hade han aldrig gjort och därmed hade han heller inte gjort sig skyldig till brott. Så långt hade Truedsson faktiskt rätt.

Kopiera tavlor är nämligen inget brott och att måla av mästares tavlor har under århundranden varit ett sätt för blivande konstnärer att lära sig yrket. Det är först när man målar dit originalkonstnärens namn/signatur som brottet uppstår om man inte samtidigt ordentligt anger att målningen är just en kopia. ”L Jirlow Cop S Bjerke” hade Truedsson använt sig av, vilket också framgick på en av de beslagtagna tavlorna.

Problemen var bara att den tekniska undersökningen visade att just den signaturen var påmålad i all hast. Under denna signatur fanns en annan som bara angav ”L Jirlow”. Truedsson hade nämligen fått tips om att polisen var honom på spåren försökt rädda situationen genom att göra tavlan laglig.

Men polisen kunde plocka fram flera andra tavlor signerade med enbart ”L Jirlow” utan något tillägg att det var en kopia. Här fanns också förfalskningar av Pelle Åberg och Lindorm Liljefors. Truedsson medgav att han nog målat också dessa, men framhärdade att några signaturer hade han aldrig målat dit.

Här blev rättegången direkt farsartad när den tekniska bevisningen kunde slå fast att signaturen hade målats dit samtidigt som tavlorna hade målats. Hur kunde Truedsson förklara detta? Jo, ibland tog han paus i målandet och då kunde nån ha smugit sig in i ateljén och målat dit ”L Jirlow”-signaturen. Själv hade han i alla fall inte gjort det. Till och med åklagaren hade svårt att hålla sig för skratt inför denna sanslösa förklaring.

Ännu mer skratt blev det i rättssalen när det visade sig att Truedsson som delbetalning för några tavlor han förfalskat fått ett par grafiska blad av Zorn. Som var förfalskade, vilket kom som en överraskning för Truedsson under rättegången.

– Va, utropande han spontant, finns det inte en människa som man kan lita på!

I sin slutplädering medgav åklagaren att visst hade Truedsson roat oss under rättegången men rätten hade dock att ta ställning till att det faktiskt rörde sig om brottslig verksamhet som måste bestraffas. Domen blev 1 år för grovt bedrägeri medelst signaturförfalskning.

– Dig har jag väntat länge på, hälsade Truedsson när kriminalinspektör Ragnar Bergmark som ledde polisutredningen kom gjorde husrannsakan hos honom. Bergmark var under många år polisens särskilda expert på just konstförfalskningar, ofta i nära samarbete med Björn Hallström, konstprofessor i materialkunskap. De skrev 1987 boken Ruffel och båg i guldram – att avslöja konstförfalskningar.

Det var ett tips som ledde polisen till att avslöja Truedsson på sin tid och det var också ett tips som ledde polisen vidare i avslöjandet av den mycket stora samling av förfalskad konst som numera huserar i polishusets källare i Jönköping.

Den samlingen har nu blivit föremål för en ny bok: Äkta och oäkta förfalskningar – En konstskatt i polishusets källare av Carl-Johan Svensson.

Tipset denna gång började med ett inbrott i den kulturminnesmärkta Slottsvillan i Jönköping, där det bland annat stals en målning av Bruno Liljefors.

Två personer greps och en av tjuvarna tipsade om att de sålt en stulen tavla till en man i Tenhult utanför Jönköping. Polisen beslöt sig för husrannsakan på tre ställen kopplade till Tenhult-mannen.

Polisen fann 76 konstverk, dock ej den stulna tavlan av Bruno Liljefors. Med sakkunnig hjälp kunde polisen konstatera att en del av konsten var förfalskad vilket fick dem att göra förnyade husrannsakningar. Nu fastnade ytterligare 231 konstverk i polisens trål, undanstoppade lite över allt.

Fallet skrev därmed in sig i den svenska kriminalhistorien som det största beslaget någonsin av förfalskad konst.

Nu var kanske inte alla tavlorna förfalskade och ett omfattande arbete för att kartlägga detta sattes igång. Detta blev också centralt i den efterföljande rättegången. Den legendariska konstpedagogen Carlo Derkert anlitades som expert tillsammans med konservator Mathias Pehrson, som bland annat ansvarat för Carl Larsson-gården i Sundborn.

Nu är det inte straffbart i sig att inneha förfalskad konst, men förfalskad konst ska förverkas, dvs brännas upp. Rättegången kom också att handla om vad som skulle hända med de förfalskade tavlorna.

Boken redogör för turerna och berättar samtidigt intressanta fakta om vad som gäller kring förfalskad konst och hur man kan lära sig känna igen den.

Det är en både lärorik och underhållande berättelse. Författaren Carl-Johan Svensson är till vardags lektor i historiedidaktik och har bra koll på hur man berättar på ett intresseväckande sätt.

Boken har sitt centrum kring de lokala händelserna men höjer samtidigt blicken och tar ett instruktivt grepp på hela problemet med konstförfalskningar. Detta är en bransch som omsätter enorma pengar samtidigt som åtminstone den svenska polisen ägnar problemet praktiskt taget inget intresse alls. ”Det är ett i det närmaste riskfritt brott att begå”, skriver f.d. kriminalinspektör Heléne Andersson i ett förord till boken.

Claes Moser, välkänd expert från Antikrundan, är inne på samma sak i sin inledande text. Idag finns en polis i hela landet som är specialiserad på denna brottslighet och det är tveksamt om tjänsten ska få finns kvar.

Det är naturligtvis olyckligt om polisen frånsäger sig all specialkompetens på detta område, särskilt som det inte är några vattentäta skott mellan denna brottslighet och andra typer av brott.

Men visst är det lätt att skratta när en gammeldags skojare som Truedsson är i farten. Och de som varit dumma nog att köpa hans ”L Jirlow”-tavlor kan väl få skylla sig själva, kan man tycka.

Svensson resonerar en del kring varför folk låter sig luras och citerar kriminalinspektör Ragnar Bergmark:

– Det är obegripligt att framgångsrika företagare, som aldrig skulle drömma om att genomföra en större affär utan att rådfråga sakkunnig expertis, kan köpa tavlor för hundratusentals kronor – utan att kontrollera först.

Nu finns 119 förfalskade tavlor från Jönköpingshärvan i polishusets källare. Många finns återgivna i boken med kommentarer. Visningar kan bokas och det hela hålls igång av ideella krafter. Framtiden är oviss.

Och visst är det möjligt att dåtidens experter kan ha missbedömt någon enstaka tavla som egentligen är äkta.

”Kanske är de kvarhängande frågetecknen kring Jönköpingssamlingen dess räddning. Vem vill vara den som fattade beslutet om att bränna upp en äkta Rubens”, avslutar Carl-Johan Svensson sin bok.

—

Dick Schyberg, kulturjournalist. 1999-2013 redaktör för tidningen Tecknaren.