Roman: Obehaget om kvällarna
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, februari 1st, 2021Obehaget om kvällarna
Marieke Lucas Rijneveld
Översättning av Olov Hyllienmark
Bokförlaget Tranan. 314 sidor. Nyligen utkommen.
Obehaget om kvällarna är nederländska Marieke Lucas Rijneveld (f. 1991) debutroman. Den har lovprisats stort, och det är enkelt att se varför. Det är en unik bok där barnperspektiv, livfulla fantasier, incestuösa inslag, kristendomskritik och landsbygd kommer samman.
Boken låter sig lätt sammanfattas: Det tioåriga berättarjagets bror dör och hon känner skuld för det eftersom hon i ett förtvivlat ögonblick, i förbifarten önskat det, och vi får följa familjen i kölvattnet av detta.
Det kryllar av fantasier i boken och det finns ett konstant överflöde av berättelse. Det är rikligt med detaljer, utan att boken är spretig eller pladdrig. Istället fyller Rijneveld sidorna med små berikande detaljer. Det är en fond av berättelser. Detta går något mot strömmen i en samtidslitteratur som ofta är något fragmentiserad och ibland sparsam. Självklart gör inte all samtidslitteratur det, men Rijnevelds prosa är väldigt välkomnad. Den påminner om en klassisk roman, men inte den realistiska sådana, utan en mer fantasieggande. Att den också är det beror på att berättarjaget är tio år och berättelsen filtreras genom henne. Fantasin tar sig ofta uttryck som associationer där något händer som sedan kopplas samman med något annat, vad som helst.
Jas, vår berättare, är kritisk mot den strängt kristna uppväxt hon får. Hon är lite trotsig mot den. Texten ger exempel på små revolter som flickan anstiftar. Att de just berättas från ett barns perspektiv gör dem, inte anspråkslösa, men underhållande. Kritiken är ofta väldigt skarpt och koncist uttryck och sedan följs de av en verkningslös trotsig handling, som ändå har stort symbolvärde. Man hejar gärna på någon underlägsen.
Det råder en tystnadskultur i familjen och broderns död är inget man talar särskilt om. Man tiger den. Det försummat livet, som börjar tyna bort. Istället sätter den kristna familjen sin tilltro till livet bortom detta, att Jesus ska väcka de döda och att man då ska förenas med de sina. Men detta ligger bortom det dagliga livet på gården. Men tron finns alltid där. På samma sätt finns det en konsensuskultur i familjen om att man inte talar om dödsfallet utan försöker bete sig som om man enkelt och smidigt har bearbetat det.
Många har sagt om boken att den ska vara tung att läsa. Jag tycker att den förvisso har en mörk tematik – framför allt några av de sexuella inslagen – men ändå är romanen lättsam att läsa. Mycket av det beror på det naiva barnperspektivet som ges och att Rijneveld aldrig försöker vara sentimental. Istället är berättelsen väldigt ärlig, den gömmer inga dumma, ”opassande” känslor. Precis som ett barn säger den vad den egentligen menar, utan att slå in det. Trots naiviteten är boken ändå väldigt kritiskt skriven, och det finns ett ständigt ifrågasättande av de vuxnas hyckleri och bättre vetande. Men att brodern dör och att boken centrerar kring detta gör den inte tung och mörk.
Det står samtidigt ganska lite om den döde brodern. Det är inte den direkt efterföljande sorgeprocessen som gestaltas. Istället skildras hur djupgående påverkan är under en längre, utdragen tidsperiod. Ingen handlar i affekt, utan sansat men förtvivlat.
Något som lyfter boken är den positiva attityden som finns till landsbygden. Det är ingen önskan om att komma därifrån, samtidigt som det inte är något romantiserande. Boken är ärlig. Den lyfter sådant som är tuff med att bo på landsbygden, men den lyfter också det motsatta. Detta är något som går mot strömmen med den samtida kulturen, även om det finns motsatta tendenser också i den.
Boken är fantasifullt associativ. Det ger tvära kast i berättelsen, samtidigt som ett tydligt sammanhang alltid finns. Barnperspektivet gör också de tvära kasten, och naiviteten i boken mer tillåten. Att boken är något för lång för sin berättelse är egentligen det enda att invända mot. Annars är det en medryckande läsning. En ärlig bok.
—
Isak Adolfsson
