Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Förbländningen

Roman: Förbländningen

Förbländningen

Elias Canetti

Översättning: Eva Liljegren

Modernista. 544 sidor. Nyligen utkommen.

 

Elias Canetti tilldelades nobelpriset i litteratur 1981. Nu ger Modernista ut Eva Liljegrens översättning av hans enda roman, Förbländningen, på nytt. En egendomlig bok.

Ibland är det svårt att veta vad som är fiktion och vad som är fiktion inom fiktionen. Kanterna är lite suddiga. Boken handlar om den förlästa bibliofilen och till lika pöbelhataren Peter Kein som av misstag gifter sig. Efter hätska om och men blir han körd på porten av sin fru, Therese. Från det att hon tog anställning som tjänstekvinna har hon stört Keins ordning. Helt plötsligt måste han i någon mån anpassa sig till ett vi, eller åtminstone förhålla sig till det. Till slut blir han körd på porten alltså, och skiljs från sina böcker. Men han finner en följeslagare i dvärgen Fischerle, som är lika förvriden som Kein själv och lika förtrogen med överdriftens konst, vilket vi snart återkommer till. Det ryktas att Therese dött och Kein beger sig hem, men Therese har inte dött utan hon anklagar honom för att vara en tjuv och ett vansinne bryter ut. Berättelsen består i det stora hela av en stapel olika scenarier och händelser. Dessa säger något i sig självt men inte alltid i förhållande till varandra. Ändå finns det en röd tråd i boken.

Boken är skriven i tredje person men perspektivet är oftast Peter Kiens, en enligt sig själv respekterad Kinakännare. Viktigt att komma ihåg är just att det mesta i boken är enligt Kein själv. Det bjuds på mycket narcissism, mytomani och självömkan. Ofta är ironin så uppskruvad att man inte är säker på var ironin tar vid och var den slutar. Vilken ironi står författaren Canetti för och vilken står huvudkaraktären Kiens för? Detta myller av ironier och överdrifter skapar en energi i texten men även lager av mening. I vissa avseende påminner boken om Michail Bulgakovs [1891-1940] Mästaren och Margarita, genom att den är alternativt realistisk och samtidigt orealistisk.

Alla överdrifter inger en känsla att vad som helst kan hända och man går med på det, eftersom det är ironiska, uppdiktade överdrifter. I boken leker Canetti med idén om litteraturen som något lögnaktigt; den framställer en verklighet som inte finns. Det fiktiva i boken har en fiktiv prägel även inom sin egen framberättade värld.

Det bjuds också på många överreaktioner i boken. Karaktärerna handlar på sätt som ofta är helt orimliga. Ibland kan karaktärerna överreagera i dialog och föra utläggningar som svävar ut på flera sidor. Funktionen blir att karaktärerna, oftast huvudkaraktären, blir mer karaktärsfasta och renodlade i sin person.

Men ibland går överdrifterna för långt och ibland blir de burleska. Den bakomliggande ironin tappar sin ironiska prägel och blir mest rent humoristisk. Det överdrivs inte med måtta. I bokens andra del av tre – när Kein och Fischerle strövar runt i staden och blir indragna i bokrelaterade äventyr – intensifieras hela romanen. Dessförinnan har ramarna varit någorlunda verkliga, men nu blir även de överdrivna. Det gör att spänningen mellan läsare och text bryts något.

Elias Canetti

Den överdrivna ironin gör alltså att man också stundtals undrar vad som är ironi och vad som inte är ironi. Det finns ett ständigt kvinnoförakt i boken som är ironiskt, men i egenskap av författare kommenterar Canetti det inte särskilt mycket. Det finns också ett komiskt inslag i boken om att män och kvinnor inte förstår varandra. Detta är en schablon men ska vi förstå det som en rakt igenom ironisk schablon? Vad döljer sig bakom ironierna? Detta är självklart inte något som gör romanen till en farlig bok. Tvärtom, den får en att ställa frågor och vilja förstå.

I bokens första del, som är den starkaste och där bakgrunden ges till Keins och Thereses förhållande och hur det gick överstyr, kan man ana en modernistisk ansatts som går att koppla till den banbrytande Heinrich von Kleist [1777-1811]. Den faktiska handlingen är ofta utanför scenen och det som skildras är tankar och samtal om vad som redan hänt. Det leder till att texten spretar något och att det ibland kan vara svårt att veta på vilken nivå i texten som det berättade befinner sig. Men det skapar också ett intresse och en nyfikenhet.

Prosan i boken är kompakt och emellanåt är den nästan barockt svulstig. Det är inte något negativt. En petig, lite världsfrånvänd filolog hade nog talat så.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree