Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Novellsamling: Utanför boxen

Novellsamling: Utanför boxen

Utanför boxen

Christer Eriksson

Östlings Bokförlag Symposion. 211 sidor. Har utkommit.

Christer Eriksson kallas ofta för en existentiell författare, och i novellsamlingen Utanför boxen utforskar han just vad det är att vara. Även det språkliga uttrycket upptar Eriksson. Författaren skriver i förordet att boken är ”ett dagligt sökande efter språk och form avsett att gestalta erfarenheter”.

Samlingen börjar med novellen Författaren agnar kroken som bär starka modernistiska drag där själva författandet och den kreativa processen direkt blir tema och motiv. Om den fiktive författaren – eller kanske Erikssons alter ego – heter det att han är ”en tratt för röster och intryck” och de ord han plintar ned på sina papper ”inte är hans, utan i grund och botten är de alla människors ord”. Novellen fungerar som en god, varslande ouvertyr till övriga boken. För ”alla bär inom sig skuggor som binder dem ihop med världen bakom och framför”, det enskilda är det gemensamma.

Många arbetarförfattare – Ivar Lo-Johansson, Harry Martinsson, Bernhard Nordh – nämns genom novellerna, och Eriksson placerar sig själv bland dem genom att ofta skildra människor i arbete, deras praktiska kunskap och syn på livet.

På ett plan påminner Eriksson dessutom om Robert Walser (1878-1956). De båda författarna gestaltar gärna sådant som kan te sig smått men som vid teckning visar upp betagande detaljer. Ofta rör det sig om något alldagligt, även om det finns utrymme för variation. Samtidigt skiljer sig författarna åt genom att Erikssons texter verkar mer bearbetade – vilket också är motiv i inledningsnovellen – än Walser senare och mer i förbifarten nedtecknade prosa. Men formuleringar som att ”det är nödvändigt att bara sitta och plocka med orden, planlöst skriva och improvisera som en jazzmusiker” för tankarna till nämnda Walser. Denna attityd till berättandet gör att Erikssons historier inte följer en tydlig struktur utan historierna utvecklar sig i förhållande till sig själva, utifrån sina egna villkor. Resultatet blir en tacksam dynamik, men även att den egentliga berättelsen ofta ligger i skildringar av detaljer. Detta gäller särskilt novellen En familjekrönika som bland annat tillsynes består av partier som redogör för cykelns tillblivelse och historia. En annan novelltitel, Utvikningar är ganska beskrivande för bokens form.

Det finns något av en rapportskyldighet i texterna, en förpliktelse att med det rätta ordet fånga och framställa. Berättarna till de olika berättelserna erkänner också just detta, gör omtagningar och letar bland vokabulären. Men det är inte rent estetiskt, frigjorda texter. Eriksson letar efter det rätta uttrycket för att kunna förmedla sitt innehåll. Men i ett par texter finns en tendens att sakled och bildled ligger nära varandra. Ofta, men inte alltid görs detta vid religiösa eller metalitterära motiv i boken. Samtidigt presenteras samlingen av förlaget som att den stundtals är essäistisk, varför det är förståeligt att Eriksson skriver mer rakt på. Texterna lägger ut tankegångar.

Det finns en tanke hos Eriksson som kommer fram i de mer prosaessäistiska texterna. Det heter ”jag finns överallt beroende på hur jag riktar mig, med vad och vem jag införlivar mig. Varje sak är jag, stolen, bordet, skåpet, maten, drycken … säg något som inte har ett eller annat förhållande till jaget, som är mitt.” Det är tydligt utskrivna monistiska tankar, och det hade varit intressant att se dem utvecklas djupare bland novellerna.

Erikssons intresse för det varande är inte normativt. Istället skriver han fram karaktärer som ofta skiljer sig från andra, som i historien om den agnostiska enslingen Egon Larsson med kvinnoproblem. Novellerna utforskar också hur man är genom platser; som kvinnan som har sin persona men även trygghet knuten till jobbet som tvätterska. Novellen är socialrealistisk och skildrar tankar och minnen om en dysfunktionell relation, utan att vara moraliserande. På så sätt påminner novellen om Anton Tjechov (1860-1904) och hans lätthet men inte lättsamhet.

Ytterligare en platsrelaterad spaning. Landsbygden förekommer ofta bland boksidorna. Det är inte en inskränkt landsbygd, men en som skiljer sig från städerna och som är tillåtande i sätten att vara. Förutom att många av karaktärerna är bosatta på landet, är många också åldrade. Det tillför något friskt, och Eriksson försöker med ett intressant grepp skildra figurerna. Många av novellkaraktärerna kallas också för substantiverade verb, så som Lyssnaren, Besittaren, Svetsaren och Praktikanten. Karaktärerna är vad de gör.

Franz Kafka [1883-1924] sade en gång att en författares laster är hans stil. Erikssons last och stil är semikolonet.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree