CD: Symfoni nr 7 mm av Valentin Silvestrov

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, oktober 20th, 2020

Valentin Silvestrov: Symphony No. 7; Ode to a Nightingale*°; Cantata No. 4; Concertino for Piano and Small Orchestra°; Moments of Poetry and Music*° (Naxos). Speltid: 73‘06.
Inna Galatenko (sopran)*, Oleg Bezborodko (piano)°, Lithuanian National Symphony Orchetsra, Christopher Lyndon-Gee (dirigent)

Betyg: 

–

Ukrainaren Valentin Silvestrov (f. 1937) är en romantiker som gått igenom den avantgardistiska ekluten och funnit ett eget fascinerande tonspråk. Hans genombrott kom med den femte symfonin (1982), ett stort ensatsigt verk präglat av sorg och vemod. Det var Megadisc som lanserade honom på skiva, ett bolag ägnat samtida musik. Men det var nog ändå först sedan mer välkända ECM upptäckte honom som Silvestrov nådde en bredare publik med verk som Metamusik och Requiem for Larissa. Karaktäristiskt för hans musik är långsamheten. Jag har tidigare liknat den vid att betrakta en lavalampas meditativa metamorfoser. Här finns också ett återkommande drag av något som tar farväl, som dör ut, som ömsint försöker hålla livet kvar men obevekligt närmar sig tystnaden.

Sorg och mörker kan dominera Silvestrovs musik. Men där finns också tröst och lindring med vackra melodier som bryter igenom i ljusa slingor – och som, medvetet, kan närma sig det banala. Balansgången mot det kitschiga är ibland delikat, och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till dessa inslag som så att säga utmanar den goda smaken. Han har till och med lite fräckt kallat ett av sina pianoverk för Kitsch-Musik. Kanske är det just den effekten som Silvestrov eftersträvar? Vill han få oss att erkänna att det ”banala” kan träffa något i djupet av våra jag? Hur som helst, den här sidan av Silvestrovs musik kan säkert dela lyssnarna i två läger.

På ett nytt album från Naxos presenteras fem verk som visar olika sidor av tonsättaren. Hans 7:e symfoni har ungefär samma karaktär som hans femte och sjätte men är kortare. Här finns spänningen mellan melodisk skönhet och dissonans, själens dunkla natt och tröstens ljus. Det är inte utan att man kommer att tänka på Leonard Cohens kända rader: ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in.” Symfonin är som ett farväl, som finalen i Mahlers 9:a, och slutar som svaga och avklingande andetag.

Ode to a Nightingale är, som man kunde misstänka, en tonsättning av John Keats berömda dikt, låt vara i rysk översättning. Orkestern bildar en fond av fågelkvitter som sopranen Inna Galatenkos näktergalsstämma lösgör sig ur. Det är riktigt läckert och raffinerat. Galatenko återkommer i Cantata No 4 och Moments of Poetry and Music (med text av Paul Celan), där den första korta satsen hälsar till Webern medan den andra håller Mahler i handen. I Concertino för piano och liten orkester smyger sig de enkla melodierna, eller melodifragmenten, in som drömska minnen av en förlorad barndom: det är som att träda in i övergivna rum och tycka sig höra det piano som en gång fyllde dem med ett sorglöst liv.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS. Silvestrovs 5:e symfoni har spelats in Andrej Borejko (Megadisc) och Jukka-Pekka Saraste (BIS). Där skulle jag rekommendera Borejko, även om Saraste också är bra. Hans 6:e symfoni, väl så bra som den femte, finns med Andrej Borejko (ECM). Requiem for Larissa och Metamusik hör också till hans mer betydande verk i stort format (båda på ECM) . Men han har också skrivit i mindre format och här kan I fösta hand den nästan bedövande vackra leggiero, pesante nämnas (ECM), men även Hieroglyphen der Nacht för två celli nämnas (ECM). Körsång hittar man på Sacred Songs (ECM). Däremot skulle jag undvika Bagatellen und Serenaden (ECM) som blir lite väl söt och banal.