Kulturhistoria: Skelett i garderoben

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, maj 10th, 2020

Skelett i garderoben. Svåra museer

Stefan Bohman och Ana Luiza Rocha do Valle

Carlssons bokförlag. 352 sid.

Titeln är välfunnen och ämnet är intressant. Museer har ofta mycket stort förtroende – det som presenteras på museer brukar ses som ”sanning”. Detta förtroende är kanske delvis ogrundat. Det finns många olika slags museer och en del av dem varken kan eller vill ha en objektiv hållning till sitt ämne. De så kallade personmuseerna – museer som är ägnade åt att presentera (ofta hylla) en person – är en kategori där detta blir särskilt tydligt.

Stefan Bohman och Ana Luiza Rocha do Valle har skrivit boken Skelett i garderoben. Svåra museer. Den är en analys av ett antal personmuseers framställningar av sina ämnen. Författarna, främst Stefan Bohman, har besökt och beskrivit museer över Verner von Heidenstam, Eva Peron, Gustaf Mannerheim, Zarah Leander, Richard Wagner och många fler. Stefan Bohman är väl lämpad för detta projekt. Han var chef för Strindbergsmuseet 2008-2014. Strindbergsmuseet i Stockholm är dock inte med bland analysobjekten. I det korta förordet skriver han: ”Svaret är att jag inte förmår distansera mig nog mycket…”

Frågorna som boken lyfter är ganska förutsägbara. Den tar heller inte upp några nya avslöjanden. Förutom Guilherme de Almeida från Brasilien så ägnas alla de beskrivna museerna åt ganska välkända personer. Han är inte någon som dagligen nämns i mitt hushåll i varje fall. Analysen av museet Casa Guilherme de Almeida är det enda kapitlet i boken som är skrivet av Ana Luiza Rocha do Valle. En stor del av hennes analys går ut på att ifrågasätta om han verkligen var en sådan viktig person som museet vill framställa honom och om hans plats i historien gör ett museum befogat.

Stefan Bohman introducerar i boken en mall för att analysera museerna, även andra museer än personmuseer, utifrån:

”Redovisning. Museet berättar även om den svåra historien på ett tydligt och synligt sätt i utställningar, visningar, kataloger etc., även om fullständiga redovisningar förstås aldrig kan ske.

Utelämnande. Det obehagliga tas inte upp i vare sig utställning eller kataloger, som om det aldrig existerat.

Minimering. Problemet tas verkligen upp, men på ett proportionellt undanskymt sätt eller bara genom kort redovisning av fakta, som om ingen debatt funnits.

Dubbel bokföring. Personen presenteras på skilda sätt, dels för en bred publik i utställningar och visningar, och dels inför speciella intresserade på t.ex. nätet eller i skrifter i museibutiken.

Relatering. Personen har gjort det obehagliga, men det väger lätt mot vad hen åstadkommit i konst, litteratur, musik, som artist, vilken rättfärdigar kanonskapandet.

Objektsbyte. Museet handlar huvudsakligen om något annat än personen i sig – arkitekturen, hur folk i allmänhet levde då, personens släkt, personens kläder m.m.

Man kan påstå att museer har två huvudsakliga vägval att göra, att se på personen från ett ’subjektivt’ inifrånperspektiv eller ett ’objektiverat’ utifrånperspektiv.”

Det är en konstruktiv och användbar mall som kompletteras av ett par andra analysverktyg. Sådana mallar och analysverktyg kan verkligen vara nyttiga. Ett museum och vad det förmedlar genom fasta och tillfälliga utställningar, deras disponering, visningar, kompletterande material på hemsidor, material som finns i museishopen med mera, är oerhört komplext. Om man lägger till den respekt museiinstitutioner ofta fortfarande inger, så kan dunkla budskap vara mycket svåra att genomskåda för både ”vanliga” besökare och specialister. Alla museer väljer vad de ska visa fram. Mekanismerna bakom dessa val är inte alltid synliga.

Stefan Bohmans mall har dock blivit ett problem för boken. Den har medfört att det har uppstått ett slags staccatoeffekt där varje avsnitt är likadant uppbyggt. Det blir som att läsa en rad rapporter snarare än kapitel i en bok.

Det finns ett par andra små frågetecken. Tre avsnitt av boken är dubblerade med en svensk version och en engelsk version. Eftersom boken har ett internationellt perspektiv så kunde en sådan dubblering av texterna vara logisk. Men nu är det endast tre texter som är översatta.

Det engelska spökar också på andra sätt. Bland annat dyker det engelska språket upp i avsnittet om Richard Wagner. Att Stefan Bohman citerar ur en engelskspråkig katalog må väl vara hänt. Men att, för att ta ett av ett flertal exempel, en del av museet benämns ”Siegfried Wagner House” när det borde vara ”Siegfried Wagner-Haus” är trist. Tyvärr är inte Stefan Bohman ensam om att använda engelska om allt utländskt.

Författarna har delat in bokens museer i kategorier – ”Författare och konstnärer”, ”Militärer och politiker” samt ”Kompositörer och musiker”. Framför allt när det gäller författarna, konstnärerna, kompositörerna och musikerna kommer en underliggande fråga i dagen gång på gång. Kan man hålla isär en persons konstnärskap från dennes övriga liv?

Å ena sidan kan det ju bli en orimlig moralistisk ståndpunkt att ”förbjuda” Richard Wagners musik därför att han var en antisemit. Å andra sidan behöver väl också konstnärer avkrävas ansvar när de i kraft av sitt konstnärskap, som Verner von Heidenstam, lånar ut sin röst åt reaktionära krafter.

—

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion