CD: Nya CD med Anders Hagberg och Amanda Ginsburg
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, september 11th, 2020
Anders Hagberg: North (Prophone/Naxos). Speltid: 49’54.
Anders Hagberg (alt- och basflöjt, sopransaxofon, ambient sounds), Johannes Lundberg (kontrabas), Joona Toivonen (piano), Helge Andreas Norbakken (slagverk)
Betyg:
Release: 11/9 2020
–
Amanda Ginsburg: I det lilla händer det mesta (Ladybird/Naxos). Speltid: 39’16.
Amanda Ginsburg (sång), Filip Ekestubbe (piano, dragspel), Ludvig Eriksson (bas), Ludwig Gustavsson (trummor)
Betyg:
Release: 11/9 2020
–
North heter mästerflöjtisten Anders Hagbergs nya album. Men den som tror att det genomsyras av en alltigenom nordisk ton tar miste. Hagberg hämtar inspiration från många håll, och till höjdpunkterna hör, förutom det naturromantiska titelspåret, inte oväntat arabiskklingande ”Silent Ways”. Det bästa jag hört med Hagberg är nämligen Melodic Melange där han spelar med den palestinske oud-spelaren Ahmad al Khatib – ett helt fantastiskt album! Även om North som helhet inte når samma höjder är det i högsta grad hörvärt, desto mer som även den samnordiska trion Hagberg spelar med håller högsta klass. Tillsammans skapar de en musik som är rik på atmosfär och som utifrån en kärna av jazz söker sig fram längs olika vägar i olika väderstreck. Skivan kan också stoltsera med ett riktigt snyggt omslag.
För två års sedan debuterade Amanda Ginsburg med Jag har funderat på en sak och kammade hem en Grammis för Årets jazzalbum. Anknytningen till Monica Zetterlunds och Beppe Wolgers 1960-tal var så stark att vissa låtar närmast framstod som pastischer. Här i Kulturdelen skev jag att det var både överraskande och roligt att en ung kvinna sökte sig femtio år bakåt i tiden för att hitta inspiration till text och musik, att hon var en artist med stor potential och att det skulle bli spännande att se vilka vägval hon skulle göra efter debuten. När hon nu återkommer med I det lilla händer det mesta kan man konstatera att hon valt att fortsätta längs samma väg: mjuk jazz på svenska med drag av visa. Så de som älskade hennes förra album kommer säkert att älska även detta, desto mer som hon har en trio som är som klippt och skuren för genren med Filip Ekestubbe som en samtida Jan Johansson på pianot. Sedan kan jag kanske tycka att det hade varit roligt om hon också tagit några steg ut i mer okänd terräng. Och så hoppas jag att hon tonar ner den där liksom stjärnögt oskuldsfulla flickrösten som nu drar ner intrycket genom att framstå som ett i längden lite påfrestande manér. Det är synd, för Ginsburg har verkligen en egen ton.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
