Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Recension » Filosofi: Vårt enda liv

Filosofi: Vårt enda liv

Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet

Martin Hägglund

Översättning av Andreas Vesterlund

Volante. 490 sidor. Nyss utkommen.

Det talas ibland om Martin Hägglund som en rockstjärnefilosof; någon som bråkar och stökar genom sin filosofi. Men vad man gärna glömmer är att rock, och andra avgränsade genrer, är beroende av en samling verktyg och ramar som man spelar inom. Inte för att det förringar genren, men det är ett ofrånkomligt faktum liksom att man kan överskrida formlerna och tillföra något nytt.

Förra året kom den svenska men USA-baserade filosofen Martin Hägglunds bok This Life ut på den anglosaxiska bokmarknaden och har unisont hållits som en av årets bästa böcker. Nu har den översatts av Andreas Vesterlund i samarbete med filosofen själv till svenska. Sverige kallas ibland för ett filosofiskt U-land, och denna bok kan komma att rucka på denna uppfattning.

I boken kritiserar Hägglund religiös tro utifrån dess egna logik, och ”det jag kallar religiös tro är all form av tro på ett evigt liv eller en evighet bortom livet […]”. Hägglund skriver att han vänder sig mot ”idén att det finns ett grundläggande mänskligt behov av någonting bortom det ändliga livets villkor.” Filosofen menar att det finns ändliga sociala praktiker som kan fylla människans behov och stävja ett påstått absolut behov av oändlighet.

Det begreppspar som filosofen resonerar utifrån är sekulär tro och andlig frihet. Människan är fri men ändå beroende av en naturens och det socialas historia. Historien förser tillvaron med en uppsättning ramar som människan kan vara fri inom, och hen bör agera ut denna frihet. Även framtiden tornar upp som en horisont som påverkar människans utövande av sin frihet. Detta gör att människan agerar mellan historien och framtiden, och därigenom är det mänskliga engagemanget ändligt, det är situerat och förlagt till en konkret situation. Ur detta drar Hägglund två elementära slutsatser: människan är alltid i beroendeställning till dem som föregått och dem som kommer efter hen (de är historien och framtiden) samt att människan är dödlig. Skulle människan inte vara dödlig skulle hon inte uppgå i sina engagemang – medvetenheten om döden driver oss – och hen skulle därmed skiljas från sina medmänniskor.

Vår ändlighet eggar oss och gör oss till aktiva sociala varelser. Engagemang kräver ändlighet, annars hade det inte behövts. Detta gör att Hägglund inte vill ett oändligt liv, men ett oändligt bejakande av det ändliga livet. Hägglund hyllar det världsliga, icke-hinsides livet, och att göra så är att utöva sekulär tro, att omfamna och ha tillit till det ändliga. Problemet med världsreligionerna är att de i sin strävan efter det oändliga livet förbiser och gör avkall på det ändliga, världsliga livet; vårt enda liv.

Foto: Pontus Höök

Hägglund skriver att ”det gudomliga är inte ett högre väsen utan vår idé om det goda: vad som är värt att göra och vilka ändamål som är värdiga vår hängivelse.” Detta utgår ifrån att religion skulle vara något som växt upp underifrån och något som inte har påtvingats ovanifrån för att kontrollera andra samhällsgrupper och samhällsmedborgare. Religion må ofta tillsynes solidarisera med den lilla människan, men gör den inte det med andra intressen? Att se religion och det vi uppfattar vara gudomligt som något som utvecklas i horisontella möten mellan människor bortser från en maktaspekt. Men det är denna gudomliga mellanmänsklighet, att vi lägger grunden för vad som ska hållas för gudomligt, som utgör vad Hägglund kallar för andlig frihet – vi är fria att skapa gudomligheten. Vi måste förhålla oss till den historiska kontext vi är en del av, men vi är också samtidigt fria att överskrida samma kontext. Traditionell religion däremot landar i en andlig ofrihet, menar Hägglund, eftersom människan genom sin påstådda oändlighet inte eggas till engagemang, till ett stagnerat status quo.

Vad Hägglund i grunden säger är att Gud är död, och man undrar då vilken filosofi som mest adekvat formuleras utifrån det påståendet. Leder slutsatsen till en amoralisk, värdeförnekande och njutningssökande filosofi, eller ersätter han Gud med något annat hinsides, förnuftet eller ideologin? Hägglund landar inte i någon presentism eller strävan efter en annan tillvaro. Snarare skapar han en syntes mellan de polerna. Han skriver att ”även om vi kämpar för ideal som sträcker sig långt bortom våra egna liv – en politisk framtidsvision, ett hållbart arv för kommande generationer – är vi engagerade i projekt som kan upphöra eller aldrig ens förverkligas. Denna praktiska vetskap om ändlighet är ett villkor för att vi ska kunna bry oss om huruvida någon eller någonting lever vidare.”

Dåtid, nutid och framtid flyter samman och det dras en tydlig linje mellan de tre enheterna. Om vi förstår att allt är ändligt så vårdar vi det även om vi själva kommer att upphöra. Genom att inse allts ändlighet försöker vi göra saker bestående, och detta skapar en solidaritet med ens tillvaro. Vi blir ansvarstagande, menar Hägglund. Borde inte då vi sekulariserade vara ansvarstagande vid det här laget? Nej, för religiösa föreställningar och värderingar som håller oss nere lever kvar.

Hägglund vänder sig mot tanken att sekularism skulle leda till en amoralisk kvietism, där man menar att utan ett högre syfte har människan inget att sträva efter och hon känner sig främmande inför sitt hem och sitt samhälle. Tvärtom säger filosofen: Genom vetskapen att vi är ändliga sporras vi till aktiva, demokratiska samhällsmedborgare och känner att vi har åtagande att uppfylla inför de våra. Dessutom konstituerar ändligheten värde; genom att något kan negeras tillskriver vi det ett värde. Kan det inte negeras, är det oändligt och vi oberörda inför det. Är vi utkastade i denna tillvaro är det upp till oss att ombesörja den. Den sekulära människan skapar sina egna högre syften som hen lever för, till skillnad från de religiösa målen som man lever för att uppfylla, att bocka av. De högre syftena ska inte förstås som kausala, något man mekaniskt kan uppnå, men teleologiska, något man eftersträvar utan att nödvändigtvis lyckas uppfylla. Den som ser livet som oändligt försöker nå ett givet slut på det, medan den som ser det som ändligt menar att det inte har någon givet slutpunkt.

Karl Marx (1818-1883) deklarerade att ”filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”. Varför? För människans samhälle är det människan gör det till, eller det borde i alla fall vara så, och vill vi ett nytt samhälle, där de gudomliga realiseras, är det människans verk att åstadkomma detta. Genom Marx ser Hägglund en allierad som genom sin handlingsfilosofi – inte den förtryckande vulgärtolkningen av hans filosofi som 1900-talet gett prov på – kan förmå förändra och frigöra människan och hens verksamheter. Genom en omläsning av Marx kan vi styra tillvaron och inte styras av den, som Hägglund lägger fram det. Genom en marxistisk lins kan vi lyckas fixera vår sekulära tro, att förstå att vi är ändliga och beroende av varandra, för att förverkliga vår andliga frihet, vår förmåga att forma världen efter våra uppfattningar om vad som är värt att hålla högt. Marxismen förbinder dessa två begrepp som är så viktiga hos Hägglund. Den politiska ideologin blir ett medel för att nå ett uppsatt mål. Som slutmål för kampen håller Hägglund upp ett slutmål, den demokratiska socialismen, som är ändlig och därför något vi ständigt måste kämpa för att upprätthålla när vi väl nått den. Det finns inget historiskt slutstadium som varar för evigt.

Även om man lever i hopp om ett oändligt liv undkommer man ändå inte upplevelsen av att detta liv är ändligt. Löften om det oändliga är klena när det ändliga livet hotas eller störs. Detta är något man ofta upplever om någon nära går bort, och Hägglund exemplifierar detta med hur den annars så kristna författaren C.S. Lewis (1898-1963) hanterade sin frus bortgång. Den religiösa tron räcker inte till i detta fall, menar Hägglund. Men vad säger att den sekulära tron, förståelsen att vi är ändliga och beroende av vårt sammanhang, skulle räcka till? Vad skulle en sådan tro, en annan form av tro, skänka? Även om det är förnuftigt överkommer man inte konflikten mellan viljan till liv och livets ändlighet som ryms inom människan. Överkommer man den irrationella paradoxen? Självklart måste vi tro på detta ändliga liv för att göra något av det, men vad händer om detta ändliga liv rycks bort runtomkring oss? Vad kvarstår då av den sekulära trons insikter, vad håller de för värde? Även om den sekulära tron med rätta kan få oss att uppskatta ändligheten kanske den har svårt att hjälpa oss att hantera förlusten av någon annans ändlighet.

Hägglund menar dock att vi inte ska försöka frigöra oss från det ändliga för att undkomma denna smärta, det hade varit att förneka det enda liv vi har. Det är inte eftersträvansvärt, och dessutom hade det varit att reproducera en diskurs där det oändliga premieras och hålls som det önskvärda. Vi måste göra oss fria sådana föreställningar, säger Hägglund, och förordar en omvärdering av alla värden, likt Friedrich Nietzsche (1844-1900) gjorde. En sådan omvärdering hade varit att medge att det ändliga livet rymmer en stor del lidande, och att acceptera livet är att acceptera tillhörande lidande. Inget övermäktigt kan skona en från lidande, det är en del av att vara. Detta får Hägglund att skriva ”att vara trogen det dödliga livet är därför att förbli sårbar för en smärta som ingen styrka i slutändan kan besegra.” Men, vad är då den sekulära trons berättigande? Undermineras dess egenskap av att vara en tro, en övertygelse, av oförmågan att hantera denna smärta? Nej, säger Hägglund, såklart. Bristen, om man nu kan tala om en sådan, påvisar istället bara behovet av tillgivelse för detta liv. Att livet negeras tillskriver enbart livet ett värde. För den religiöse är döden ett fulländande av livet, något som borde välkomnas.

Av att vi är delaktigt sammankopplade med andra människor följer det att vi uppgår i olika engagemang tillsammans. Kärlek, som Hägglund diskuterar i dialog med kyrkofadern Augustinus (354-430) är det engagemang som Hägglund ser som det djupaste, och han hyser en stor tro på kärleken. Kräver inte sekulär tro, kan man fråga sig, att vi förstår kärlek som något ändligt och situerat, något som kan reduceras till signalsubstanser i hjärnan? Hade inte all annan syn på kärlek varit en syn bortom det ändliga? Hägglund ser dock kärlek främst som något man praktiserar, något som gestaltas. Men kärlek är svekfull, eller kan vara det. Inom den finner man ”den sekulära trons nödvändiga ovisshet.” Hurdå? Jo. ”Eftersom du är beroende av andra för att leva vidare och blomstra, måste du hysa tilltro till dina vänner, din partner eller dina barn.” Detta är ett risktagande, men ett ofrånkomligt risktagande man måste försätta sig i för att kunna fungera i grupp – och fungera i grupp måste vi göra om vi har förstått att vi är ändliga och försatta i detta nu.

Engagemang är en förutsättning för den ändliga existensen, filosoferar Hägglund. Det kräver i sin tur att vi gör oss sårbara, för livet är till viss del lidande. Vi ska inte försöka sky lidandet genom uppgå i en läkande, fridfull oändlighet. Att bekräfta detta liv är att omfamna även det som kan vara eländigt. I en intressant utläggning om Karl Ove Knausgårds (1968- ) romanserie Min Kamp (2009-2011) skriver Hägglund att ”du skapade inte denna värld, du skapades av den, och nu upprätthåller du den”, något som påminner om Martin Heideggers (1889-1976) tanke om att man är kastad ut i tillvaron. Denna kamp att upprätthålla den ändliga tillvaron närs, enligt Hägglund, av kärleken som engagemang. ”Tidsligheten är inte endast det negativa villkoret för en möjlig förlust utan även det positiva villkoret för varje form av förundran. Endast någon som är tidslig kan bli berörd av det som händer. Endast någon som är ändlig kan känna miraklet i att vara vid liv.”

Genom en läsning av den kristna existentialfilosofen Søren Kierkegaard (1813-1855) diskuterar Hägglund ansvaret som vår ändlighet genererar. Att vi lever ett ändligt liv innebär också att vi måste ta ansvar för det. Ändligheten tvingar oss att välja våra liv – i ett oändligt liv menar Hägglund att våra liv redan är förutbestämda i det oändliga varför vi inte behöver välja eller ta ansvar. I ansvaret ligger det också att vi måste försöka upprätthålla det vi valt att engagera oss i. Vi måste vara beslutsamma. Hägglund menar att den som hänger sig åt något gudomligt gör avkall på existensens ändlighet och därmed förnekar existensen. Det ligger i själva begreppet att livet är ändligt, och att då vilja göra det oändligt är att förgripa sig på det och utarma det på sin mening. Vidare, att helt uppgå i ändligheten leder också till en försakelse eftersom man då avsäger sig sitt ansvar.

I åtminstone svensk media har den andra delen av boken, den om andlig frihet och som är mer politisk fått mest gehör. Den sekulära tron innebär att man förstår sin ändlighet och att man alltid är en del av ett socialt sammanhang. Det andra begreppet som Hägglund tänker runt omkring är alltså andlig frihet, att vara delaktig i att forma vad som ska hållas som heligt. Hägglund menar att människan har dels en naturlig frihet – de handlingar vi är försatta att kunna utföra – och dels en andlig frihet, som möjliggör att tillskriva vad vi gör eller borde göra en mening, att agera normativt. Det andliga friheten består i möjligheten att kunna ställa bör-frågor om tillvaron. Den gör att man kan ställa krav och förväntningar på människan. Luktar inte det här kälkborgerlighet, som borde gå stick i stäv med Hägglunds socialism? Kan inte människans alienation under kapitalismen frånta hens förmåga att formulera bör-frågor gentemot sin tillvaro? Även alienationen tycks innehålla ett mått av frihet och Hägglund placerar sig genom sin hållning just här ganska nära Jean-Paul Sartre (1905-1980) och dennes senare humanism.

I samtal med Marx menar Hägglund att handlingar kan antingen tillhöra nödvändighetens rike – vilket är handlingar som är medel för att leva – och frihetens rike – vilket är handlingar som är ändamål i sig. Vi bär vilja vara inom frihetens rike, även om det till fullo inte går, men vi kan närma oss människans frigörelse genom Marx lära, enligt Hägglund. Genom den kan man nå en socialistisk demokrati, vilket inte ska förväxlas med en liberal demokrati. I den socialistiska varianten, där man tar avsked från kapitalismen, gör människan bruk av sin andliga frihet och sin sekulära tro. Det skapar, enligt Hägglund, ett ansvarstagande och livsbejakande samhälle där samhället ständigt måste förhandlas och upprätthållas. Detta skulle alltså leda till människans frigörelse, och staten har en viktigt roll att spela för att åstadkomma detta. Hade inte en anarkism gjort människan mer fri, skulle man kunna fråga sig. Hägglund skriver ”att vara fri är inte att vara fri från normativa begränsningar, utan att vara fri att bejaka, ifrågasätta eller förändra normerna för att de praktiska identiteter i vars ljus vi lever våra liv.” För att göra detta behöver vi en demokrati och en stat, helst en decentraliserad menas det. Hägglund anser att det är ”vårt demokratiska samhälles uppgift att vara organiserat på ett sådant sätt att vi av oss själva motiveras att delta i, bidra till och förändra dess pågående liv […]”. Men är inte detta en form av tro på något hinsides, något som ligger bortanför? Tar inte Hägglund ett språng in i det okända? Nja, det är en sekulär tro, något man handfast kan arbeta sig mot, skulle nog författaren säga.

Vårt enda liv är en stor bok, i dubbel bemärkelse. Förhoppningsvis gör den filosofi och filosofiska samtal mer populära. Samtidigt så populariserar inte Hägglund filosofin, utan behandlar den grundligt och varsamt. Men om Marx har rätt i att filosofin ska förändra samhället räcker det inte med att formulera en filosofi, även om det är en grundförutsättning, det gäller även att organisera sig utifrån en filosofi. Självklart innebär en formulering att man gör bruk på tillvaron, och det framhäver Hägglund i bokens slut. Men man får ändå hoppas att Hägglund även ger sig upp på barrikaderna och lever sin filosofi. Det skulle samhället må bra av.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree