Lyrik: Kosmofobi av H.P. Lovecraft

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Lyrik, Recension, Skönlitteratur tisdag, juli 7th, 2020

Kosmofobi: Dikter om världar bortom

Av H.P. Lovecraft

Översättare: Richard Berghorn & Gustav Almlöf

Aleph Bokförlag. 172 sidor. Har utkommit

 

Om någon skräckförfattare är kult är det nog Howard Philips Lovecraft (1890–1936) med sina berättelser om kosmiska krafter som manifesterar sig på jorden som absolut ondska och driver människor till galenskap och död. Det är gudar som representerar en annan värld, en annan geometri och en annan tid av absolut omänsklighet. Men Lovecraft skrev även poesi, väldigt mycket poesi faktiskt. Och det är den som nu uppmärksammas i en volym från Aleph. Här får vi Lovecrafts samlade skräck- och fantasydikter i engelskt original och i en parallell svensk tolkning.

I förordet skriver Lovecraft-kännaren Martin Andersson att ”Lovecraft kommer aldrig att bli känd som en stor poet, men att hans diktning är omistlig.” Det är lätt att hålla med om det första påståendet; det andra är mer tveksamt. Andersson nämner också att Lovecraft själv insåg att det var novellistiken som var hans starka sida. Men Lovecraft-entusiasten vill förstås läsa allt av honom, och då är förstås han poesi omistlig.

Som poet är Lovecraft traditionell i den meningen att han genomgående skriver på bunden vers, vanligen rimmad men någon gång också på blankvers. Här finns såväl sonetter som långa berättande dikter. Han behärskar hantverket till synes utan ansträngning. Han är lätt på versfoten och rimmen trillar ut som ärtor ur en skida. Han är helt enkelt en flyhänt versifikatör, så flyhänt att man ibland kan få intrycket av en versmaskin som vevar fram skräckrekvisita och kosmisk fasa.

Det är lätt att tänka sig att Lovecraft som ung läste Poes ”The Raven”, Coleridges ”The Rhyme of the Ancient Mariner”, Shelleys ”Ghasta” och Matthew Gregory Lewis ”Alonzo the Brave and the Fair Imogen”, greps av längtan att bli poet och upptäckte en fallenhet för att skriva vers. Resultatet får sägas vara mer Lewis än Poe och Coleridge, och det kan inte hjälpas att det lätt tenderar att bli lite, som man sa förr, gymnasialt. Lovecraft har en tendens att hopa effekter så att de tar ut varandra, och han har svårt att i sin poesi bygga upp spänningar. I stället för att gestalta fasan, eller finna de objektiva korrelaten för den, tenderar han att ideligen påpeka hur fasaväckande något är. Och då blir det inte så fasaväckande. Men det finns också dikter som förmedlar suggestiva visioner av världens inneboende ondska.

En dikt med den vitsiga titeln ”The Poe-et’s Nightmare” tycks mig illustrera ett problem med hans poesi. Den börjar som en satir, där Lovecraft gör sig lustig över butiksbiträdet Lucullus Languish som älskar köttfärspaj och tårta och tror sig vara en stor poet. En stor del av dikten utgörs av ett poem som Lucullus själv tänks ”framläspa”. Men denna långa dikt i dikten låter sig inte skiljas från Lovecrafts egna dikter – varför det bli svårt att förstå varför han gör narr av den arme Lucullus och tycker att han borde återgå till butiksarbetet. Eller finns här en förtäckt självironi?

Lovecraft är som sagt tekniskt skicklig, och dikterna lever i hög grad på den formella säkerheten, på jambernas flykt och rimmen som säkert och naturligt krokar arm. Så hur ska han lämpligen översättas? Vill man förmedla han styrka som poet borde man vara honom formellt trogen – vilket naturligtvis inte är lätt. I det här fallet har översättarna valt att avstå från vers och rim men ändå behålla något slags poetiska ambitioner. Dessa yttrar sig i en konstifik språkbehandling som faktiskt är helt främmande för originalen och som gör att de svenska versionerna alltför ofta blir fullständigt onjutbara. Där Lovecraft har en genomgående naturlig och klar meningsbyggnad, ofta med rak ordföljd, förlorar sig översättningarna i en tillkrånglad och ibland ogenomtränglig syntax – som när ”’Tis a grove-circled dwelling / set close to a hill” förvandlas till ”En boning omsluten av dunge är detta / uppförd nära en kulle”. Här finns också en tydlig tendens att arkaisera så att t.ex. ”slain” blir ”tagen av daga”. Annat blir bara egendomligt som när ”the scenes before thine eyes” översätts till ”dina ögons skådeplatser” eller befängt som när ”divine disease” blir ”gudsnådelig röta”. Liknande exempel som dessa hittar man överallt.

Detta sagt kvarstår att Lovecraft-entusiasten här får hans inte så kända versifierade skräckproduktion samlad i en volym. Men för att få en uppfattning om Lovecrafts poetiska kvaliteter, sådana de är, är det absolut nödvändigt att läsa de engelska originalen. Så det är tacknämligt att den svenska utgåvan är tvåspråkig.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.