Bok: Främlingsfigurer
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, mars 9th, 2021Främlingsfigurer
Mara Lee
Albert Bonniers förlag. 207 sidor. Nyligen utkommen.
—
I den första inledande hybriden av essä och dikt, där hon undersöker hur den andre etableras, skriver Mara Lee (f. 1972) frasen ”the horror, the horror”. Orden är hämtade från den civilisationskritiska Mörkrets hjärta, som utspelar sig i det koloniala Afrika, av Joseph Conrad och uttalas av karaktären Kurtz i hans dödsögonblick. Vad Kurtz egentligen menar med orden är omtvistat. Själv tror jag att han menar att han vet med sig att hans barbari som han har förtäckt genom att låtsas vara den andre – afrikanen – är oförsvarligt. ”Go native” – låtsas vara den andre för att egentligen tillåta sig själv det mest amoraliska, eller något annat man önskar. Det kanske är det man principiellt gör när man försöker förstå den andre. Man gör den andre till en främlingsfigur.
Boken intresserar sig för hur man oavsiktligt skapar den andre genom att gestalta denna eller genom använda sig av den andre när man gestaltar. ”Retoriska figurer och litterärt bildspråk skapar betydelser och är delaktiga i skapandet av hierarkier där den ena eller den andra alltid underordnas […]”. Genom konsten kan därmed stereotyper och föreställningar skapas och dessa sprids också med konsten. Språk både producerar och reproducerar uppfattningar om verkligheten. Detta är en problematik som Lee behandlar i en rad litteraturhistoriska essäer. Boken rymmer också lyrik och novell.
Genom en läsning av Ovidius Konsten att älska och Dantes Gudomliga komedi, som på ett ställe anspelar på den romerska poetens verk, lägger Lee fram tankar om hur man med retoriska medel kan finta och förvränga och på så sätt tänja på hur man ska förstå tillvaron, både inom och utom litteraturen. För ”den performativa kraften hos en liknelse är att den förmår skapa förställning och förskjutning, samtidigt som den behåller en fot i det faktiska.” Detta gör att Lee förstår, om än inte håller med vad Platon sade om att diktare är lögnare; de framställer en tillvaro som inte svarar mot en egentlig tillvaro. Och eftersom man använder sig av retorisk kommunikation i andra sammanhang, ljuger man där med? Därtill ser Lee en fara i att andra kan missbruka någon annans språkbruk för egna intressen, så som hon menar att Dante har gjort gentemot Ovidius. Språk påverkar hur vi uppfattar tillvaron som den andre befinner sig i.
Essän som texttyp kännetecknas av att vara personligt hållen och flexibel i sin form. Den får gärna ha en rad vändningar och leta sig fram. Ibland känns det dock som om tempot hos Lee är lite väl högt, framförallt i början av boken, och att det som sägs inte riktigt hinner landa innan det gås vidare. Det är en väldigt smart bok men man får inte själv ha bråttom när man läser. Men essäerna är så elegant skrivna att man önskar att man skrivit dem själv.
Lee skriver bland annat om hur kollektivtrafiken har spelat en central roll i skapandet av identiteter. Mest tydligt är detta med Rosa Parks och medborgarrättsrörelsen. Hur detta rashat har tett sig inom svensk kollektivtrafik diktar Lee om och använder sig av en passande redovisande katalogstil. Dikterna är oftast deskriptiva, vilket ger ett sakligt intryck. Att rasism är fel framstår som självklart när man läser. Men hade dikterna kunnat problematiserat mer? Det finns såklart ett egenvärde att visa upp och synliggöra rasism, men det kan också behövas förstås. Den skärpa som finns i essäerna hade gärna fått leva vidare i dikterna.
I en essä om och följande dikter runtomkring Mary Shellys Frankenstein – där människan strävar att ställa sig över naturen, fullända det mänskliga och bli Gud – menar Lee att boken skapar ideal över vad som är mänskligt och inte. De som inte passar in på denna kategorisering blir exkluderade. Det ligger i upplysningens arv att kategorisera det som är normalt och anormalt, och detta lever kvar i den mer moderna kulturen. Denna kategorisering skapar ofrånkomligen den andre, oavsett om det är det andra könet, den etniskt andre, eller den socialt andre. Den andre blir ett monster genom en oredlig rationalisering.
Även kärlek kan (re)producera stereotyper kopplade till rasism, enligt Lee. Hon skriver att ”vissa emotioner [är] inte ens begripliga utanför en kontext av ras(ism)”. Nationalism är ett exempel på detta. Hat gror enkelt när det omges av kärlek, och kärleken blir avvikande när det omges av hat. Men hat och kärlek kan också vara motpoler till varandra inom en och samma logik; man kan hata någon för ens ras samtidigt som man kan älska någon för ens ras, och pratar man inte om ras pratar om kultur. Logiken är densamma: vissa egenskaper tillskrivs en viss ras eller kultur och i förlängningen de som är kopplade till den – oavsett om man hatar eller älskar.
I den absurdistiska novellen ”Buren” utforskar Lee hur både kärleken och hatet gör den andre till ett passivt objekt. Någon man älskar eller hatar kan inte vara ett subjekt, den måste objektifieras. Självklart kan man älska någon som ett subjekt, men det är desto svårare. I essän ”Skönhet” vidareutvecklar Lee hur attraktion kan spela lika mycket på myter om raser som kärlek kan göra. Dessutom är det problematisk när den andre måste vara vacker för att någon med annan färg, eller liknande, ska kunna sympatisera med personen. I litteratur har skönhet blivit en trop som kan bära mycket rasism.
Genom två myter – den koreanska myten om Bari och den fornnordiska myten om Hel – studerar Lee hur kvinnokönet, det sociala könet, döden, och ords härstamningar bidrar till att skapa den andre. Denna bild av den andre lever kvar i vår kultur och frågan är om kulturen nästan inte förutsätter den. Även om den är ständigt framåtsträvande har den något bakåtsträvande i sig samtidigt; ”Vågens framåtrörelse binds av underströmmen, / av något som drar oss utåt igen, suger oss bakåt, neråt”. Kulturen är organisk och bär på både mer och mindre smickrande element.
Främlingsfigurer är en väldigt mångfacetterad bok. Den spänner över många ämnen men det finns ändå en tydlig röd tråd genom hela boken. Den briljerar och väcker eftertanke. Man kan inte hjälpa att bli lite avundsjuk. Det är framför allt genom att så tydligt knyta samman teoretiska resonemang med ren gestaltning som boken lyfter över det vanliga.
—
Isak Adolfsson
