Hem » Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur » Bok: Drömberättelse av Arthur Schnitzler

Bok: Drömberättelse av Arthur Schnitzler

Drömberättelse

Av Arthur Schnitzler

Översättare: Ulrika Wallenström

Efterord av Tobias Dahlkvist

Bokförlaget Faethon. 147 sidor. Har utkommit.

 

Sigmund Freud kallade honom sin kollega och dubbelgångare och undvek att träffa honom. Kolleger var de förvisso, därtill i bokstavlig mening. Som medicinstudent hade Arthur Schnitzler dessutom arbetat som assistent åt Freuds lärare Theodor Meynert och blivit expert på hypnos. Men det var trots allt inte Schnitzlers läkarprofession som Freud åsyftade med beteckningen kollega. Det han avsåg var att båda fascinerades av den ”underskattade och så förkättrade erotiken”. Men till skillnad från Freud ägnade sig inte Schnitzler åt kliniska undersökningar utan företog sina analyser i på fritiden i egenskap av skönlitterär författare – och det är ju som författare och inte som läkare han gått till eftervärlden. Men det han visade i sina pjäser, noveller och romaner fann alltså Freud vara i förbluffande samklang med de egna forskningsresultaten. Egentligen var inte överensstämmelserna så konstiga. Freud var en stor konsument av skönlitteratur och hämtade många uppslag från fiktionen. Och så var ju han och Schnitzler barn av samma kultur: båda var vetenskapligt skolade och kom från en borgerlig miljö av sekulariserade judar i sekelskiftets Wien, huvudstad i den habsburgska dubbelmonarkin och dubbelmoralkin Österrike-Ungern.

Mot slutet av sitt liv, 1926, skrev Schnitzler kortromanen Drömberättelse. Långt senare kom den att bilda underlag för Stanley Kubricks sista film, Eyes Wide Shut (1999) – vilket fick Bonniers förlag att samma år ge ut romanen i Ulrika Wallenströms översättning. Nu tjugo år senare föreligger den i en ny utgåva, publicerad av förlaget Phaeton och med tjusigt omslag av Gustav Klimt.

Det är en tät text om drömmar och drifter, vilket onekligen låter freudianskt. Men i själva verket är det minst lika schnitzlerskt. Berättelsen börjar under karnevalstiden och läkaren Fridolin och hans hustru Albertine har nyligen varit på maskeradbal – en sådan där tillställning som lätt leder till mer eller mindre oskyldig flirt och tvetydiga närmanden. Men maskerader inbjuder naturligtvis också till djupare frågor om rollspel och identiteter. Vad vet vi om varandra och vad vill vi veta? Och vill vi verkligen veta det som vi tror oss vilja veta? Vad händer om vi faktiskt får veta det?

Arthur Schnitzler (1862-1931) fotograferad 1906 av Aura Hertwig.

I en tid när uppriktighet har kommit att uppfattas som en dygd ska väl ett äkta par kunna berätta allt för varandra och inte ha några hemligheter. Det är just detta som Albertine prövar. Hon tar av sig masken och avslöjar hur hon under parets semester känt sig så starkt attraherad av en man att hon varit beredd att ge sig av med honom om han frågat. Samtidigt kvarstod hennes kärlek till Fridolin – men nu uppblandad med starkt medlidande. Det visar sig att Fridolin har haft en liknande upplevelse för egen del. Men det hindrar inte att Albertines bekännelse får honom att förlora fotfästet. Hustrun har plötsligt blivit en annan för honom, och han känner ett dunkelt behov av att hämnas. Hans manlighet har utmanats och måste återupprättas och bekräftas.

Saken blir inte bättre av att Albertine även berättar om en dröm hon haft. För Fridolin står det nu klart att hon, åtminstone undermedvetet, är beredd att offra honom och ge sig i lag med andra. Han börjar hata henne och dras mot djupet och mörkret och det förbjudna. Här närmar sig berättelsen den gotiska skräckromanen, komplett med en demonisk konstnär och hemliga sällskap med orgier och mord på programmet. Men vi känner också igen de dunkla drifternas sug från andra samtida berättelser som till exempel Thomas Manns Döden i Venedig och Hermann Hesses Stäppvargen.

Civilisationen framstår som en fernissa som alltid hotar att krackelera när våra primitiva grundinstinkter skapar spänningar under ytan. Schnitzler närmar sig fascinerad gränsen mellan natur och kultur, mellan drifter och förnuft. Och resultatet är en historia som på sitt sätt är mycket tidstypisk och som också går också utmärkt att uppskatta och avnjuta just som sådan. Men samtidigt lyckas han oroa oss med sina obekväma frågor om hur mycket öppenhet ett förhållande verkligen tål och vilka skikt inom oss som till sist är starkast och som ytterst styr våra känslor och vårt beteende. Här skär Drömberättelse rakt in i våra egna liv. Och nog fångas man också av dess drömskt suggestiva och nattligt kusliga stämningar.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree