Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Elín, diverse

Roman: Elín, diverse

Elín, diverse

Kristin Eiríksdóttir

Översättning: Arvid Nordh

Flo förlag. 298 sidor. Utkommen.

 

Nästan i överflöd har isländska Kristin Eiríksdóttir roman Elín, diverse dekorerats och lovordats, precis som mycket av hennes övriga konstnärliga förteckning. Romanen beskrivs som ett typexempel på författarskapet med tematik om längtan, ensamhet och elände. Även den kvinnliga erfarenheten är påtaglig i hennes verk.

Den omkring 70 år gamla Elín berättar historien om henne och den unga dramatikern Ellen för oss. En av två linjer i romanen är att Elín ska göra rekvisita till Ellens pjäs, en andra att Elín hittar några lådor med diverse saker från sin ungdom. Hon berättar detta lite på tvären, lite motvilligt. Denna tröghet i berättandet – lite tjurigt, lite ordkargt – skapar olika förväntningar hos läsaren. Vi vill veta en massa saker som inte helt delges oss. Detta är ett ytterst smart berättargrepp; att spela lite svår. Det får oss att vilja interagera med texten.

Vid ett tillfälle kallas Elín för modernist, regissören gör så för att övertala Elín att arbeta med Ellens pjäs. Det är ett ganska träffande tilltal, för som berättare är Elín modernistisk. Hennes berättarstil påminner en hel del om modernistisk teaterkonst: hon pratar sällan om det som faktiskt händer eller har hänt, det är till stora delar utomsceniskt. Det hon talar om är sådant runtomkring och sådant som kan verka vara av lite betydelse för berättelsen. Handlingen berättas lite pö om pö. Detta ständiga undanhållande väcker intresse men även stimulans i läsningen. Elín beskriver också sig själv som någon som står utanför och som inte är speciellt involverad i andra. Berättargreppet blir därmed också adekvat till hennes karaktär.

Eiríksdóttir arbetar mycket med en kollageteknik i boken. De små urklippen kan mycket väl stå för sig själva och förmedla något så. Men genom att sätta ihop bilder, strukturera dem, ordnar dem och låta dem kontrastera varandra så skapas något större. Små anekdoter läggs samman och ur detta reser sig den större berättelsen. Tekniken blir som mest tydlig när Eiríksdóttir låter Elíns och Ellens olika öden korrespondera med och framhäva varandra. De inte bara korresponderar med varandra, de kontrasterar varandra. Vid ett tillfälle beskrivs de ”som en före-och-efter-bild.” Deras berättelser går in i varandra och är beroende av varandra. Ett resultat av att Eiríksdóttir arbetar med kollage är att ibland kan boken framstå som att den inte handlar om så mycket, eftersom de små episoderna inte alltid går direkt in i varandra. Detta gäller främst bokens första halva. Samtidigt är tematiken och karaktärernas öden högst påtagliga – man undrar aldrig vad boken egentligen handlar om. Denna dubbelhet i romanen är tacksam.

Utan att dra för stora växlar på det påminner berättelsen om något som Franz Kafka (1883-1924) skulle ha kunnat skriva. Nej, den handlar inte om något gudomligt, förnuftsvidrigt eller byråkratiskt. Berättelsen är heller inte kafkaesk. Men precis som hos Kafka vet man inte alltid vad som händer. Det finns en tydlig framberättad värld som karaktärerna rör sig inom, men allt de gör är enbart isolerade handlingar och ibland är det svårt att se någon utveckling. Berättelsen rör sig i cirklar. Josef K. är lika ovetande om sitt brott i slutet av Processen (postumt utgiven 1925) som i början och Gregor Samsa i Förvandlingen (1915) blir aldrig en del av gemenskapen. På samma sätt är Elín den andra och på avstånd genom hela boken, och allt hon gör, gör hon utan att det leder någonvart. Och allt det hon gör, alla dessa små sporadiska handlar, går inte alltid att sammanfatta även om de så tydligt utgör handlingen. Till vissa delar är den en bok om inget, men ur inget kan mycket stiga fram. Och det som stiger fram gör det på ett intuitivt sätt för Eiríksdóttir skriver inte med några pekpinnar och hon håller heller inte läsaren i handen och föreslår hur man ska läsa det man läser. Eiríksdóttir gestaltar enbart.

Eiríksdóttir är aldrig kategorisk i sin gestaltning. Detta gäller främst de mer feministiska partierna. Ja, många män förtrycker kvinnor genom boken. Men det finns också många kvinnor som tar de förtryckande männen i försvar och därigenom spär på förtrycket. Det finns ingen solidaritet inom könen, förtrycket finns överallt. Det letar sig in.

Det vore fel att säga att boken bara befolkas av kvinnor, det gör den inte. Men de karaktärer som rör sig i mittpunkten för berättelsen är alla kvinnor. Samtidigt så är inte karaktärerna enbart en representation av kvinnan. De råkar vara kvinnor och man kan i högsta grad spegla sig i karaktärerna fast att man inte nödvändigtvis är kvinna. Karaktärerna lever den kvinnliga erfarenheten, men de företräder och låter sig inte enbart företrädas av kvinnor. Karaktärerna är på det sättet universella. Men självklart finns det stråk av feminism i boken, och det med rätta.

Eiríksdóttir är noga med att Elín inte företräder alla kvinnor, att hon enbart svarar för sig själv. Detta blir tydligt när hon för längesedan besökte Thailand och på hotellet mest möte män med ”fjärran blänk i ögonen.” Det heter att ”vissa låtsades inte se på mig, medan andra ville prata. Så här i efterhand antar jag att de såg mig som något slags representant för västerländska kvinnor. De ville så gärna att jag skulle förstå dem och förklarade ibland som inför en domare. Fast huvudsakligen pratade de om sina ex. Om snikenheten, girigheten, kylan, missnöjet och de berättare för mig om ensamheten och skräcken inför döden och alltings meningslöshet.” Därefter ironiserar Elín kallt om deras ynklighet och förstår inte vad det angår henne; hon svarar bara inför sig själv.

Mycket av det Elín talar om handlar om praktisk kunskap av att tillverka rekvisita. Vi får ofta beskrivet för oss hur olika arbetsprocesser går till och vad som måste göras innan en produkt blir färdigställd. Elín berättar fram sig själv och vill bli förstådd som en hantverkare. Hon är vad hon företar sig. Annat bryr hon sig lite om. När hon arbetar med rekvisita åt en skådespelare och denne börjar tala om sin karriär, tröttnar hon. ”Försöka dra in mig i sin vardag och tråka ut mig med sina oväsentligheter. / Oblygt. / Oundvikligt / Outhärdligt.” Elín vill vara för sig själv och göra sitt.

Det finns även en dos existentiellt främlingskap i boken. Elín vet inte mer än att sin far var en soldat som varit med hennes mor inte mer än en gång. En stor del av hennes historia är ett mysterium och hennes far en fantomen. Hon säger sig själv inte vara så intresserad av honom, men hans frånvaro är ändå en närvaro. Hon säger att ”jag liknar honom. Aldrig att någon säger ett ord om det, men jag är inte minsta lik mamma. Mitt ansikte är som ansiktet på en man som ingen vet vem han är eller var han befinner sig. Minspelet tillhör en man som inte vet att jag finns.” Detta tillsammans med att hon passar dåligt in på förväntningarna av en kvinna – hon är en hantverkare och inget annat – vilket gör att hon alltid står vid sidan av.

Elín, diverse är en frisk bok med en härdad handling. Den är aldrig tråkig, aldrig slentrianmässig, alltid djärv. Den försätter en i bestämda känslolägen och låter oss förstå berättelsen genom dem.

Bokförlaget Flo ger ut böcker från länder som kantar till Nordsjön, men man har här alltså valt att även ge ut en isländsk författare som Eiríksdóttir. Något man är glad för. Förhoppningsvis ger de ut mer av Eiríksdóttir, för Elín, diverse ger mersmak.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree