Bok: Brev III av Emily Dickinson

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur lördag, april 11th, 2020

Brev III. Utkast och fragment

Emily Dickinson

Översättare: Lena Karlin och Jonas Ellerström

Urval, inledning och kommentarer: Josefin Holmström

Ellerströms förlag. 110 sidor. Har nyss utkommit.

 

Det är lätt, kanske alltför lätt, att hamna i paradoxer när man nalkas Emily Dickinson. Hon var kvinnan som man verkligen visste var man hade – rent fysiskt, nämligen i hemmet i Amherst, Massachusetts, ofta i sovrummet bakom en stängd dörr. Men var hon befann sig andligt var inte alltid så lätt att veta. Ständigt får man läsa att hon alltid klädde sig i vitt – men på det lika ständigt återgivna fotografiet av henne sitter hon i en otvetydigt mörk klänning. Läser man hennes dikter lite förstrött kanske man finner dem enkla, rent av lite naiva, och undrar om hon verkligen har koll på versen. Men när man återvänder till dem upptäcker man att enkelheten är nog så komplicerad, att det man kanske uppfattat som naivt i själva verket är naiviserande (vilket är något helt annat) – och att versen är nog så genomtänkt. Brotten mot metriken är väl övervägda. Hon skriver inte en traditionellt formfulländad vers som Edgar Allan Poe, men den är nyskapande. Och den är nyskapande på ett sätt som är diametralt motsatt den samtida Walt Whitmans flödande fria vers. Hon behandlar gärna allvarliga ämnen med humor och ironi som när Gud Fader blir till ”pappa därovan” – och är i det avseendet en äldre syster till Harriet Löwenhjelm. Det finns något gäckande över Emily Dickinson: en distanserad närhet. Just som man tror att man funnit henne drar hon sig diskret undan, vänligt men bestämt.

Att översätta henne tycks i stort sett omöjligt även om tappra försök har gjorts – med synnerligen olika resultat, så olika att man ibland kan fråga sig om det är samma dikt som de olika översättarna har tampats med. Hur ska man hantera den speciella versen? Hur ska man överföra den egensinniga syntaxen? Även som prosaist hanterar hon meningar på sitt alldeles egna sätt. Det framgår av den tredje och sista utgåvan i förlaget ellerströms satsning på hennes brev: Brev III. Men den som förväntar sig brev i vanlig mening kommer att bli besviken eller i varje fall förvånad. Då är undertiteln, Utkast och fragment, mer upplysande – även om den också kan ifrågasättas. Kanske hade ”anteckningar” varit bättre. Snarare än om utkast tycks det ofta röra sig om ”nedkast”; hon har kastat ner några ord, några rader, på ett papper, som ett infall eller som för att förutsättningslöst pröva en formulering.

Det rör sig inte heller om fragment i betydelsen efterlämnade brottstycken av något som en gång varit komplett – som de trasor av Sapfos dikter som bevarats. Men fragmentet kom också att uppfattas som en egen genre under romantiken. Tanken var att texten skulle vara öppen för läsaren att spinna vidare på och själv ”fullborda”. Som man kunde vänta nämner Josefin Holmström denna romantikens estetik i sitt förord till Brev III, men hon påpekar också att ”fragment” inte är ett ord som Dickinson själv använde om dessa texter; det är en klassificering av sentida redaktörer.

I några fall rör det sig om traditionella aforismer i La Rochefoucaulds anda – som denna: ”Det finns människor som är avsiktligt ytliga och bara djupa av misstag.” Även i avdelningen med utkast hittar man aforistiska formuleringar av samma slag, och så denna som knappast är djup av misstag: ”Eftersom det finns Boningar i våra egna Hjärnor som – vi aldrig träder in i utan att Ursäkta oss – borde vi respektera låsen på andras.” Andra så kallade fragment är mer poetiska men ändå pregnanta, som: ”Slåtterkarlen stämmer sin lie.” Åter andra förblir liksom hängande: ”när mest älskade klokt ger sig av”. Här infinner sig onekligen en känsla av att möta ett fragment: det är som om något saknas både före och efter frasen, något som skulle göra dess innebörd klar. Nu lämnas vi med frågan vid vilket ögonblick i en relation det är klokt av den mest älskade att ge sig av. Eller om vi möjligen står där med andra frågor. Texten är som den är, och alla tolkningar av den är bara ett resultat av den frustration man känna över att inte veta, och aldrig komma att veta, vad den betyder. Om man nu inte bara glider över den och går vidare. Vi reagerar ju så olika.

Man kan i alla fall notera den udda syntaxen, av ett slag som några decennier senare skulle prägla Gunnar Björlings poesi. Den där självsvåldiga ordföljden, som liksom manifesterar tankehopp och oåtkomliga associationer och riktar vår uppmärksamhet mot texten som text, återkommer ofta i utkasten. Man skulle förstås också kunna säga att den helt enkelt beror på att det rör sig om snabba noteringar aldrig avsedda att nå någon annan läsare än Dickinson själv. Men detta ”syntaxuppror”, för att tala med Birger Sjöberg, finns ju även i hennes fullbordade dikter – låt vara inte lika markant. Om man inte retar sig på det, sådana finns alltid, kan det vara fascinerande och fantasieggande. Men att betrakta henne som något slags språkmaterialist i modern mening torde vara fullständigt förfelat.

Dickinson tycks ha antecknat på vad som fanns till hands för ögonblicket: kuvert, programblad, reklamblad (för hemförsäkringar), chokladpapper (Chocolat Meunier Lombart), tidningspapper. Texternas längd och radbrytningar är ibland beroende av det utrymme det fanns att skriva på, som exempelvis en kuvertsnibb. Ibland är ord överstrukna, ibland finns alternativa ordval. I översättningen har man i läsbarhetens namn valt att presentera en enda version och inte ta hänsyn till typografin. Det kan i vissa fall också vara svårt att veta om det rör sig om olika anteckningar eller om en sammanhängande text. På en liten papperslapp har Dickinson exempelvis på ena sidan noterat ” Eve gave her pretty Gowns to the Trees – but they dont always wear them” och på den andra ” A sufficing enchanting wardrobe – ”. I den svenska översättningen har man uppenbarligen valt att uppfatta det som åtskilda anteckningar; i alla fall återger man bara den första: ”Eva gav sina vackra Klänningar till Träden – men de bär dem inte alltid”. Vad som är rätt eller fel går knappast att avgöra – även om man just i det här fallet kan notera att det finns ett motiviskt samband mellan dem.

Eftersom det rör sig om så korta texter hade det inte varit något problem att återge dem även på engelska. I citatet ovan kan ju originalets ”Eve” uppfattas som både namnet Eva och afton. Det är ingen orimlig tanke att aftonen (aftonrodnaden) har vackra klänningar. Men risken är förstås att en tvåspråkig volym hade framstått som mindre läsvänlig och att man i stället för att ta till sig texterna skulle fastna i språkliga jämförelser.

I standardutgåvan av Dickinsons brev ”trängs fragmenten och utkasten (…) i ett appendix som ett slags brevens sladdbarn”, konstaterar Holmström i förordet. I den svenska utgåvan har man i stället valt att ”trycka ett fragment per sida, för att på så vis låta dem trona i ensamt majestät – och se vad som händer”. Och ja, som Holmström konstaterar, får de då lätt karaktären av ”modernistisk dikt eller sfinxliknande utsaga”.

Jag förstår tanken och har egentligen inget emot det. Dickinson kan ju i ett fragment kalla sig själv ”en hittills outforskad Landmassa”. Samtidigt är det något som skorrar. Det är som om man, i enlighet med en romantisk konstnärssyn, vill säga: Eftersom det är En Stor Poet som skrivit raderna måste de alla rymma Oanade Djup av Stor Originalitet och förutsättas ha en Oerhörd Innebörd. Men här är det som om jag hör Dickinson värja sig: ”Så mycket bekymmer ni gör er. Kan man inte bara få anteckna lite för sig själv?” Och när jag nu tittar på det bekanta porträttfotot igen ser jag hur ett överseende men spefullt leende plötsligt och sekundsnabbt bryter igenom de allvarliga dragen. Men jag kanske tog miste.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS: Om man är nyfiken på hur Dickinsons originalanteckningar ser ut kan man titta här.