Filosofi: Om revolutionen

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension tisdag, februari 23rd, 2021

Om revolutionen

Hannah Arendt

Översättning av Henrik Gundenäs

Förord av Anders Burman

Daidalos. 414 sidor. Nyligen utkommen.

 

Ja, vad är en revolution? Vad är det egentligen? Den frågan behandlar Hannah Arendt (1906-1976) i boken Om revolutionen, från 1963, nu utgiven på svenska av bokförlaget Daidalos. Boken kontrasterar den franska revolutionen (1789-1799) och dess jämlikhetsideal med den amerikanska revolutionen (1765-1783) och dess frihetsideal.

Arendt studerar först hur revolutioner har utvecklats genom historien och vad som konstituerar dem. Därefter gör hon en djupdykning av de två ovannämnda revolutionerna och ställer dem mot varandra samtidigt som hon försöker förstå dem utifrån sig själva.

Enligt Arendt så behöver inte revolution nödvändigtvis leda till en framåtskridande utveckling, och revolutionen behöver inte alltid ha stöd från samhällets bottenskikt, tvärtom. Generellt kan sägas att Arendt genom sin studie vill tänka på tvären med filosofihistorien och ifrågasätta gängse uppfattningar.

Arendts utgångspunkt är att frihetstanken bakom revolutioner har gått förlorad under nittonhundratalet, även om strävan har funnits. Det ses som småborgerligt att vilja frihet genom revolution. Istället leder revolution ofta till tyranni, frihetens motsats. Ett våldsdyrkande inslag har fallit över somliga revolutioner, vilket har gjort dem antipolitiska eftersom de egentligen inte tjänar ett politiskt, befriande syfte.

I modern tid ses revolution som intimt sammankopplat med en nystart. Den ska införliva en ny social omdaning. Arendt skiljer mellan befrielse och frihet när hon talar om revolution – befrielse är att göra sig fri från ett förtryck, och frihet är att vara utan förtryck. Befrielse behöver nödvändigtvis inte leda till frihet. Därtill sätter Arendt upp jämlikhet som ett, inte nödvändigtvis motsatt men konkurrerande fenomen till frihet. För att uppnå jämlikhet måste man göra avkall på friheten i vis mån.

De moderna revolutionerna har ofta strävat efter både befrielse och frihet, men utan att tydligt avgränsa när befrielsen avtog och friheten tog vid. Resultatet blev att de olyckligtvis gick in i varandra och hävde varandra. Detta problematiseras också av att etymologin av ordet ”revolution” implicerar en cirkelrörelse med en ständig återkomst av det som varit. Så även om tanken att revolution ska bringa något nytt så har det en historia av att snarare skifta ett gammalt förhållande till ett lika gammalt. Historiens revolutioner ledde ofta till restaurationer, inte något framåtskridande.

Genom revolution blickar man alltså inte nödvändigtvis framåt – istället vill man genom revolutionen göra en omstart och gå tillbaka till gamla rättigheter och friheter. Detta kan man bland annat finna stöd för om man ser till de författningar som ofta följt en revolution i sig inte är särskilt revolutionära. I Frankrike utbyttes konstitutionen mot tyranni och i USA borgade konstitutionen en förhållandevis stark statsmakt.

I och med franska revolutionen, som hålls högt av revolutionära teoretiker, har den sociala frågan – att lyfta folk ur fattigdom och liknande – blivit idealet för revolutioner. Genom befrielse ska man lösa den sociala frågan och nå jämlikhet. Detta gör att frihetsidealet (som fanns än mer i amerikanska revolutionen) fick ta ett steg bakåt. Varför? För att den sociala frågan och friheten satte hinder för varandra. Revolutioner blev oförmögna att ”besegra fattigdomen och grundlägga friheten på en och samma gång”, och eftersom den sociala frågan var mest trängande riktade man in sig på den. Ryska revolutionen håller Arendt som ett typexempel på detta. Det farliga ligger däri att jämlikhet och frihet kan ses som varandras motsatser, tes och antites, och att man negligerar exempelvis friheten till fördel för jämlikheten. Om man därtill genom en ideologiskt lins ser jämlikhet som grundläggande och anser att målet helgar medel kanske man inte drar sig från att använda våld.

Även om den franska revolutionen slog över i en despotism utgick den ändå från strävan att skapa en offentlig, politisk frihet inom republiken. Det ansågs vara nödvändigt för att revolutionens anda skulle överleva revolutionen. I den amerikanska revolutionen var ”strävan efter lyckan”, som förutsätter offentlig, politisk frihet också högst central Arendt ser med snällare ögon på den amerikanska revolutionen än den franska, men hon är noga med att säga att med tiden förlorade USA sin revolutionära, frihetliga anda. Den har hamnat i skymundan. Och precis som franska revolutionen snarare landande i ett avskaffande av friheten, menar Arendt att även Oktoberrevolutionen 1917 – som egentligen var en statskupp – i praktiken ledde till upphävandet sovjeterna, de folkvalda råden som borgade medborgares politiska rättigheter. Även om det finns en ansats till frihet och inte bara befrielse i en revolution så uppnås den inte alltid.

Enligt Arendt kan bara en revolution fullbordas om den blir bestående genom att leda till ett republikanskt styrelseskick. För i republiken garanteras friheten, enligt filosofen, genom en offentlig frihet. Revolutionen bär således på något paradoxalt; att omvälva för att skapa något bestående. Men därigenom går ofta den revolutionära andan förlorad. Arendt ser det dock som möjligt att rädda andan genom lokal demokrati, på olika nivåer. Då skulle den enskilda ha möjlighet att utöva sin faktiska frihet, inte bara på valdagen. Arendt är kritisk mot den liberala demokratin, för ”vad vi idag kallar demokrati är ett statsskick där fåtalet förmodas härska i de mångas intresse”. Problemet: ”den offentliga friheten åter har blivit fåtalets privilegium”.

Vad Arendt tjänar på är att hon ständigt håller sig kritisk. Hon gör sig inga falska dikotomier; hon ser inte amerikanska revolutionens frihetsideal och den franska revolutionens – och de efterföljande europiska revolutionernas – jämlikhetsideal som nödvändigtvis motsatta varandra. Hon tänker inte i termer av antingen-eller, något både högern och vänstern gärna gör. Hannah Arendt är inte någon politisk författare i denna bok, som pragmatiskt vill stärka sin uppfattning och enkelt övertyga, utan hon är högst redligt intellektuell.

—

Isak Adolfsson