Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Det större hoppet

Roman: Det större hoppet

Det större hoppet

Ilse Aichinger

Översättning av Ebba Högström

Ellerströms förlag. 246 sidor. Just utkommen.

 

Österrikiska Ilse Aichinger (1921-2016) ses gärna som en viktig men perifer författare. Som judinna förlorade hon delar av sin familj under Förintelsen, men själv evakuerades hon till England. Föreliggande bok var hennes debut, utkom 1948, och därtill hennes enda roman. Boken består av samling episoder och har surrealistiska undertoner. Samtidigt som boken är fragmentiserad finns det ett sökande efter den rätta formuleringen. De sammanhang som tas för givna luckras upp och nya framträder.

Bokens handling är enkel, och dessutom inte så viktig. Ellen är lämnad kvar i Wien av sin mamma som flytt undan nazisterna och den lilla Ellen bor med sin mormor. Vi får följa henna på en rad eskapader tillsammans med hennes lekkamrater. Men det är ofta småsaker, fantiserade eller verkliga, som står i centrum och som fångar ens intresse.

Inom framför allt populärkulturen finns det nästan en innehållsmässig kanon över Förintelsen: man ser konfiskering och förstörelse av judisk egendom, förflyttning till trångbodda getton och mänsklig förnedring. Sedan når ofta framställningarna en form av första klimax när judarna förflyttas till ett arbets- eller koncentrationsläger och sedan följer ett än mer destruktivt klimax. Detta må varit fallet men det har ändå blivit ett uttjatat motiv. Det enbart bekräftar våra föreställningar om Förintelsen. Vad Aichinger gör är att hon låter allt filtreras genom barnen som står i centrum för berättelsen, och denna naivitet kastar ett nytt sken över det hela. Förvisso är en del av scenerna redan kända för oss, men vinkeln är en annan. Dessutom har man ibland svårt att hantera den barnsliga fantasin och godtrogenheten med de hemska historiska händelserna. Ytterligare något som gör boken läsvänlig är att Aichinger inte försöker förklara och redogöra för Förintelsen, den är bara en fond, om än en högst påtaglig fond, som inramar berättelsen. Boken försöker inte sätta problem under debatt. Istället försöker den gestalta en historia, genom vilken en rad frågor kan uppstå och väcka debatt. Boken är inte en tidsenlig betraktelse utan en otidsenlig sådan om existentiellt främlingskap och utsatthet.

Precis som den surrealistiska filmen Den andalusiska hunden (1929) staplar en rad scener på varandra, som förvisso följer av varandra men ändå inte, så staplar Aichinger en rad fragment på varandra. Men en skillnad är att fragmenten som sådana inte är bisarra, även om de är surrealistiska. Det surrealistiska anslaget godtas också ganska enkelt då vi följer en grupp barn och får berättelsen genom dem. Detta gör att scenerna ibland slår över i drömska bilder och dialoger. De är motsatsen till logiska. Aichinger har ibland jämförts med Franz Kafka (1883-1924), något som hon själv vänt sig mot, och det med rätta. Hos Aichinger är vissa scener orimligt ologiska, medan hos Kafka är finns det ett drag av adekvat a-logik; surrealismen kontrar expressionismen.

Prosan är något ryckig, men medvetet. Flertalet meningar börjar med en substantiv följt av ett verb. Sådan satsradning brukar man ofta avråda, men Aichinger kommer undan med det genom att alltid finna det rätta uttrycket. Det påminner om Hjalmar Söderberg (1869-1941), men ryckigt.

Samtidigt som Aichinger låter tanken vandra automatiskt bland raderna är alltså exaktheten mellan orden alltid närvarande. När Ellens mormor dör heter det träffsäkert att ”natten tog ett språng från himlen. Snabbt och nyfiket som en fiendebataljon vars ankomst man i hemlighet förutsett upprepande gånger. Den svarta fallskärmen öppnade sig ljudlöst. Natten tog ett språng från himlen.” Det är associativt men vältaligt, och inte pretentiöst.

Det är just när Aichinger skildrar barnens lek som boken är som mest surrealistisk, och det är väldigt passande att det just är då. Man sugs in i leken, uppgår i den och accepterar den utifrån dess egna premisser. Man befinner sig i leken, och det man leker är inte alltid så verklighetstroget, snarare spegling av vad tanken stöter på. Det barnsliga innehållet passar den surrealistiska formen.

I ett kapitel så möter Ellen två barn som väntar på att en barn ska trilla över kajen så att de kan rädda det och för sin goda insats få komma tillbaka till skolan. Att de inte får vara i skolan beror på att de är av ”fel” – judisk – sort. Skildringen är steril, men man känner det barnsliga hoppet därunder. Att vara lite blödiga lämnar Aichinger åt oss själva. I en episod får vi följa Ellen och hennes vänner leka på vad som är deras sista lekplats: en gravplats. Blåögda blir det gycklade av en kusk, och det underskott av frustration som finns bland sidorna blir ett överskott i läsarens ögon. Aichinger vinner på att bara gestalta, även om hon låter resonemang komma till uttryck genom gestaltandet av dialoger, men det finns inga pekpinnar utskrivna, även om det tydligt finns där.

Det ”hopp” som titel syftar på är flickan Ellens hopp att lämna Wien och det annekterade Österrike och lyckas ta sig över till England och återförenas med sin mor. Det är ett hopp riktad mot något bestämt, handfast, men det är ett barnsligt hopp för det är ett barns hopp. Men just för att det är ett barnsligt hopp är det också ett ärligt hopp.

Det större hoppet är en smart bok, men aldrig anspråksfull. Den är konstnärlig utan att vara snårig. Den är frisk. Boken är dessutom föredömligt översatt av Ebba Högström. I en introduktion om Ilse Aichinger har hon sagt att föreliggande bok har en ”status av ett slags minor classic som ständigt måste upptäckas på nytt” – och oj, vilken upptäckt!

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree