Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Tystnaden

Roman: Tystnaden

Tystnaden

Don DeLillo

Översatt av Rebecca Alsberg

Albert Bonniers förlag. 107 sidor. Just utkommen.

 

Don DeLillo (f. 1936) beskrivs gärna som postmodern. Hans lilla bok Tystnaden är det också. Den är fragmentiserad och inte alltid så följdriktig. Den språkliga syntaxen är också uppbruten stundvis.

Boken är en apokalyptisk berättelse om hur sårbar tekniken gör samhället. Vi får följa de två paren Jim och Tessa, och Diane och Max, vilka är kompisar med varandra. De förstnämnda är på väg till de senare.

Boken har en ambition om att skriva fram en koncentrerad berättelse. Men ändå så lyckas romanen vara pratig. Onödiga detaljer tar mycket plats. Ofta kan man skriva om onödiga detaljer om man genom berättelsens egna logik ger detaljerna en mening som inte gör dem så onödiga; man kan finta läsaren. Men i Tystnaden är många onödiga detaljer bara onödiga. Förvisso ger de ett intryck av autenticitet – för hur mycket är inte onödigt och oviktigt runt omkring oss? – men det tillför lite. Det är alltid välformulerat men det saknar djupare resonansbotten. Ibland är dialogen banal, ibland är den högtravande. Det finns en diskrepans däremellan som gör att replikerna skaver något mot varandra.

Ett stilknep som DeLillo använder sig av är katalogstil: när han skriver om något så rabblar han upp allt som finns säga om något, uppenbara detaljer och information. Avsikten är väl att göra ontologiska beskrivningar av företeelser, att klargöra vad en företeelse faktiskt består av, men det lyckas inte alltid. Vi behöver exempelvis inte få förklarat för oss vad en säsongsfinal i amerikansk fotboll egentligen är – vi vet det. Och det som DeLilo också faktiskt berättar för oss är ändå sådant som är vedertaget. Hade han funnit något nytt i fenomenen hade han kanske fångat mer intresse.

Boken rör sig kring en del existentiella frågor, om tid, rum, situation och befintlighet. Men texten cirkulerar mest och närmar sig inte frågorna nämnvärt. Det ställs många frågor, men ställs det för många olika frågor? Det kan vara tröttsamt med författare som ställer en fråga och sedan uttryckligen besvarar den. Men om man bara ska ställa frågor vill man gärna att få ställs, men att de fördjupas genom följdfrågor.

Vad berättelsen tjänar på är att den ofta pendlar mellan olika scener och personers perspektiv i ett och samma kapitel. Detta skapar en dynamik i boken. Dessutom så lyckas DeLillo knyta ihop en större berättelse med många karaktärer till en och samma, även om kasten ibland är tvära.

I klassisk modern och postmodern stil så utlämnar DeLillo också mycket handling och låter oss förstå vad som har hänt genom karaktärers dialog. Vi får ta del av det som händer innan och efter och genom att lägga ihop dessa två förstår vi vad som hänt däremellan. Knepet fungerar och får också en god effekt när ”innan” exempelvis beskrivs utifrån Diane och Max perspektiv och ”efter” utifrån Jim och Tessas perspektiv. Det skapar en brygga mellan de olika perspektiven och vi förstår hur de står i relation till varandra.

Boken har en väldigt välarbetad form, men det känns ibland som att denna är överprioriterad. Handlingen är något ljummen och den skyms ibland av stilen. Den är välformulerad men lite tunn.

Isak Adolfsson

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree