CD: Nya album med Jon Balke, Benjamin Moussay och Jean-Louis Matinier & Kevin Seddiki
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, juni 1st, 2020
Benjamin Moussay: Promontoire (ECM/Naxos). Speltid: 39’21 .
Benjamin Moussay (piano)
Betyg:
–
–
–
–
–
–
Jon Balke: Discourses (ECM/Naxos). Speltid: 43´45.
Jon Balke (piano, sound processing)
Betyg:
–
–
–
–
–
Jean-Louis Matinier & Kevin Seddiki: Rivages (ECM/Naxos). Speltid: 39’38.
Jean-Louis Matinier (ackordeon), Kevin Seddiki (gitarr)
Betyg:
–
–
–
–
ECM har en stor utgivning av jazz för solopiano, där Keith Jarrett stävar fram som ett slagskepp omgivet av kryssare, jagare och fregatter. Bland de senare hittar vi strålande pianister som Paul Bley, Marilyn Crispell, Craig Taborn, François Couturier, Stefano Battaglia och Chick Corea.
Nu sällar sig Benjamin Moussay till dessa. Han är kanske mest känd som pianisten på Louis Sclavis album, senast Characters on a Wall. Men nu sitter han alltså ensam vid pianot och smeker fram vackra klanger som svävar i rummet, lite som François Couturier. Albumet heter Promontoire efter en klippa vid en sjö i Vogeserna, och Moussay är mycket riktigt förutom pianist hängiven alpinist. Men musiken hämtar inte bara sin inspiration från naturen, utan även från olika stumfilmer som han ackompanjerat. Den tränger sig inte på men skapar en skön stämning, gärna lite drömskt vemodig och melankolisk, någon gång med vaga återklanger från Debussy, Ravel och tidig Satie. Men i ”Monte Perdido” är det snarare nya Wienskolan som gör sig påmind, låt vara i ett romantiskt skimmer, och den avslutande ”Théa” ansluter närmast till Jarretts mer modernistiska improvisationer på hans senare soloalbum.
Norske pianisten Jon Balke förknippar vi främst med Magnetic North Orchestra och slagverksensemblen Batagraf. Men här är det ett soloalbum, Discourses, som gäller. Det har en helt annan karaktär än Moussays, även om Balke inte är helt fjärran vemodiga drömmar och melodisk sötma. Men det är lika gärna staccato som legato som gäller. Och när man får Satie i tankarna, som i ”the deliberation”, är det inte, som hos Mossay, hans gymnopedier eller ”Gnossiennes” som spökar utan den strama rosenkorsmusiken. Detta sagt saknas inte fina melodier och atmosfärrika klanger. De senare har inte bara sin grund i pianot utan i pålagt processat ljud, som när en skärande ton sågar hjärtslitande i den annars delikata ”the facilitator”. Men det rör sig annars om mer diskreta effekter, och de tar aldrig över och blir sig själva nog.
Jean-Louis Matinier är om inte annat bekant för sin medverkan på album med Anouar Brahem och Tarkovsky Quartet. Men här har han slagit sig ihop med gitarristen Kevin Seddiki. Och vill man försjunka i riktigt stämningsfull musik lär man inte bli besviken på deras Rivages. Även den som hatar dragspel torde få svårt att stå emot Matiniers ackordeon, och jag vet inte hur man ska vara funtad för att inte falla för Seddikis mjukt spanskklingande gitarr. Duon svarar för det mesta av musiken, men tar även med outslitliga ”Greensleeves” och ett stycke av Gabriel Fauré. Det är musik utan åthävor, lågmäld och liksom fylld av varm omtanke – musik för sargade själar eller helt enkelt för den som bara vill stanna upp och vila i nuet.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
