Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Recension » Bok: K av Katarina Frostenson

Bok: K av Katarina Frostenson

K

Av Katarina Frostenson

Polaris. 272 sidor. Har utkommit.

 

Det vore lätt att raljera över en bok som denna. Bara alltför lätt. Låt mig därför genast säga att det är en i långa stycken vacker bok som Katarina Frostenson skrivit. Lite till min egen förvåning läser jag den med behållning; förvåning därför att jag aldrig riktigt fallit för hennes poesi och därför att det i våras var med självövervinnelse jag tog mig igenom den mäktigt tråkiga volymen Två dramer. Hennes nu aktuella K är av helt annat slag, och att skriva den måste ha varit något av ett vågspel. Den är hennes reaktion på allt som hänt efter att Dagens Nyheter publicerade artikeln som pekade ut hennes make som våldtäktsman, en artikel som dessutom fick hela Svenska Akademien i gungning och slängde ut Frostenson i kylan.

Många förundrades över att hon framhärdade som ledamot medan det värsta rabaldret pågick och att hon envetet teg trots att hon medialt målades ut som moraliskt funktionshindrad. Här får vi svaren. De är enkla. Hon anser sig inte ha gjort något fel, och hon vet att det finns anklagelser som det är meningslöst och kontraproduktivt att försvara sig mot. Därför är inte heller den här boken i första hand en försvarsskrift; snarare är den ett angrepp. Mycket sällan argumenterar hon för sin makens oskuld; den är enligt henne given och anständiga människor vet att så är fallet. Varken hon eller han har läckt några pristagares namn, och mannen har inte begått några övergrepp. Endast vid ett tillfälle väljer hon att ge en alternativ version till en episod som blev mycket omskriven. Det gäller den där hennes älskade, enligt Ebba Witt Brattström (här kallad ”professorskan”), ska ha idkat handpåläggning på ingen mindre än kronprinsessans akterdel. Enligt Frostenson, som själv var åskådare till händelsen, lade han möjligen försiktigt sin hand på Victorias arm av den enkla anledningen att han behövde komma fram i den trängsel som rådde. Men det är alltså inte dementier av, och än mindre alternativa versioner till, allehanda rykten och påståenden som dominerar framställningen. Hon citerar förtröstansfullt Maria Callas som lakoniskt kommenterade illasinnat förtal med orden: ”Låt tiden ta hand om det där.” Nej, först och främst är boken en beskrivning av vad det innebär att falla och att överleva fallet.

Katarina Frostenson. Foto från Polaris.

Frostensson gick i ett slag från ha befunnit sig på en upphöjd och hyllad position högst upp på Parnassen till att bli en paria, en utstött och fredlös. Hon gick från att vara oberörbar som ett slags kulturens gudinna till att vara oberörbar som besmittad, spetälsk. Hon blev ett lovligt byte för spott och spe. I den situationen flydde hon landet – precis som, vilket hon påpekar, Almqvist, Strindberg och Ingmar Bergman gjort före henne.

Liksom en rad frostskadade nordiska författare före henne spelar hon ut ett soligt och livsbejakande Södern (i hennes fall Frankrike och Paris) mot ett trångsynt och puritanskt, kallt och illasinnat Sverige – eller ”Sveden” som hon med en fnysning föredrar att skriva. Det är inte den smartaste retoriken för den som vill bli omtyckt i sitt land. Men den viljan har Frostenson gett upp, om hon nu någonsin haft den. Sverige är förlorat för henne, och svenskarna beskrivs som ett av tradition avundsamt, förgrämt och blodtörstigt släkte som det är bäst att ha på tryggt avstånd.

Dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius förkunnar att Bob Dylan fått nobelpriset 1916. Foto: Frankie Fouganthin.

Hon är oresonlig, javisst. Men just det oresonliga hör till bokens värde. Det bidrar till att förmedla upplevelsen att vara orättfärdigt förföljd och hatad. Här finns formuleringar som hon antagligen skulle ha strukit om manuskriptet fått mogna i tio år eller så. Men en alltigenom balanserad text skulle ju inte lyckas fånga nuets frustration och vrede. Därför censurerar hon inte sig själv. Så blir Svenska Akademin, Ständiga Sekreteraren och Sara Danius till SA, SS och SD. Det är ju rätt lågt och lite fånigt – men begripligt: så där kan väl tankarna kana runt i huvudet och ropa på hämnd.

Vid ett tillfälle kallar hon sig själv KF, men avsikten är knappast att vi ska tänka på Kooperativa Förbundet. Den sortens självironiska lustigheter ligger liksom inte för henne. Hon konstaterar själv att hon har svårt för ironi och att den djupt ironiske akademikamraten Torgny Lindgren fann detta roligt. När Frostenson citerar Erik Beckmans ord om henne som ”diktens drottning” så gör hon det också utan spår av distans, och man förstår att hon anser att Ulf Linde hade helt rätt när han sa att det var hon, ”den Visa”, som i själva verket var Akademien.

Om nu inte (själv)ironi är Frostensons starka sida så visar hon sig i alla fall ha en för mig lite oväntad satirisk talang – som när hon skildrar några möten med SA och med advokatkontoret som SS/SD anlitade. På den senare möter två lika långa män med likadana randiga skjortor och likadant bakåtslickat hår – och en ung kvinnlig medarbetare vars ögon rycker mest hela tiden. Man undrar förstås hur det ser ut med jämställdheten i den firman.

Montmartre, martyrernas berg, fotograferat av Hippolyte Bayrad ca.1842.

Mina inledande ord om en vacker bok låter kanske lite märkliga, efter det jag skrivit hittills. Men det polemiska är inte dominant. Den har närmast dagbokens form och förmedlar känsligt stämningar och vardagsiakttagelser, fångar ett tillstånd av ensamhet och utsatthet, pendlingen mellan att ge upp – Seine finns ju alltid där, döden genom vatten, Paul Celans val – och en tillitsfull förtröstan att allt går över. Här finns också stunder av rasande stridsiver. Hon flanerar i det Paris som hon älskar, dricker vin, röker, går på bio och utställningar – och låter topografin få symboliska övertoner: hon bor nära Rue des Martyrs och när hon går upp till Montmartre föredrar hon den svenska översättningen ”Martyrberget”; när hon passerar Place de la Concorde noterar hon naturligtvis att det var den gamla avrättningsplatsen. Jo, det var där en annan drottning, Marie Antoinette, miste huvudet efter att, som Frostenson påpekar, ha översköljts av de mest befängda anklagelser.

”Ovidius förvisas från Rom” av William Turner (1838). Foto: The Athenaeum (http://www.the-athenaeum.org/art/detail.php?ID=21466)

Texten är späckad av hänsyftningar till litteratur, film och konst. Ständigt citeras valfrändskaperna Simone Weil, Marguerite Duras, Le Clézio, Horatius och, naturligtvis, Ovidius som tvingades i exil av kejsar Augustus som drev en kampanj för moralisk upprustning. Ständigt återvänder hon också till den saknade vännen Birgitta Trotzig. Jacques Brel och Cornelis Vreeswijk apostroferas, liksom Primo Levi, Kamel Daoud och Georges Bataille. Hon dras till ryska poeter som Anna Achmatova, Marina Tsvetajeva och Osip Mandelstam – och speglar sig i deras öde som förföljda och utstötta. Även Dreyfus nämns som exempel på vad som händer ”när massan är i rörelse”.

Anna Achmatova tecknad av Modigliano 1911.

Dragningen till de ryska modernisterna är intressant ur flera aspekter. Frostenson har ju, tillsammans med Stig Larsson, gärna lyfts fram som postmodernistisk portalfigur i Sverige. Men hela hennes förhållningssätt är, precis som de ryska poeternas, djupt rotat i den romantiska konstnärstraditionen. Att vara författare, sann författare, är något helt annat än att bara skriva böcker och konstruera text; det är en identitet, en livshållning, en existentiell erfarenhet. Jag tänker mig att Frostenson gärna skulle sätta sitt namn under Tsvetajevas dikt ”Poeter”, där poeter dessutom så passande står i parrim med parias. Det romantiska draget ger sig också till känna när kollegan HE (Horace) kallas ”riddare” – och nej, det sker inte med glimten i ögat. Men när alla sviker är det kanske inte så konstigt om man, som den drottning man ser sig som, dubbar den som står med draget svärd vid ens sida. Hon låter också boken avslutas med Anna Achmatovas självmedvetna ord i diktsviten Rekviem, där hon tar på sig uppgiften att skildra Jezjov-terrorns fasansfulla år i Sovjetunionen. Man förstår att Frostenson med sin bok tycker sig ha utfört motsvarande handling. Men den parallellen framstår ändå som lite väl magstark och blir ett retoriskt missgrepp.

Simone Weil.

Frostenson återkommer ofta till motsättningen mellan individen och gruppen (eller massan) och till det krav på renhet som hon ser sprida sig i olika sammanhang. Det är förvisso ett obarmhärtigt och i grunden omänskligt krav som bara alltför lätt leder till en vilja att solka andra för att själv framstå som moraliskt oförvitlig. Så uppstår en självrättfärdig lynchmobb, hög på ressentiment och skadeglädje, beredd att slita sina offer i stycken. Nog har vi sett en del pinsamma prov på detta. Det paradoxala är att Frostenson samtidigt tycks insistera på sin egen och makens renhet. Hon påpekar själv att Katarina betyder just ”den rena” – och han framställs som ett offer för avund och främlingsfientlighet, en projektionsyta för andras hat, i sig obefläckad. Inte oväntat nämner hon René Girards teorier om syndabockens betydelse för att hålla samman ett samhälle. Naturligtvis gör hon också en poäng av att Girard introducerades i Sverige av Anders Olsson, mannen bakom den salomoniska lösningen att förvandla såväl Sara Danius som Katarina Frostenson till offerlamm för att bevara Akademien från inre sönderfall.

Birgitta Trotzig fotograferad av Ulla Montan.

Den älskade är alltså oskyldig, utsatt för en kampanj initierad och orkestrerad av Dagens Nyheter med yttersta syfte att komma åt just Svenska Akademien. Mer övertygande konspirationsteorier kan man förvisso tänka sig, även om Björn Wiman omedvetet gjort sitt bästa för att ge denna i alla fall ett sken av trovärdighet. När det gäller Arnaults skapelse Forum är det ju annars lätt för Frostenson att peka på det hyckleri som snabbt bredde ut sig inom kulturvärlden efter att bomben briserat. Från att ha varit ett etablissemang med erkänt hög nivå på verksamheten kom Forum att framstå som något slags obskyr svartklubb med förmågan att alstra postum beröringsskräck. Plötsligt framstod det som suspekt att ens ha klivit över tröskeln till klubben, och de som tidigare entusiastiskt frotterat sig med kulturkändisarna lät påskina att de knappt varit där och i alla fall inte riktigt gillat stället. Fan tro’t.

Skänker kärleken glömska, gör den blind och döv? frågar sig mästaren Ma i Willy Kyrklunds roman med samma namn. Och visst kan man undra. Frostenson vill i alla fall rentvå sin älskade från alla anklagelser och hävda att han aldrig på minsta sätt överträtt några som helst gränser. Men det beror ju också på var man sätter gränserna. Frostenson tycks sätt dem vid fysiskt våld. Hon raljerar över Sara Danius som likt en ”sipp furstinna” står i sin knytblus i regnet utanför Akademien och talar om ”oönskade intimiteter”. Det kan ju tolkas som att Frostenson anser att lite tafsande inte är något som borde bekymra frisinnade människor som står över viktorianska konventioner. Lite senare vänder hon sig också direkt till sin älskade med orden: ”Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.” Exakt vad som här antyds framgår inte; helt glömsk, blind och döv för vissa av hans förehavanden tycks Frostenson ändå inte vara. Men orden förvandlar honom till ett viljelöst och hjälplöst offer för något slags inre demon. Han blir en tragisk Gösta Berling som man bara måste älska ännu mer i villfarelsens och förödelsens stund. Som en den förbehållslösa och allt förlåtande kärlekens höga visa klingar det så vackert att man knappast hör att strängarna skorrar – men man ska ju som bekant sjunga vackert om kärlek ändå.

Marie Antoinette chikanerades i en rad karikatyrer som denna från ca. 1790 där hon uppvaktas av Lafayette.

Sedan är det en annan sak om vi har den moraliska rätten att spekulera över parets inbördes relation och, som en recensent, beskriva den som destruktiv galenskap. Om andras kärlek bör man möjligen yttra sig med viss försiktighet i offentliga sammanhang. För även om det är mycket i K som man har skäl att stå undrande inför blir man påmind om att det ändå är människor, individer, som det handlar om och att även hederligt folk kan vara ett djävla pack – som slutorden lyder i Émile Zolas roman Hallarna. Nej, Frostenson citerar dem inte, men nog kunde hon ha gjort det.

Boken är alltså en kärleksförklaring till maken, men i kanske än högre grad är den en hyllning till vännerna, de få som räddade deras liv genom att stå bi. Vänskap här betyder att stötta och hjälpa och att fullt ut tro på den förföljde främlingens oskuld och det svenska kulturetablissemangets banala ondska. Vänner av det slaget är säkert nödvändiga i vissa situationer för att orka gå vidare. Samtidigt är det inte utan att man också hade önskat Frostenson vänner som utifrån en grundläggande solidaritet vågat utmana och ifrågasätta hennes valda hållning och inte bara underblåsa den.

Marie Antoinette på väg att giljotineras, tecknad av Jacques-Louis David 16 okt 1793.

Läst som en dagbok och tankebok från den fördömdas horisont har K mycket att säga om känslan av existentiell utsatthet och rättslöshet när världen vänds upp och ner och man erfar att (nästan) alla sviker. Man blir ett villebråd som vem som helst har rätt att håna, fördöma och skadeskjuta – och man har ingen möjlighet att gå i svaromål när den ena efter den andra känner ett trängande behov av att delge världen sina bestämda åsikter om saker som de egentligen vet väldigt lite om. Läst så blir det också en bok om räddning, om att både fly och sätta sig till mentalt motvärn, hitta strategier för att inte ge upp och gå under. Här finns bokens stora värde. Den sätter ord på utsattheten och förmedlar känslan att bli förtappad i världens ögon. Man kan ta till sig den erfarenheten utan att döma i sak, och då är K inte bara en dagslända eller en partsinlaga i ett konkret fall som jag måste ta ställning till. Samtidigt går det inte att komma ifrån att den ju också faktiskt är en partsinlaga i ett högst konkret fall. Och då blir den mer problematisk.

Att utvärdera allt som hänt torde ännu vara omöjligt av en rad olika skäl. En sak är i alla fall säker: hela den här affären lyckades verkligen locka fram det sämsta hos en rad olika aktörer och kommentatorer på båda sidor om demarkationslinjen.

Så till sist: vad står K i K för? Katarina naturligtvis. Och för ”kaos, kris, katharsis, katastrof. Kamp. Känslor. Konst, kultur. Kabal och kärlek.” Kabal skulle också kunna uttryckas som konspirationer och komplotter. Det går inte heller att komma förbi Kafka, som naturligtvis nämns i boken. I hans roman Processen finner sig Josef K. fångad i en absurd rättsapparat där domen tycks inskriven från början och där det är omöjligt att försvara sig. De berömda inledningsorden lyder: ”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Att Katarinas K kan uppleva sin och sin älskades situation på samma sätt som Kafkas K. är inte så svårt att förstå. Men man kan också påminna sig att Processen kan ses som en självrannsakan och att Kafka själv inte uppfattade K. som oskyldig.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree