Roman: Frukttjuven

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, december 12th, 2020

Frukttjuven

Peter Handke

Översättning av Jesper Festin

Albert Bonniers Förlag. 373 sidor. Just utkommen.

 

När den österrikiska författaren Peter Handke (1942-) tilldelades Nobelpriset i litteratur förra året kan ingen ha missat den mediala uppståndelse som uppstod då. Man tvistade om huruvida Handke var högerpopulistisk och folkmordsförnekare eller inte, och om detta syntes i hans litteratur. Nu när Albert Bonniers förlag ger ut hans bok Frukttjuven blir man nästan frestad att den genom ett högerpopulistiskt raster för att se om man kan få ut något som stavas högerpopulism i boken. Men en sådan ansats i sig gör att man alltid kommer att fånga upp något som stödjer ens teori. Försöker man på förhand trä över boken ett visst mönster kommer man också, mer eller mindre, lyckas. Med rätt teori kan man läsa in vad som helst.

Men vad säger boken själv? Vilka egna raster aktiverar den? Om man självklart finner något i boken som är högerpopulistiskt så måste man självklart aktivera dem, men man ska inte förutsätta dem.

Det första man tänker på när man läser boken, är att meningarna är så bastanta som man bara kan skriva dem på tyska; de är långa, kompakta och specifika. Bara på tyska kan man skriva sådana meningar. Tyngden i meningarna påminner om Thomas Mann (1875-1955) och om Ernst Jünger (1895-1998). Meningarna är ibland så tunga, och långa att man nästa tappar bort sig. En väsentlig skillnad är ändå att Handke skriver väldigt fragmentariskt och att handlingen är något spretig och associativ. Man skulle kunna kalla det avantgarde eller postmodernt. Väljer man den första benämningen kan man se boken som framåtsträvande. Om man istället väljer den andra benämningen skulle man kunna se boken som ett uttryck för en splittrad tillvaro – som alltså korresponderar med bokens form – ur vilken högerpopulism har växt fram när de stora berättelserna har fallit samman. Men finns det fog för att göra en sådan tolkning?

Boken börjar med något av en prolog där vi får följa berättaren. Sedan skiftas fokus och vi får följa Frukttjuven – en person vars cirklar korsar berättarens – på ett tämligen händelselöst epos, och ändå inte. Handke sammanfattar boken väl när han säger ”tänk allt hon hunnit uppleva under sina tre dagars resa till landets inre, och vad varje timme hade varit dramatisk, även när ingenting hänt, och hur det i varje ögonblick hade stått något på spel […]”.

I ett avsnitt i boken får vi veta att Frukttjuven under olika resor har hört folk ge uttryck för ”ett folk ett rike en Führer”, och i en bisats får vi veta att det ”inte alltid [varit] dolt”. Bisatsen ger en antydan om att Handke ogillar sådana fraser. Men det säger ingenting om Handkes litteratur skulle vara populistisk eller inte. Få populister idag tycker om Hitler, även om de såklart finns. Och vi får dessutom veta att Frukttjuven, som Handke åtminstone inte är ovilligt inställd till, är skeptiskt mot fenomen som nationalstater, kanske till och med statsbildningar.

Handke ger uttryck för en inte så högerpopulistisk men progressiv syn på kvinnans sexualitet. ”För de otaliga män som hon [Frukttjuven] gått ut med, det vill säga, som hon legat hos och, på samma vis, de hos henne, behövde hon inte skämmas. Hon kände inte så mycket som en skugga av skuld, strålade istället formligen av stolthet.”

Men vid ett tillfälle sitter författarjaget på ett tåg och studerar två yngre kvinnor och blir besviken på deras utseende; ”Jag kände hur jag råkade i ett slags ilska; hur jag var på väg att skälla ut kvinnofolket för att det inte alls var så som det i mina ögon skulle vara.” Ska vi läsa detta något misogynt?

Det finns en redovisningsplikt i boken som resulterar i en oerhörd detaljrikedom. Detaljerna nästan överöser sidorna, och ibland är det svårt att hålla isär vad som är del och vad som är helhet. Men stilknepet skapar en god framställning över hur minnet letar sig tillbaka till något gammalt som man försöker väcker till liv.

Detta drag av överrealism slår samtidigt över i en form av fantastisk realism. Även om boken är så uttömmande och noggrann medger också berättaren att allt är just en berättelse, komponerad och sammansatt. Dessa två tillsynes motsättande tendenserna i boken skapar en livlighet, och det är kul att se dem möta varandra.

Handke identifierar sig själv som höger, men man får inte ha en snäv uppfattning om vad högern är. Som jag förstår det är Handke med en traditionell konservativ än liberalkonservativ. I ett stycke kritiserar han ett osunt förhållande till egendom, något flera andra traditionellt konservativa har gjort tidigare. Det heter: ”Mitt eget hade ingenting att göra med de prylar – så tänkte jag då – som tillhörde mig; på vilka jag hade besittningsanspråk. Mitt eget, det varken tillkom mig eller var något jag kunde satsa och förlita mig på. Och likväl ålåg det mig, från fall till fall, om än skilt från besittningen, att tillhanda mig det, likaså tillhanda, tillgå och inringa det.” Det är inte en förfrämligad relation han har till varor, men ett kritiskt.

Vid ett tillfälle talar Handke om människan som olika raser. Det finns gula, svarta och vita. Han likställer dem och menar att det mellan raserna finns likvärdiga individer. Det kan läsas som tämligen högerpopulistiskt eftersom biologin sedan länge har förkastat idéen om olika raser, även om det finns skillnader mellan olika befolkningsgrupper.

Om man enbart fokuserar ideologiska aspekter av boken är det lätt att man går miste om själva boken; ett kåserande epos med intressanta karaktärsstudier. Självklart är inte boken enbart det, men den är heller inte enbart ideologi. Det krävs en medelväg (mellan olika relevanta aspekter) för att förstå den.

I en intervju har Handke sagt att han inte skriver för att formulera kritik av saker i sin omvärld. Istället skriver han för att teckna bilder, och han försöker få dem att tala. För att återvända till Thomas Mann kan man säga att Handke precis som den förra är en tämligen a-politisk författare – i denna text! – som istället skriver fram något mer estetiskt. Det är litteratur för litteraturens skull, en tanke som framförts av många. Den amerikanska litteraturvetaren Harold Bloom (1930-2019) förordade rent estetiska läsningar av litteraturen där man gör avkall på ideologiska tendenser i den. Men man kan fråga sig om en sådan apolitisk och rent estetisk litteratur ändå inte är politisk och ideologisk genom att inte vara det. Det är enbart en variation. Men, är den ideologiska dimensionen av boken det som är mest aktuellt att fokusera? Om vi vill förstå litteraturen utifrån dess egna premisser så beror det på boken själv.

—

Isak Adolfsson