Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Bok: De tre bedragarna eller Transmutationerna av Arthur Machen

Bok: De tre bedragarna eller Transmutationerna av Arthur Machen

De tre bedragarna eller Transmutationerna

Arthur Machen

Översättning och efterord: Jonas Wessel

Hastur förlag. 272 sidor. Har nyligen utkommit.

 

1894 var ett bra litterärt år för Pan, skogens och panikens flöjtande gud i antikens Grekland. I Norge publicerade Knut Hamsun sin roman Pan och i England gjorde Arthur Machen skandalsuccé med Den store guden Pan. En litterär agent lär ha anförtrott Machen att han druckit te med några damer i Hampstead vilkas åsikt var att en bok av detta slag aldrig borde ha skrivits. Till det hade Machen förstås kunnat säga att han inte skrev för tedrickande damer i Hampstead – eller att deras reaktion visade att det var just det han gjorde. Men då han tycks ha varit en vänlig och ödmjuk man hade han sannolikt avstått från alla sarkastiska kommentarer av det slaget. Men recensenterna var inte heller nådiga. Inför en nyutgåva av romanen 1916 försåg Machen den med ett förord där han bland annat återgav en rad av de nedgörande omdömen som publicerats när det begav sig.

Det kan ju tyckas smått bisarrt av en författare att så flagrant lyfta fram den kritik som riktats mot det egna verket. Men Machen tycks ha funnit något slags egendomlig tillfredsställelse i att samla på dålig kritik. Efter att De tre bedragarna eller Transmutationerna kommit ut 1895 sammanställde han den även nu förödande kritiken och lät publicera den. Något som slår en modern läsare är för övrigt hur omskriven en bok kunde bli vid den här tiden. Mängden recensioner måste framstå som en våt dröm för en svensk författare av idag, låt vara att de flesta säkert skulle önska sig mer välvilliga omdömen.

Kanske var det ändå en tröst att ingen mindre än Oscar Wilde, som Machen träffade några gånger, uttryckte sin uppskattning av Den store guden Pan. Men å andra sidan var Wildes omdömen kanske inget man skröt med efter att han 1895 dömts för sodomi. Men senare har Machen också hyllats av författare som H.P. Lovecraft, Stephen King och Clive Barker – vilket också ger en antydan om Machens dragning till det kusliga och fasaväckande. Men även Jorge Luis Borges lär ha hört till beundrarna. Jag vet inte vad son tilltalade honom men kan tänka mig att det var Machens förkärlek för labyrintiska strukturer med gångar som förgrenar sig. Den store guden Pan tar sig fram genom hopp mellan olika berättare och i form av brev och andra dokument. Här finns också intresset för den verklighet som döljs bakom världsslöjan, och i Machens fall är det en verklighet av ren fasa. Här kunde han anknyta till den tradition som förknippat den hornprydde och bockfotsförsedde Pan med Satan själv.

Kompositionen i De tre bedragarna är än mer episodisk eller upplöst, om man så vill. Två av kapitlen låter sig utmärkt läsas som fristående historier och har också publicerats som sådana. Men den gåta som presenteras i prologen får vi ändå snällt vänta till epilogen för att få ett svar på. Fram till dess vindlar sig historien framåt. De två vännerna herr Dyson och herr Phillipps har en förunderlig förmåga att stöta ihop med främlingar som inget hellre vill än att delge dem sina märkliga och skrämmande erfarenheter, och det är dessa historier vi som läsare får ta del av. Men vi noterar också att saker verkar hänga ihop på ett märkligt sätt. Och vem är egentligen den glasögonprydde mannen som återkommer och tycks utgöra en minsta gemensamma nämnare?

Så här lagom till mörkrets tid har förlaget Hastur gett ut De tre bedragarna i översättning av Jonas Wessel som också försett volymen med ett informationsrikt och engagerat efterord. Till det kommer ett utdrag ur Machens memoarer där han kommenterar boken, liksom en rad utdrag ur samtida recensioner. Man noterar också det snygga och suggestiva omslaget, en målning av Wilfred Jenkins.

Det är lätt, och kanske lite lättköpt, att skratta åt äldre kritik. Man bör nog ödmjukt betänka att om hundra år kommer många av vår tids omdömen att mötas av samma huvudskakningar. Oavsett om man finner kritiken av Machen befogad eller inte kan man konstatera att den satte fingret på två problem som en skräckförfattare måste hantera och som båda handlar om texten förmåga att skrämma. Det ena handlar om att författaren envisas med att ideligen påstå att något är fasansfullt i stället för att gestalta det. Det andra rör faran att det som ska vara skrämmande i stället blir komiskt. Gränsen här kan vara hårfin men dras säkert olika av olika av olika läsare: det som får någon att rysa får en annan att fnysa.

När det gäller Machen fann alltså många av hans samtida kritiker att han fallerade i båda dessa avseenden. Mot det kan man säga att han ju uppenbarligen överlevt som skräckförfattare och inte bara ständigt funnit nya läsare utan även inspirerat senare storheter inom genren. Samtidigt ska sägas att man inte bör överdriva skräckelementen i De tre bedragarna. Här finns lika starka drag av mystery som av horror. Men visst dras Machen till skumma och labyrintiska London-gränder, förfallna lantgods, gotiskt sublima landskap, hemlighetsfulla sällskap med fasansfulla riter, urgamla och skrämmande släkten i den walesiska vildmarken, pulver med anor från helvetiska häxsabbatssakrament och dödsbringande dockor. Mitt i allt detta kan det, paradoxalt nog, också finnas något viktorianskt trivsamt över berättandet. Men bakom den viktorianskt kyska ytan kan man också ana dunkla drifter; Jack the Ripper var ju trots allt viktorian även han.

Arthur Machen (1863-1947) fotograferad 1915.

Det övernaturliga – eller det ännu outforskade naturliga, som en del skulle föredra att säga – lockade en rad författare och konstnärer mot slutet av 1800-talet och Machen fick finna sig i att ofta jämföras med Robert Louis Stevenson. I A Science for the Soul skiljer Corinna Treitel mellan författare som själva var övertygade ockultister och de som bara använda det ockulta som ett litterärt motiv. Att Machen hörde till de senare, framgår av Wessels efterord. Han var visserligen intresserad av alkemi och ockultism och en tid efter hustruns bortgång medlem i ett av tidens otaliga esoteriska sällskap, Hermetic Order of the Golden Dawn. Men den walesiske prästsonen Machen var samtidigt förankrad i den anglikanska kyrkan och kom med tiden att betraktas som närmast högkyrklig.

På senare tid har man annars lyft fram den livsåskådningskris som karaktäriserade epoken. Samtidigt som den moderna vetenskapen tycktes visa att den traditionella tron hade gjort sitt hade den inget att erbjuda sökande själar som traktade efter livets mening i en avförtrollad värld. I detta vakuum fick esoteriska och ockulta läror fritt spelrum, då de faktiskt gick lättare att förena med ett vetenskapligt förhållningssätt än vanlig gudstro och gamla religiösa auktoriteter. Placerar man Machen i det spänningsfältet blir det lättare att förstå att man vid olika tidpunkter kan finna honom vid olika poler och att han trots sin anglikanska hemvist kunde dras till och fascineras av kristligt suspekta företeelser – desto mer som de var litterärt tacksamma.

Den store guden Pan är ett mer helgjutet och hotfullt verk än De tre bedragarna, men för den som lockas av genrer som mystery och horror finns även här ett mörker att träda in i.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree