Lyrik: Ruiner, första häftet (I-XXII)
Bokhyllan, Lyrik, Recension tisdag, februari 23rd, 2021Ruiner, första häftet (I-XXII)
Fredrik Nyberg
Norstedts förlag. 137 sidor. Nyligen utkommen.
Med boken Ruiner, första häftet vill Fredrik Nyberg utforska samhällets spiralformade dekadens och degeneration. Denna volym är en första i en serie om de faktiska och symboliska ruiner som omger oss. ”Ruiner träder / nu mot skogens ordning / tydligt fram”.
Boken är något av en modern universalpoesi, i Friedrich Schlegels anda, där poesi – både mer estetisk präglad och lärodikt – prosa och essäistik samsas för att tillsammans ge ett samlat yttrande, i det här fallet om kulturens dekadens. Nyberg är ingen romantiker, men precis som hos Schlegel är narrativet något fragmentiserat för att fånga det som är i konstant rörelse.
Boken är uppdelad i 22 segment och alla kretsar de kring en egen ruin, en förfallen mänsklig rest. Det är med pessimism som Nyberg i den första ruinen lägger fram sina historiefilosofiska teser. Den mer civiliserade människans uppkomst kopplas samman med destruktivitet, något som sedan åtföljer människan genom historien. Det är destruktiviteten och det faustiska ändlösa strävandet som behandlas i de korta segmenten. Nyberg rör sig kring en samling ruiner, nya som gamla, och försöker förstå dem. Men det är inte alltid som pessimismen tar överhand. Naturen närvarar bland ruinerna och grönskar vackert; ”Raskäglan invaderades efterhand av flora / och av fauna.”
Vad är det då för ruiner som Nyberg besöker och uppehåller sig vid? Han skriver om inbördeskriget i Libanon, absurdistiskt hur prövande livet på landsbygden är, skogsbränder, hur relationer ter sig i kapitalismens slutskeende och faktiska ruiner, för att nämna några av de tjugotvå ruiner han besöker.
Ruinerna hakar inte in i varandra och bildar ingen sammanhängande berättelse. Men de skapar ett kollage av olika förfallna formationer som vittnar om sönderfall. Ofta är det ett sönderfall som stammar från en omättlig hunger av utveckling och förbättring. Nyberg ser denna hunger ligga latent i kulturen och att den aktiveras i somliga situationer, något som ofta resulterar i ruiner. För ”varför upphör ej / vår stora längtan / En våldsam brand / närmar sig nu mycket snabbt / också Vår Lilla stack”. Det är en kultur och av kulturen betingad mentalitet som är ohållbar och nedbrytande. Det finns således ett socialt patos hos Nyberg, men det är inte vulgärt eller skrivet på plakat. Det är snyggt paketerat.
”Också nästa sommar kommer skogsbrandsskogarna / Att börja brinna / Och likaså våldsamt brinna / under de somrar som därpå följer”. Det omfång av ruiner som boken rör sig kring, här de senaste årens skogsbränder, ger en tyngd och mångsidighet till boken. Det är en stor bok, trotts sitt ringa sidantal, som tänker på bredden och som försöker kartlägga vår kulturs förstörande av vår omgivning.
”Jag vet inte längre vad det innebär / Att inte förstöra”. Det destruktiva har intagit en sådan central plats i västerlandet att den kommit att ersätta allt hållbart. Det rivs mer än vad som hållbart skapas. Detta kan verka vara ganska invanda samhällskritiska floskler men Nyberg tränger in och synliggör destruktiviteten på ett intressant sätt. Han målar upp de stora dragen för att se en större bild, och han lyckas onekligen med det. Han avtäcker en mindre smickrande kontinuitet i vår kultur.
På ett ställe heter det ”För de som delar och eldar / finns alls ingen Andra skapelse”. Vi har, genom upplysningen, rört oss så långt i från en andlig, helig världsbild att vi inte längre är i kontakt med en symboliskt gudomlig natur eller tillvaro. Förnuftet har segrat och ödelägger allt annat i sin väg, beroende på om det är till nytta eller inte. Det ändlösa strävandet är till skada, för det försummar kärleken, och ”Ändligheten / är kärlekens upphov”. Det ändlösa strävandet svarar illa mot denna ändlighet.
Nyberg försöker gräva fram och syna hela diskursen som ligger till grund för vår destruktivitet. Han kopplar samman upplysningens tendens att systematisera naturen, ett arv från renässansen, och hur vi genom den tror oss stå över naturen därmed också tillåter oss att göra våld på den. Författarens ansats är stor, och han lyckas faktiskt med den. Den större bilden träder snyggt fram.
Nyberg målar upp en kontrasterande distans mellan människans kultur och naturen. Den förra är slagen i bitar, den andra blomstrar. Kanske kan man beskylla Nyberg för att ha en något för välvillig syn på naturen. Den är inte alltid skön, och det menar inte Nyberg, men den ställs över kulturen. Människan och naturen är i samspel med varandra, även om människan kanske har glömt det, men naturen trumfar ständigt. Detta skapar i sin tur en ny distans mellan natur och kultur.
”Ruinekonomin sväljer det mesta” heter det på ett ställe i boken, och det sammanfattar den också väldigt bra; ett samhälle som är strukturerat på tron om ständig tillväxt resulterar ofrånkomligen i en förödelse.
Detta är som sagt den första boken i en serie. En väldigt intresseväckande och eggande liten bok. Det ska bli kul att få se hur serien utvecklar sig, hur den kommer att breda ut sig. Det är framförallt skärpan som lyfter boken, att den är så pass alert och strömlinjeformad. Texterna blir aldrig banala eller landar i slitna uttryck. De är en djupdykning och en gedigen undersökning. Att boken har en medförd litteraturlista bidrar till att man ska uppfatta boken som en faktisk, systematisk undersökning. Med iver väntar jag redan nu på nästa volym i denna serie.
—
Isak Adolfsson
