Filosofi: Naturen och andra essäer

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, november 29th, 2020

Naturen och andra essäer

Ralph Waldo Emerson

Översättning av Ola Klippvik

Norstedts förlag. 298 sidor. Nyligen utkommen.

 

Det är svårt att underskatta det inflytande som Ralph Waldo Emerson (1803-1882) haft på efterkommande tänkare, framför allt inom den amerikanska kultursfären. Namn att nämna är Henry David Thoreau (1817-1962), Walt Whitman (1819-1892) och Herman Melville (1819-1891). Tillhörande transcendentalisterna, något av den amerikanska motsvarigheten till 1800-talets europeiska romantiker, betonade Emerson kristen idealism, en individualism och närhet till naturen. För den prästvigde Emerson skulle människan göra bruk av sin inneboende potential för att så sträva mot det gudomliga. Människan skulle transcendera, överskrida. Och hen gör det bäst genom närhet till naturen.

I den av förlaget ihopsatta essäsamlingen Naturen och andra essäer skriver Emerson om upphöjande av det vardagliga, en organisk syn på naturen och människan, där man fullbordar sin essens genom naturen, där Gud panteistiskt finns i allt. Även individens egenart upphöjs hos honom. Det finns också en strävan att odla en ”äkta” amerikansk kultur, frigjord från det europeiska idéarvet.

Om Gud finns i naturen och om vi ska närma oss det gudomliga måste vi göra oss fria sociala, konstlade normer. Detta gör att man, enligt Emerson, måste göra sig fri från historien till fördel för naturen, den fysiska och den inom oss. Om renässansmänniskan sade ”tillbaka till källorna”, säger Emerson ”tillbaka till naturen”. För det är i naturen vi finner sanningen. Emerson skriver i essän Naturen (1836) att ”så pass måste vi tro på skapelsens fullkomlighet att vilka tvivel tingens ordning än ger upphov till, så litar vi på att tingens ordning kan skingra dem.” Människan måste därmed erkänna sin del av naturens organiska helhet för att nå denna sanning.

Samtidigt som Emerson besjälar naturen och gör den helig är han noga med att säga att naturen har en direkt nytta för människan – man ska bruka naturen för människans goda. Detta kan ses som att människan har en form av dominansrätt över naturen samtidigt som människan och naturen utgör en organisk helhet som hon inte står över. Synen på relationen mellan människa och natur blir därmed hos Emerson tvådelad. Han skriver att ”naturens formella och fysiska inverkan är så elementär för människan att den i sina mest basala yttringar tycks balansera på gränsen mellan brukbart och skönhet.” Så, förutom att naturen och människan är en organisk helhet är även naturen ett objekt för estetik och resurshämtande. ”Naturen är alltigenom jämkande. Den är till för att tjäna. Vårt herravälde underkastar den sig lika fogligt som åsnan på vilken frälsaren red. Den bjuder oss sitt rike som ett råmaterial att omdana till nyttoting.” Men som sagt, Emersons förståelse av naturen är tvådelad.

Ofta brukar man – idag – etikettera dem som ser människan som en del av en organisk helhet med naturen – att man har en biocentrisk världsbild – som mer progressiva. De som ser människan som centrum för tillvaron, en världsbild som utgår från människan – en antropocentrisk världsbild – brukar istället betecknas som mindre progressiva och ofta brukar man koppla samman denna syn med kapitalism. Men man ska inte därmed göra misstaget att dialektalt motsatt tolka den biocentriska världsbilden som ett utryck för en vänsterideologi. Den kan även vara konservativ. Och Emersons är en blandning av de två.

Emerson skriver vid ett tillfälle att ”alla naturliga objekt inger […] det öppna sinnet en känsla av samhörighet.” Ska vi tolka detta normativt? Ska människan anpassa sin kultur efter naturens principer för att så nå denna samhörighet? I samma essä, ”Naturen”, säger Emerson senare ”Naturen säger: Du är mitt verk och med mig ska du bli lycklig, dina futtiga sorger till trots. […] Den ädlaste idé som äng och skog förvaltar är den om en mystisk förbindelse mellan människa och växt.” Människan är alltså en del av naturen, men borde hon följa dess principer? Han talar om naturens ”vackra ändamålsenlighet”, vilket indikerar att precis som övriga naturen har människan ett på förhand bestämt mål som ska realiseras. Men måste man alltså göra detta enligt naturens egna modell? ”Naturen sträcker ut sina armar för att omfamna människan – måtte vi leva upp till den gesten”. Alltså, människan ska omfamna naturen, välkomna den. Det är därför han skriver att ”en dygdig människa går i takt med naturen […]”.

Den mänskliga verksamheten borde alltså utformas efter naturens principer. Borde inte det, bland annat, leda till etablerandet av hierarkier i samhället, precis som naturen består av olika hierarkier?

Ska vi förändra dessa strukturer om vi inte finner dem tacksamma? Nej. Naturen är ett uttryck för Gud. ”Ingenting gudomligt dör. Allt gott är för evigt.” Människan och naturen är ett och ”naturen är en ocean av djupt besläktade och samtidigt unika former”. Det mänskliga samhället kan alltså ses till viss del som unikt, samtidigt som det är en del av naturen. Emerson talar om detta i termer av ’skönhet’ och att den starkaste skönheten återfinns när man är trogen naturen. Men samtidigt är naturen något alltid föränderligt för den gör oss ”påmind om alltings obeständighet”, hur allt är i konstant rörelse. Men allt rör sig efter naturens lagar, eller rättare sagt de gudomliga lagarna. Därtill: ”Naturens moraliska lagar harmonierar med de materiella lagarna […]”. Även om allt är föränderligt så är vad som är riktigt att göra naturgivet. Vad är då detta naturgivna? Emerson menar att ”den förnimbara naturen måste ha en andlig och moralisk sida.” Detta gör att människan har att lära av naturen, för ”naturen undervisar oss i sanning”. Den lär oss att klassificera tillvaron, och ”de dåraktigas skala saknar grader, eftersom de tror att alla och envar är likadana.” Emerson tycks alltså inte mena att människor är lika – det finns en olikhet mellan människor och naturen pekar ut den. Detta får filosofen att utbrista ”vilken lysande uppfattningsförmåga naturen har gett oss! Hon förlåter inga misstag. Hennes ja är ett ja och hennes nej är ett nej.” I naturen finns det ingen ambivalens, den bara är. Naturen ger oss ”en hint om eller basunera ut för oss om lagen om rätt och fel; ett eko av de tio budorden”. Det är alltså i naturen som vi ska finna vår etik, för ”varje naturlig process kan ses som en moralisk grundsats.”

De etiker som finns sedan innan är vilseledande. Emerson skriver att ”etiken och religionen […] har en snarlik inverkan på alla lägre kulturer, genom att degradera naturen och betona dess beroende av anden. Etik och religion skiljer sig åt på så sätt att den förra beskriver ett system av moraliska plikter som utgår från människan; den senare från Gud.” Alltså, för att handla i enlighet med Gud ska vi avbilda vårt handlande efter naturen, där finner vi stöd för hur vi bör handla. Därför bör en – naturlig – etik utgå från en kristen idealism.

Även om man skulle kunna tolka Emersons filosofi som att den befäster maktordningar så har han också en stark tilltro till individen i naturen. ”Allt som Adam och Caesar förmådde, det äger och förmår även du” (författarens kursivering) – varje människa har en potential och den kan realiseras i relation till naturen och dess ordning.

Konsekvenserna av att man anammar naturen är att man måste acceptera inte bara det som är gott hos naturen utan även det som är mindre gott. Till det kan vi räkna stratifiering och hierarkier. Om man därtill gör vulgärläsningar av Charles Darwin (1809-1882) kan man få ett mindre tacksamt samhälle. Allt beror på hur man tolkar naturen. Frågan är dock om det är redligt att dra något till sin spets. Men eftersom Emerson säger att naturen alltid är definitiv i sina svar och vi har våra svar att finna i naturen, borde den inneboende logiken uppmana oss att dra det till sin spets – om vi får tro Emerson. För naturen, ”den visar på det absoluta.”

Alternativt skulle man kunna förstå naturen som ett uttryck för solidaritet, i zoologisten och anarkisten Piotr Kropotkins (1842-1921) fotspår. Det man skulle kunna beskylla Emerson för är att han inte förklarar för oss hur naturen ska förstås ontologiskt. För honom är naturen mer ett sinnesintryck, en upplevelse, en relation. Hans kristna idealism gör också att vi heller inte kan tala med Darwin och Kropotkin för att förstå hurdan naturen är – naturen är ett uttryck gör Gud. Därmed blir diskussionen istället en diskussion om vad gudomen är och hur den gestaltar sig. Men det verkar som att Emerson i alla fall inte ser naturen i en överlevnadskamp. I essän ”Poeten” (1844) heter det att ”naturen har ett annat mål än säkrat fortbestånd för ögonen, nämligen elevation eller självförädling”. Det försiggår inte främst en kamp i naturen, men man kan undra om denna självförädling leder till en kamp inom arten eller en solidaritet. Men om man ska förfina något måste man knipsa av oönskade delar. Och i essän ”Erfarenhet” (1844) talas det om ”de mäktiga, de starka, de vackra” som naturens ”gunstlingar”.

I essän Självförtröstan (1841) skriver Emerson att ”kraft är i naturens rike det grundläggande rättvisemåttet. Naturen låter ingenting bestå som saknar självhjälpsförmåga.” Eftersom människan ska handla i analogi med naturen – hon är en del av den – så kan bara den som besitter kraft bestå. Det finns således en näringskedja som man placeras in på, och ”den självständiga existensen är höghetens främsta attribut […]”.

I ett föredrag, Den amerikanska studenten (1837), säger Emerson att ”det enda i världen av vikt är den verksamma själve: driftig, obunden, fri. Till den kraften äger alla rätt, alla har den i sig även om den hos de flesta är blockerad, liksom oförlöst.” Detta vittnar om Emersons individualism, med högerpolitiska undertoner. I resten av essän argumenterar Emerson om hur skolväsendet – som på hans tid var ägnat få – ska sträva efter att skapa kreativt tänkande och inte reciterande studenter. Den skapande studenten är också den student som förverkligar sin potential, i enlighet med naturen, och den är mest till gagn.

Essän Historien (1841) vittnar också om vilken tilltro som Emerson har till människan. ”Vad Platon tänkt kan hon [människan] tänka; vad helgon känt kan hon känna; vad som än vederfarits någon, närhelst det skett, kan hon förstå”. Varför menar Emerson att alla människor bär på denna potential? Han menar att det är för att vi alla delar samma medvetande, ett ”universalmedvetande” – men går inte det emot vad han säger om att människan inte alls är lika? Emerson menar att det är historien som aktiverar olika delar av universalmedvetandet i människan, ”som konstitutiva lagar”. Det historiska sammanhang man är en del av gör ”någon viss lag gällande medan naturen begränsar sig till att endast en i taget råda.” Människan blir därmed ett resultat av hens natur och historia. Emerson parafraserar Aristoteles ( 384-322 f.v.t.) och liknar människan vid ett ekollon. Varje ekträ är annorlunda men det bär sin ek-het inom sig. Emerson ser inte detta som något begränsande utan som en möjlighet: ”Du ska förstå att du själv kan förkroppsliga hela historien. Du måste göra dig rejält hemmastadd; inte låta dig hunsas av mäktiga härskare och kejsardömen, utan veta att du är större än världens alla kartor och regimer.” Är man en del av historien, har man tillgång till hela historien – man är inte lösryckt från den, om vi får tro Emerson. Tanken är väldigt amerikansk och man tänker på koncept som ”the American dream”.

Denna allmänmänskliga tendens vidareutvecklar Emerson i Självförtröstan. Där heter det ”att våga lita på sin egen tanke, att våga lita på att det som är sant i ens eget hjärta är sant för alla människor – det är genialitet.” Men för att våga måste man också göra sig kvitt falska, sanningsförnekande sociala och religiösa föreställningar. Man måste bryta med vedertagna, slentrianmässiga uppfattningar. Emerson är inte sen med att påpeka att detta kräver mycket smärta, men för att realisera sin potential krävs det.

Emerson betonar naturen, individen och Gud. Som setts ovan går dessa aspekter tydligt in i varandra. Emerson tänkande är förankrat i sig själv och följer av sig självt. Essäerna är skrivna med en blandning av skärpa och lyriskhet. De är enkla att läsa men för del skull inte enkla.

—

Isak Adolfsson