Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Morgonstjärnan

Roman: Morgonstjärnan

Morgonstjärnan

Karl Ove Knausgård

Översatt av Steffan Söderblom

Norstedts förlag. 666 sidor. Just utkommen.

 

Att jämföra en författares senaste bok med en tidigare är dels otacksamt mot den nya boken, dels gör det författarskapet mindre än vad det är. Därför kommer jag inte dra några paralleller mellan Karl Ove Knausgårds (f. 1968) nya roman Morgonstjärnan och hans romansvit Min Kamp (2009-2011).

Det röks mycket och dricks mycket Coca Cola i Knausgårds nya, brådmogna roman. Boken är något spretig, men med avsikt. Den består av en rad olika berättelser och berättare som tematiskt hör samman; längtan om ett annat liv, en tillvaro med mening. Det finns också många magiska inslag i berättelserna. I stil med Lev Tolstoj (1828-1910) är det monologiska berättelser, som enbart ger ett perspektiv och inte flerstämmiga berättelser som man kan finna hos Fjodor Dostojevskij (1821-1881), där en uppsjö med röster och perspektiv blandas och går i dialog med varandra.

Men de olika berättelserna, även om de är monologer, går in i varandra och bildar en helhet. Detta är ett grepp som påminner om Färden genom mangroven (1989) av Maryse Condé (f. 1937). Vi får träffa professorn Arne på hans sommarställe tillsammans med hans bipolära fru, prästen och bibelöversättaren Kathrine som är på hemresa och osäker på sin familjesituation och som börjar uppmärksamma gengångare, den ängsliga förskoleläraren Emil, kassören Iselin med prestationsångest och som är i utanförskap, Solveig som försöker vårda relationen med sin dotter och mamma, Journalisten Jostein som är något blasé och självupptagen och försummar de sina, hans fru, Turid som är vårdare och som går upp i andras problem, mångsysslaren Esgil som försöker finna något högre och som speglas i sin trotsiga son, samt, Vibeke som försöker ordna överraskningsfest för sin något äldre make med sin jämngamla styvson.

Boken påminner något om en genrefilm, alltså en film som lånar en viss genres form men sedan fyller formen med ett mer unikt innehåll. De olika berättelserna i boken svarar mot olika litterära genre – deckare, mer klassiskt drama, underhållslitteratur och mer konstnärlig sådan – men sedan fyller Knausgård detta med en egen tematik som kopplas till den symboliska Morgonstjärnan, den nya stjärnan som uppenbarar sig på himlavalvet.

Det finns en del religiösa referenser i boken. Titeln är alltså en sådan. Morgonstjärnan är ett gammalt namn för Venus, eftersom den syns på morgonen, och ett annat namn för Venus är Lucfier, Satan. Men morgonstjärnan kan också representera Jesus, och denna tvetydighet utnyttjar författaren. Dessa magiska inslag skapar en stämning som hjälper att framhäva känslan av att karaktärerna längtar bort från sina liv, att de inte lever dem som de borde. Men det finns även ett hopp, i denna bok på 666 sidor.

Den båge som håller ihop de olika berättelserna är stjärnan, och att det sker mycket mystiskt i samband med att den uppenbarar sig. Men detta berättas mer i förbigående, det är sällan fokus för berättelserna. Istället fogas det in i skildringen av karaktärernas vardag. Men för det är det inte en kollektiv roman, utan de olika berättelserna berättas utifrån sig själva, även om det ibland korsar varandra. Detta grepp påminner lite om William Faulkners (1897-1962) roman Medan jag låg om dog (1930), men Knausgård är här inte vulgärt modernistisk.

Det är en apokalyptisk stjärna och många avvikande saker sker när den uppenbarar sig. Ofta rätt bisarra saker, likt i Michail Bulgakovs (1891-1940) Mästaren och Margarita (postum). Det bisarra stundar en andlig uppenbarelse, och boken rör sig mycket runt det andliga, utan att landa i någon specifik tro.

Markus Krunegård (f. 1979) sade en gång inför ett albumsläpp att det privata är det mest gemensamma mellan människor, och att det var därför hans texter just var så privata. Samma sak gäller för Knausgård. Det är mycket småsaker och dagliga funderingar som vid första anblick inte angår någon annan som fyller denna bok.

Genom korta analyser upphöjs det vardagliga till en nivå där det är likställt med det särskilda. Den fadda vardagen och det unika går hand i hand i boken, varför man också godtar att dessa två tillsynes olika saker samsas bland sidorna. Knausgård kan tala om sådant som är annorlunda, speciellt utan att det verkar högtravande just för att han är lika varsam när han skriver om det alldagliga. Han är pålitlig så – vi får ständigt ta del av små analyser, så vad som analyseras spelar ingen större roll.

Det är med skärpa och uppriktighet som boken behandlar sådant som är gement och litet hos karaktärerna. Det är något tillåtande i det hela, och som läsare kan man ta ett steg tillbaka och observera. Knausgård visar sig vara en god psykolog i boken. Bäst är det när det skrivs fram ambivalens mellan en karaktärs tankar och de handlingar som följer. De krockar ofta med varandra, men måste göra så för att man ska kunna upprätta vardagligt umgänge med andra.

Samtidigt som de små utläggningarna är väldigt intressanta kan de ändå bli lite schablonartade, framförallt när de är av mer teoretisk natur. Det är när Knausgård resonerar utan på förhand givna begrepp som han bländar och imponerar.

Ofta är det små detaljer som upptar Knausgårds betraktelser. Som att man skyndar igenom något enbart för att det är jobbigt för att sedan ängslas över hur man egentligen gjorde det, om man gjorde något fel, om någon kommer klandra en, om det kunde gjorts annorlunda. Detta skapar en igenkännbar ångest som nästan är klaustrofobisk. Alla karaktärer gör detta: av bara farten begraver Arne en kattunge som kanske är död, lite panikartat plockar Emil upp ett barn som fallit från ett skötbord och konstaterar att inget har hänt, utan eftertanke ringer Kathrine sin mamma och velar om att hon kanske vill skiljas, fast att hon inte riktigt vet det. Karaktärerna kastar sig in i oåterkalleliga situationer och när de är över vet de inte om de faktiskt hanterade dem som de ville, men nu är det för sent att ändra dem. Knausgård fångar något som de flesta delar. Men mer intressant är det när han skildrar hur karaktärer är pretentiösa och helt går upp i sina pretentioner och inte kan se på dem med avstånd. Detta kommer snyggt till uttryck när han skildrar hur Emil repar med sitt band och blir lite kantstött när de andra i bandet har åsikter om texten till en ny låt. För Emil är det blodigt allvar, han kan inte se att man kan kritisera några illa valda rim – men det mest intressanta är att vi som läser också har svårt att se denna kritik som befogad tills vi tar ett steg bakåt från Emil, vilket han själv inte kan göra så lätt.

Knausgård låter oss se oss själva på avstånd genom sina karaktärer. De är inga storslagna personer, de har sina tillkortakommanden och de är alla lite hycklande. Återigen, det är varsamheten av de små detaljerna som här gör att Knausgård låter oss granska oss själva. Det är inte tarvligt gjort av honom, det är ganska välkomnande.

Ibland kan det kännas som om boken står och trampar något. Det pliktskyldiga redovisandet gör att den har något svårt att komma igång. Men sedan är det också just där som bokens briljans ligger. Men ändå: ibland känns som om Knausgård har skrivit en sådan tjock bok bara för att han har haft tempot uppe. Mycket hade kunnat kortats ned, boken hade kunnat vara mer koncentrerad men ändå lika utforskande. Men ett resultat blir ändå att boken spretar något. Den är så mycket att det ibland att är det svårt att få en överblick, men i de stunder man lyckas greppa hela boken, när man ser hur de olika berättelserna svarar mot varandra, ja, då framstår boken som lysande.

Knausgård har i en intervju sagt att han uppskattar Gustave Flaubert (1821-1880) eftersom han alltid valde det rätta ordet. Men så gör även Knausgård. När karaktären Arne pratar med sin tonårsdotter så gör hon ett, underförstått nonchalant, ”liksom-leende”. Alla som själva har tonåringar, arbetar med tonåringar eller bara spenderat lite tid med dem, vet exakt vad som menas. Sådana små detaljer lyfter boken.

Ibland återanvänder Knausgård en del formuleringar. Det är inget fel att göra det men det blir lite dumt när två olika karaktärer använder sig av en och samma formulering. Romanen slutar med en essä – vilken för övrig är bokens starkaste del – av karaktären Egil. I den diskuterar han döden och att vara dödlig. Om att Egil en dag ska dö heter det att han inte riktigt kan greppa det: ”Med huvudet: Ja. Intellektuellt förstår jag att en dag kommer att bli min sista på jorden. / Men jag tror det inte, inte egentligen.” I liknande ordalag, där tro och förstånd kolliderar med varandra, resonerar Arne tidigare om klimatkrisen. Förvisso: man resonerar väl rätt likt, oavsett vem man är. Men även att ange någons ålder med konstruktionen ”några och trettio”, för att ta ett exempel, återkommer bland annat i boken.

Morgonstjärnan är en rolig bok. Den bjuder på många vändningar, av olika slag. Eftersom boken mest handlar om det lilla i livet, det som man inte så ofta talar om, det som mest passerar förbi, fångar den in en och låter en se på sig själv genom lite distans. Det blir en väldigt personlig läsning. Ändå är det inte billigt gjort; Knausgård borrar sig ned och letar sig in. Just det är hans styrka.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree