Bok: Det hemsökta Japan av Lafcadio Hearn

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur lördag, oktober 5th, 2019

Det hemsökta Japan

Lafcadio Hearn

Översättare: Walborg Hedberg, Thomas Warburton och Jonas Wessel

Hastur förlag. 230 sidor. Har utkommit.

För fyra år sedan gav förlaget Hastur ut Drömmar om den älskade döda, där Lafcadio Hearns tidiga författarskap presenterades. De korta prosatexterna bär spår av barndomens mardrömmar i Dublin, av New Orleans varma nätter och av den kreolska kulturen på Martinique. Här finns en längtan bort, en längtan till främmande exotiska platser och till världar bakom den som omger oss, världar vi tycker oss ana i varma sommarnätter när blommornas dofter fyller luften och våra sinnen vidgas och universum lättar på slöjan till sina hemligheter. Här finns också en lätt melankoli eftersom längtan till det magiska och sällsamma bottnar i saknad. Litteraturen blir ett uttryck för vår oresonliga längtan efter landet som icke är, en dröm om det underbara som borde genomtränga alla våra sinnen. Hearn bjuder oss att träda in i en hemlig och sällsam trädgård från en annan tid – eller kanske bortom tiden – där blommorna öppnar sina kalkar för att sprida aromatiska och hallucinatoriska dofter i den tropiska skymningen och där fasan lurar i njutningens skugga.

Så, hösten 1889, fick han ett uppdrag som fullständigt skulle förändra hans liv. Harper’s Magazine i New York skickade honom på en reportageresa till Japan. Knappt hade han landstigit i Yokohama den 4 april 1890 förrän han insåg att han äntligen kommit hem. Han gifte sig med en japanska, adopterades av hennes familj och blev kvar i landet till sin för tidiga död 1904. Det Japan som Hearn mötte var en nation i förvandling där gamla traditioner och inhemsk kultur alltmer fick vika för modernitet och västerländska ideal. Men det var det ursprungliga Japan som fascinerade Hearn, och han lyssnade gärna till berättelser från äldre tider – utan att för den skull göra sig blind för samtiden.

Hans författarskap och stilkonst kom också att få en annan karaktär, vilket framgår av den volym som Hastur nu publicerat: Det hemsökta Japan. Som titeln låter förstå handlar det om berättelser om gengångare och gastar, spöken och demoner. Men inte bara. Här finns också mer journalistiska bidrag som ger bilder av japanskt liv. Det gäller till exempel ”Ett brev från Japan”, som Hearn skrev två månader före sin död. Texten är alltså från 1904 och Japan befinner sig i krig med Ryssland, ett krig som skulle bli ett svidande och chockartat nederlag för tsardömet och bidra till revolutionen 1905. Men det visste ju inte Hearn när han skrev sin text. Han är inte heller i första hand intresserad av kriget i sig utan hur det påverkar vardagslivet i allt från motiv på handdukar till leksaker och spelkort. Andra texter som drar åt det journalistiska är ”I koleratider” och ”Om spöken och gastar”. I den sistnämnda besöker Hearn en tempelfest med en attraktion som kan liknas vid våra nöjesfälts spöktåg, fast utan tåg. Samtidigt blir det en pedagogisk genomgång av de  olika gastar och demoner som möter den allt mer skärrade besökaren.

Annars återger Hearn en rad japanska berättelser om övernaturliga väsen av olika slag. Det kan röra sig om nog så ruggiga upplevelser. Ändå vore det fel att kalla dem, i alla fall inte alla, skräckhistorier. Hearn är trots allt inte i första hand ute efter att skrämmas; snarare drivs han av ett folkloristiskt intresse. Han är uppenbart fascinerad av japansk demonologi och av den stora floran av sägner om odöda och andra fasaväckande varelser. Man noterar att många historier utgår från en ensam vandrare som söker natthärbärge och väljer ett ensligt tempel eller bjuds in till en stuga – bara för att finna boningen hemsökt. Är nu hjälten en frejdig samuraj så går det bra, men alla är inte frejdiga samurajer … Och man ska inte ens lita på en präst, för prästen kan lika gärna vara en prästdemon. Till skillnad mot Hearns tidigare prunkande och liksom parfymerade prosa är stilen i hans japanska historier stram och saklig, trots att det som berättas kan vara nog så makabert och fasaväckande.

Den längsta historien, ”Karma”, är en mer regelrätt novell, och det dröjer inte länge förrän jag börjar misstänka att den inte alls utspelar sig i den uppgående solens land. Här finns en kvinnosyn som tycks mig fjärran Japan men har desto mer att göra med europeisk romantik och symbolism, en kvinnodyrkan av ett slag som i alla fall enligt Junichiro Tanizaki i romanen Somliga tycker om nässlor saknar motsvarighet i japansk tradition. Och jo, efter ett tag bekräftas att vi ingalunda befinner oss i Japan. Även prosan i den här texten skiljer sig från de andra, vilket bara ytterligare bekräftar att Hearns kontakt med det japanska i hög grad kom att påverka hans stilkonst.

Men Hearn återberättar inte bara olika historier. Han kan också bli essäistiskt vindlande och glida över i olika reflektioner. Han funderar över varför vi är rädda för spöken, även om vi inte tror på dem, och vari skräcken egentligen består. Här går han tillbaka till sin barndom och beskriver och analyserar sina upplevelser och reaktioner när man grymt och idiotiskt försökte bota hans mörkerskräck genom att nattetid låsa in honom i ett släckt rum. Han anlägger återkommande ett slags evolutionärt perspektiv, där uråldriga upplevelser tänks ha lagrats i själens dunkla djup för att irrationellt men påtagligt göra sig påminda idag. Ibland tycks hans tankar tangera de idéer som C.G. Jung skulle presentera några år senare.

Som efterord har förlaget haft den goda smaken att trycka om Thomas Warburtons välskrivna och informativa förord till Folk, gudar och gastar i det forntida Japan (1973). Fyra av bidragen är också hämtade ur den volymen. Sex andra är från Karma jämte andra berättelser och essayer (1922) och översatta av Walborg Hedberg. Resterande femton texter är nyöversatta av Jonas Wessel.

Det hemsökta Japan är en volym som bör locka alla som är intresserade av japansk kulturhistoria och folkloristik, liksom av lugubra berättelser om gastar och spöken.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.