Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized » CD: Orkesterverk av George Antheil

CD: Orkesterverk av George Antheil

George Antheil: Symphony No. 3; Symphony No 6; Archipelago; Hot-Time Dance; Spectre of the Rose Waltz (Chandos/Naxos). Speltid: 66’52.
BBC Philharmonic, John Storgårds (dirigent)

Betyg:

Den 30 maj 1922 avseglade den 19-årige George Antheil till Europa för att skapa sig en karriär som ”ultramodern pianist och tonsättare”. Efter London, Berlin, Budapest och Wien hamnade han Paris, ditlockad av ingen mindre än Stravinsky. Självklart bodde han och hustrun i ett rum ovanför Sylvia Beachs bokhandel Shakespeare and Company. Där kunde han umgås med ”alla”: Hemingway, James Joyce, Ezra Pound, Erik Satie … Han inledde också ett samarbete med Svenska baletten i Paris, som under Rolf de Marés ledning var känd för att satsa på det som var nytt och utmanande.

George Johann Carl Antheil (1900–1959). Fotot troligen från 1920-talet.

Med sin Ballet Mécanique etablerade sig Antheil som ett enfant terrible, men kanske mer på lek än på allvar. Verket var i alla fall rätt spektakulärt och till de mer anslående inslagen i orkestern hörde en siren och tre stora, snurrande flygplanspropellrar. Efter Paris var det dags för Berlin igen, men efter nazisternas maktövertagande blev situationen omöjlig. Så 1933 återvände han till USA, och nu var det dags att lämna avantgardismen och bli ”amerikansk”. För att ingen skulle missa poängen kallade han också sin tredje symfoni för just ”American”. Men helt förnekade han inte sina franska böjelser; den 6:e symfonin fick undertiteln ”After Delacroix” som en hyllning till konstnären. Och nog bär Spectre of the Rose Waltz spår av Maurice Ravels La Valse.

Båda dessa symfonier finns nu på en cd med BBC Philharmonic under John Storgårds. Den rymmer också tre småstycken, som tydligt visar Antheils intresse för dans- och populärmusik, där Archipelago får mig att tänka på den egensinnige Louis Moreau Gottschalk. Annars finns tydliga drag av Gershwin och, i symfonierna, Copland. I 6:e symfonins första sats finns också inslag som gör man undrar över om han på något sätt kommit i kontakt med Charles Ives – utan att på något sätt vara lika originell som denne banbrytande gigant. Verken på den här skivan omspänner åren 1935–1950 och tillhör alltså en tid då Antheil lämnat Europa bakom sig och eftersträvade ett mer lättillgängligt tonspråk, en strävan som också förde honom till Hollywood och televisionen.

Ibland blir musiken lite bullrig, men Antheil kan förvisso skriva riktigt effektivt för orkester. Att kalla honom en betydande tonsättare vore att ta i. Det hindrar inte att han kan vara nog så underhållande. Och det ska man inte förakta.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree