Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Orkansäsong

Roman: Orkansäsong

Orkansäsong

Fernanda Melchor

Översatt av Hanna Nordenhök

Bokförlaget Tranan. 312 sidor. Nyss utkommen.

 

Orkansäsong av mexikanska Fernanda Melchor (f. 1982) har varit en av bokårets stora snackisar. Den har både hyllats av kritiker och lästs av gemene man – och det är lätt att förstå varför. Boken består av åtta sammanflätade men fasetterade kapitel, berättade som monologer. Precis som man i en medvetandeström vill fånga hur tankarna rör sig inom en person så vill Melchor med en kraftig ström fånga hur orden svämmar över och spretar när man pratar. Hon knyter an till en muntlig berättartradition i boken som består av långa kapitel utan styckesindelning. Berättarknepet är lite som sista kapitlet i James Joyces Odysseus (1922), fast med skiljetecken. Vi får genom ordflödet i förbigående reda på mycket om det hårda livet i Mexiko, om sociala problem, om liv i misär, om fattigdom, om kvinnoförakt, om alkoholism, om vidskeplighet.

Monologen utvecklar sig organiskt och gör många vändningar, men den har en springande punkt: den berör på något sätt mordet på eller andras relation till en kvinna som kallas Häxan. Men vilken roll denna häxa spelar i de olika delarna av monologen skiftar, och därmed de berättelser som förtäljs. Berättelsen fokuserar olika saker men har mordet som gemensam nämnare. Detta gör att vardera kapitel, vardera monolog skiljer sig en del från de andra. Detta gör boken frisk och det tillåter boken en stor variation, något som också utnyttjas.

Ett resultat av monologstilen blir att berättelsen är något fragmentiserad. Det berättas utifrån olika positioner och sammanhang som för vardera monolog är självklar. En följd av detta blir i sin tur att det blir lite svårt att etablera karaktärer. De är redan bekanta för den som håller i monologen, men det finns ingen annan röst som bryter in och tvingar berättaren att mer grundläggande förklara karaktärerna. De är självklara för berättaren och redan givna, men inte för oss. Förvisso gör det en som läsare mer alert men ibland kan namn förväxlas.

Monologstilen till trots så lyckas Melchor skapa påtaglig flerstämmighet i boken. De olika stämmorna som kommer fram i monologen ställs och testas mot varandra. De företräder olika livsöden och diskurser och de tillåts företräda sig själva utifrån sina egna förutsättningar. Det finns ingen norm i boken som diskvalificerar dem. Men för den sakens skull så vet vi ändå vilka stämmor som ligger närmare författaren själv.

Flerstämmigheten når sin höjd när den ur olika perspektiv skildrar Norma och hennes tonårsgraviditet, och hennes sexuella relation till sin styvfar. Äckel, sympati och intresse blandas och som läsare kastas man fram och tillbaka i olika känslolägen. Det är just här som också själva den underliggande tanken med flerstämmigheten kommer fram: registret av röster förmänskligar karaktärerna och gör dem till kött och ben.

Melchor är väldigt tillåtande mot sina karaktärer. Istället för att skriva fram den homosexuella karaktären Brando som ett offer för patriarkala strukturer så är han istället ett svin som är avundsjuk, som knarkar och som friskt begår brott, lite som i Jean Genets Tjuvens dagbok (1949). Att låta en homosexuell vara högst omoralisk kan vara väldigt moraliskt gjort av en författare, för det tillåter karaktären att vara.

Det finns en väldigt kritisk ansats i boken. Melchor skärskådar och granskar hyckleri och grymheter. Det mexikanska samhällets rannsakas och domen är inte nådig. Behövs det verkligen fler kritiska röster mot ett land som Mexiko? Är inte det att ge alternativhögern, med Donald Trump som ärkehelgon, rätt? Pekar inte Melchor ut en del mindre smickrande aspekter av Mexiko likt Trump? Nja. Melchor kritiserar inifrån och med ett försök till förbättring, inte genom ett enkelriktat fördömande. Det finns ett hopp bland raderna, och en självinsikt. Dessutom finns det också lite intelligens och konstnärlig uppfinningsrikedom bakom det hela, inte hat.

Orkansäsong är en trevlig bok. Till skillnad från många andra böcker som tror sig skapa en flerstämmighet så lyckas den med det. Att den också har ett nedanfrånperspektiv utan att offermärka sina gestalter, utan istället låter dem få vara, är också tacksamt. En mycket trevlig bok.

Isak Adolfsson

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree