CD: Sibelius 2:a symfoni med Rouvali
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, april 28th, 2020
Jean Sibelius:.Symphony No. 2; King Christian II (Suite). (Alpha Classics/Naxos). Speltid: 70’43.
Gothenburg Symphony, Santtu-Matias Rouvali (dirigent)
Betyg:
–
När Santtu-Matias Rouvali och Göteborgssymfonikerna förra året lanserade en ny cykel med Jean Sibelius symfonier och diverse tondikter kunde det inte ha börjat bättre. Man har tydligen tänkt sig att gå fram kronologiskt och inspelningen av den första symfonin och tondikten En saga var så bra att förväntningarna på fortsättningen rakade i höjden. Nu är uppföljaren här, och det är som sig bör den andra symfonin, kompletterad med sviten ur skådespelsmusiken till Kung Kristian II. Som förra gången laddade jag cd-växlaren med fem olika inspelningar för att blindlyssna. Och det var faktiskt inte svårt att gissa vilken tolkning som var Rouvalis. Hans attityd är densamma denna gång, vilket innebär att han satsar på attack, kraft och energi. Hans tolkning är ovanligt aggressiv och mörk och kan säkert väcka blandade känslor.
Man kan drabbas av Rouvalis intensitet, men den har också en baksida: han får inte riktigt till, eller avstår medvetet från, att spänna de musikaliska valven och alstra de där dyningslånga stegringarna som sveper lyssnaren med sig. Där är Paavo Berglund (EMI, Warner) suverän. En annan som också kan det är Leonard Bernstein. Hans inspelning med Wienfilharmonikerna (DG) sticker annars ut med en extremt långsam andante-sats, och det ska väl till en Bernstein för att inte bara hålla ihop musiken utan dessutom skapa en suggestiv spänning.
Den relativa bristen på bågar och spänningskurvor gör att jag inte är lika förtjust i Rouvalis Sibelius-tvåa som i hans Sibelius-etta. Det lite hetsiga anslaget och de ibland överdramatiska enskildheterna riskerar att något förta det storslagna i denna helt makalösa symfoni. Men den ungdomliga attacken och den mörkt råa energin har också sin tjusning, och göteborgarna är med på noterna såväl i stråksången som i det där härliga Sibelius-brasset som får taket att lyfta. Så visst är det med spänning jag ser fram emot fortsättningen på deras Sibelius-äventyr.
Albumet rymmer även en mycket fin tolkning av sviten ur skådespelsmusiken till Kung Kristian II. I sina verk för scenen fick Sibelius utlopp för sin melodiska ådra, och den förnekar sig verkligen inte i den här intagande sviten. Om man inte nöjer sig med sviten utan vill ha skådespelsmusiken komplett kan man vända sig till Leif Segerstam (Naxos).
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
