CD: Yiddish Lidele med Klezmer Juice
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, april 7th, 2020
Klezmer Juice: Yiddish Lidele (ARC Music/Naxos). Speltid: 63’38.
Gustavo Bulgach (klarinett, saxofon, piano, slagverk, musikalisk ledare), Ken Rosser (gitarrer, elektrisk sitar, nylonsträngad gitarr, sång), Dan Weinstein (violin, viola, kornett, trombone, sousaphone, sång), Nicole Falzone (trummor, slagverk, sång), Antonio de Santana (elektrisk bas, sång)
Betyg:
–
Nu när miniserien Unorthodox gör succé på Netflix kan det kanske vara på sin plats att uppmärksamma en cd med klezmermusik. För femtio år sedan var det inte utan att man med fog kunde ha dödförklarat genren. Ryska pogromer i början av 1900-talet drev östjudarna i exil, och sedan såg Hitler till att mörda dem som fanns kvar. Därmed förintades också i stort sett den östeuropeiska jiddischkulturen. Musiker som emigrerat och lyckats fly tog klezmern till USA och Argentina. Men även här blev den svår att hålla vid liv och dog i stort sett ut när
Naftule Brandwein (1884–1963).
Naftule Brandwein och Dave Tarras lagt sina klarinetter på hyllan. Räddningen kom på 1970-talet när unga judiska musiker i Amerika började söka sina musikaliska rötter. Men de kunde knappast ana den klezmer-explosion som skulle bli resultatet.
Snart gick det knappt att hålla ordning på alla existerande klezmerkapell – desto mer som musiken också letade sig tillbaka till Europa. Det uppstod band över hela kontinenten, rent av i Sverige. Klezmer kom att spelas av såväl jude som goj, och den smyger sig in i långfilmer och TV-program som inte har ett dugg med judisk kultur att göra. Spännvidden är stor. Vi har musiker som idogt söker sig tillbaka till rötterna för att spela så autentiskt som möjligt; andra söker sig mot rocken eller konstmusiken. Det är inte så märkligt. Klezmermusiken har alltid sugit upp intryck från sin omgivning – så att musiker som hamnade i Buenos Aires lät sig influeras av tangon medan de som steg i land i New York tog till sig jazzen.
Giora Feidman: Clarinetango
Här har vi nu ett band med det lite vitsiga namnet Klezmer Juice. De är inga nykomlingar, och faktum är att albumets namn, Yiddish Lidele, låter väldigt bekant. Det är som om jag redan har det. Och det har jag också. Det rör sig helt enkelt om en nyutgåva av ett album från 2009. Nå, nu är det här – på nytt – och kan alltså få några rader. Musikalisk ledare för gruppen är Gustavo Bulgach. Han har argentinska rötter och mycket riktigt dyker det upp en tango på skivan. (Vill man ha ett helt album som förenar tango och klezmer kan man gå till Giora Feidmans Clarinetango.)
Låtarna på Yiddish Lidele utgår i hög grad från klezmerns standardrepertoar, men Klezmer Juice förhåller sig rätt fritt till traditionen – utan att vara lika frifräsiga som exempelvis The Klezmatics eller Crakow Klezmer Band. Men de drar inte heller åt vad man skulle kunna kalla ”konsertklezmern” som Brave Old World. Här är det hur som helst full fart som gäller, och man blandar traditionella instrument som violin och klarinett med elektrisk sitar och elbas. Dessutom förekommer gitarrer, saxofon, piano, trombon, kornett, slagverk och sousafon. De fem medlemmarna hanterar med andra ord lite av varje. Och så sjunger de också. Resultatet är klezmer med ett sound av både förr och nu. Det jag saknar är variation och det breda spektrum av känslor som jag gärna förknippar med genren. Här tutar man och kör och satsar på energi snarare än nyanser och sentiment. Det är rejält tryck rakt igenom. Men musiken och albumet hade mått bra av att låta sorgen och förtvivlan dansa med fröjden och extasen.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
