Novellsamling: Jägarna i Armentières

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, augusti 10th, 2020

Jägarna i Armentières

Steve Sem-Sandberg

Albert Bonniers Förlag. 146 sidor. Just utkommen.

—

Att litteratur går i dialog med annan litteratur är sedan gammalt. Genom att konversera med andra texter kan man låna tankegods på ett smidigt sätt och göra små vinkningar. För att ta ett anrikt exempel kan Homeros två epos Odysséen och Iliaden och Vergilius Aeneiden nämnas, eller varför inte Gilgamesheposet och Gamla testamentet.

I novellsamlingen Jägarna i Armentières språkar Steve Sem-Sandberg med den tyska 1800-talsförfattaren Georg Büchner (1813-1837). I förra årets roman W. gjorde han likaså, och denna bok, med undertiteln Büchnervariationer, är en fortsättning på dialogen och skriven i samband med romanen, som är baserat på det fragmenterade dramat Woyzeck.

På vilket sätt går då Sem-Sandberg i dialog med Büchner? Genom att studera hur en senare text kommunicerar med tidigare texter, menar Kjell Espmark (1930 – ) att man lyfter hur den senare texten svarar till den tidigare, vad den gör utav och inom dialogen. Genom att kommunicera med tidigare texter kan man ge det man samtalar om en ny funktion, och därigenom driva litteraturen vidare. Beroende på vilken läsning man gör av Büchner kan man förstå honom olika. Büchner kan förstås som en modernistisk föregångare, kanske främst expressionistisk i det att han skildrar det mänskliga erfarandet. Det finns starka revolutionära drag om kamp för människans rätt, samtidigt som människans ynklighet lyfts. Büchner skådar människan, och det finns proto-nietzscheanska formuleringar om maktens verkan och degenerering och tendenser till dekadens. Således placerar sig Büchner långt från sin samtids idealism.

Sem-Sandbergs bok består av fyra noveller som, liksom undertiteln ger oss, är variationer av och samtal med den förtidigt bortgångne Büchners sparsamma författarskap.

Samlingen inleds med berättelsen Nålslukerskan. Novellen kännetecknas av en saklig, funktionell, redogörande prosastil, som påminner om Heinrich von Kleist (1771- 1811). Detta grepp skapar en ironisk effekt, en form av torr humor, när det berättas av en doktor att en ung kvinna, ganska skralt, har svalt en mängd knappnålar för att ta livet av sig. För doktorn är det helt befängt och ”först begrep jag inte om fruntimret var förryckt eller om hon talade sanning”. Ändå känner doktorn en sympati för kvinnan – för att fela måste hållas som ofrånkomligt för människan.

Doktorn i novellen har ett rent naturvetenskapligt förhållningssätt till episoden med knappnålarna. Han har en kunskapstörst som måste släckas, och därför kan han inte lägga sig till med att bry sig om den unga kvinnans person. Det är sekundärt medan fenomenet – slukandet av nålar – är primärt. Det uppstår därmed en komisk effekt när doktorn ställer frågor som ”och hur kan det komma sig att vissa av nålarna under passagen genom kroppen oxiderat och andra inte? […] Hur länge kan främmande föremål över huvud taget finnas i organismen?”. För doktorn är det kanske de primära frågorna, medan de för läsaren är de sekundära. Men genom att tala om dem berättar doktorn också något om kvinnan indirekt, och läsaren känner sig tillfreds. Doktorn utför experiment i positivistisk anda för att kunna förklara hur man kan svälja hundratals nålar, samtidigt som han noterar hur kvinnan återkommer till honom och i hopp om att få medlidande svalt än mer nålar – något medlidande får hon inte men doktorn finner det intressant. Men han är inte utan betänkligheter, för han undrar om det var ”så att jag blivit offer för en förryckt ung kvinna, som inte skydde några medel för att dra andras uppmärksamhet till sin annars rätt så obetydliga person?” Och om hon verkligen ville ta livet av sig, fanns det inte andra och mindre fåfänga tillvägagångssätt?

Det finns en spänning mellan berättaren och läsaren i texten. Om berättaren heter det att ”själv är jag ju, som alla vet, empiriskt lagd. Jag spekulerar icke gärna kring sådant som det inte finns belägg för”. Men sådana spekulationer ägnar sig gärna läsaren åt eftersom mycket är lämnat öppet. Detta skapar en dynamisk spänning i läsningen.

Den andra novellen är namngiven De trolovade. Berättaren är en kvinna som är gift med en man som folk har roligt åt. Människans ynklighet skönjes genom att hon har valt ”den klenaste av karlar bara för att man själv inte gitter anstränga sig”. Maken må vara klen men själv är han medveten om sitt inneboende värde. Sem-Sandberg tar parti med de förödmjukade och förnedrade. Kvinnan berättar om hur hennes man, W., super upp deras inkomst och skildrar livet i själslig och social misär.

Kvinnan är en något av en manstjusare, något som rimmar illa med den samtida artonhundratalsmoralen. Detta vet kvinnan mycket väl själv, ”jag vet att man säger att jag begapar mig. Men jag tycker om män. Jag tycker om att se på män. Fattar inte vad det ska vara för skam i det.” Det moraliska hyckleriet skärskådas. Armodet tvingar henne till promiskuitet, samtidigt som samhället som föranledde armodet fördömer lösaktigheten. Dessutom verkar kvinnan finna nöje i lättsinnigheten, för, som det heter på ett ställe, ”bara genom att stoppa mig full av honom kunde jag få den där galna pulsen i mig att sluta att bulta och slå”. Hon bedrar sin man eftersom hon inte kan göra sig honom fri, samtidigt som hon har ångrar att hon gör sin man till en typisk hanrej. Trots sin nästa maniska böjelse att bedra sin make och trots att hon själv finner stort nöje i det, slår det tillbaka mot henne. Hon framstår som en flerdelad karaktär som man både känner sympati och antipati mot, och hon resonerar själv mångfacetterat över sin situation och hur man ska förstå den. Det småaktiga men även det större ryms inom henne.

Novellen består av brottstycken av varierande längd. De innehåller många medvetandeströmmar. Genom detta grepp hamnar Sem-Sandberg nära en expressionistisk framställning där den inre upplevelsen av något yttre ställs i centrum.

Även i titelnovellen Jägarna i Armentières arbetar Sem-Sandberg med brottstycken av olika längd för att

fragmenterat fånga en berättelse och dess stoff. Det är en berättelse om hur Stolzius genomgår en kärleksbrytning, och novellen utvecklar sig till en studie över svartsjuka och sårad självaktning. Stolzius förstår att han inte är av nödvändighet, att han är utbytbar, varför det heter ”men i samma stund som han tänkt det tänker han att det lika gärna kunde ha varit en helt annan person som suttit mitt emot henne på andra sidan bordet. Och att han själv lika gärna kunde ha varit denna helt andra person.”

Det finns starka modernistiska drag i titelnovellen genom att prosan är avskalad. Effekten blir att tvära kast ibland sker mellan stycken och meningar. Men det har en god effekt som ger texten en tacksam rörlighet och fart. Dessutom lyckas Sem-Sandberg därigenom berätta en parallellhandling – vi får i stötar framställt ett Frankrike i politisk tumult och hur denna tumult genomlevs. Men de två handlingarna följer inte varandra parallellt utan beröringspunkter, istället går de in i varandra.

Kasten mellan formuleringarna får också en verkan att göra berättelsen lättfattlig genom att det som faktiskt finns bland raderna fyller en specifik roll. När Stolzius är hos anatomen Bolzius, som arbetar med att skära upp lik, och talar om att han har blivit bedragen, får formuleringar som ”Eter, säger Bolzius som om han redan gissat frågan. Man måste bedöva djuret innan man lägger första snittet” en tydlig varslande funktion.

Under ett samtal med ovannämnda Bolzius formuleras en nietzscheansk moralkritik där kroppen fungerar som måttstock för vad som är etiskt. Men Sem-Sandberg tar ett steg längre, eller i alla fall Bolzius som har en materialistisk syn på tillvaron, och underkänner etiken. Han resonerar ”om inte våra sinnen räcker till för att varna oss hur skall då den kristna moralen förmås göra det?” Så väl det transcendenta som det sinnliga kan inte fungera som en moralisk ledstång.

Samlingens avslutande novell, Oberlin är en gentagning av Büchners prosastycke Lenz. Büchner baserade i sin tur stycket på pastor Jean Frédérics Oberlins (1740-1826) dagboksanteckningar över författaren Jakob Michael Reinhold Lenz (1751-1792) mentala sammanbrott. Det är en välskriven berättelse, men klarheten och exaktheten i språket hos de andra novellerna saknas stundtals.

Novellen rymmer en del kristendomskritik. ”Men om ni är en gudsman, Oberlin”, säger Lenz, ”bör ni då inte komma till insikt att det inte är ni som ska behärska världen, utan ni som ska låta er behärskas av den?” Religion leder till en defaitism genom sin predestination, eller kan åtminstone anses göra det. Förutom att vara ett exempel på mången religionskritik, stundar det även om Lenz öde. Det vittnar om att novellerna är komplext konstruerade och ständigt förankrade i sig själva.

Novellen består bland annat av några staplade, tillsynes faktiska historiska dokument. Varför har Sem-Sandberg staplat dessa dokument? Det skapar en känsla av att vilja skildra det berättade ”wie es eigentlich gewesen” i historikern Leopold von Rankes (1795-1886) efterföljd. Men samtidigt tror jag att Sem-Sandberg hade medgivit att han genom redigeringen av dokument och sorteringen av dem har gjort våld på sitt material och därigenom vinklat det och enbart låtit det gestalta ett utsnitt. Förstår man detta – att Sem-Sandberg har gjort bruk på sitt material och skarvat ihop det till en historia – förstår man också att denna novell inte är en direkt kopia, inte en imitation men en representation av tillvaron. Självklart är Sem-Sandberg medveten om detta – han har lekt med orden, språken och historien med avsikten att berätta en historia för oss. Det spelar egentligen ingen roll om dokumenten som citeras är faktiska eller inte i detta sammanhang.

Alltigenom måste novellsamlingen hållas för välskriven och intressant. En fallgrop med att referera till andra författare är att man fastnar i formuleringar och snärjer in sig. Men det gör inte Sem-Sandberg. Boken har inte ett spänt, utan okonstlat förhållningssätt. Den är som sagt skriven samtidigt som romanen W., men det förutsätts inte att de två verken läses inpå eller genom varandra. Man kan se novellsamlingen mer som bonusspåren på en begränsad upplaga av en skiva.

—

Isak Adolfsson