Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Ljusnan du mörka

Roman: Ljusnan du mörka

Ljusnan du mörka

Lars Landgren

Albert Bonniers förlag. 425 sidor. Just utkommen.

I Lars Landgrens debut – Ljusnan du mörka – får vi följa ett berättarjag som åker i en liten båt med gubben Kallmyr, ett riktigt original. De befinner sig på älven Ljusnan som går genom Hälsingland. Jaget har återvänt hem för att få höra på originalets så kallade svanesång. Det berättas en massor med historier om folk, skrock och det okända. Färden längs älven fungerar som en ramberättelse och övriga boken är de historier som förtäljs. De olika berättelserna hakar in i varandra och tar ibland vid där den innan slutar. Kallmyr berättar vitt skilda berättelser, men alla är de något kusliga. Han är en gammal man, och för att vara en gammal man verkar han ha förhållandevis mycket kunskap om inte bara sin generation utan även de yngre.

Historierna är som sagt väldigt varierade. Vi får en sublim historia om ett aktionsköp, hur ett fyllekallas till släktkalas utvecklas till något magiskt från ett barns perspektiv, hur familjehemligheter kommer ikapp, en mer klassisk spökhistoria kring en lägereld, psykotiska mysterium, en berättelse om mystiska väsen om midsommarafton, det berättas om oförklarliga saker på ett ålderdomshem, det betalas tribut till gruvvarelser och till skogsvarelser, en luffare snubblar över en familjetragedi och rannsakar sig, och mycket mer.

Berättelserna är alla väldigt sublima. Det skymtar något större, farligt, övermäktigt bland sidorna. De gör vad de ska: de försätter en som läsare i ett spänt läge och man känner hur man vill skingra ovissheten. Vardera berättelse är också relativt kort, så man kan läsa minst en berättelse i varje sittning, precis som Edgar Alan Poe menade att en berättelse ska tillåta. Varje historia håller också – karaktärer och bakgrundshistoria hinns upprättas samtidigt som någon form av problem dyker upp och som sedan löses, om än dock med lite mystik. Att berättelserna motiv också skiljer sig en hel del åt gör också boken mer läsvänlig. Det blir inte tjatigt.

Inslagen av det övernaturliga är alltid parallella med en verklighet i boken. Ofta ägnas en god stund åt att etablera en något så när efterliknande verklighet. Sedan smyger det övernaturliga in i berättelsen och får sakta men säkert fäste. Ibland undrar man om man läser en berättelse som kanske inte har sådana övernaturliga inslag, men sedan framträder de gradvis.

Det finns en oerhörd berättarglädje i boken. Många små detaljer vävs samman i de korta berättelserna, det spirar och berättelserna växer sig tätare. Det finns nästan ett överflöd av berättelse i boken. Det som håller dem samman är att de rör sig kring något gåtfullt och har landsbygden som fond.

Precis som Stephen King har Landgren ett oerhört flöde i sina texter. Berättelserna blir väldigt fylliga fort och växer på bredden. Ibland överös man nästan med detaljer. Den röda tråden finns självklart där, men utfyllnaden hade nog kunnat bantats något.

Något berättelserna tjänar på är att de är varierade rent berättarmässigt. Landgren har inte funnit ett berättargrepp som fungerar för varje berättelse. Istället är formen i boken väldigt fri och anpassbar. Detta gör att boken lyckas fånga vardera berättelses särprägel; berättartekniken anpassas efter den. Det är också många olika tekniker som vissas upp och de känns säkra. Det finns nästan en iver, i positiv bemärkelse, i berättandet. Landgren visar upp sin repertoar utan pretentioner.

Landgren är väl bekant med folktro. Det är många anspelningar i texten samtidigt som Landgren också tillför mycket nytt. En del motiv känner igen från skrock och annan litteratur men Landgren varierar med skicklighet. Just det gör att berättelserna känns förankrade i en tradition men för det inte bundna vid den.

Det man främst kan invända mot boken är att den kanske är för lång. Vardera berättelse har en tacksam längd, men en bok på över 400 sidor där vardera historia står för sig själv, kan upplevas som lite lång. Det hade kunnat gallrats en del.

Boken är oerhört vältalig och det finns ett rikt och varierat bildspråk. Även om det är en helt annan genre så påminner Landgren lite om Torgny Lindgren. Det finns en genuin kärlek till de norrländska byarna och mindre samhällen som skrivs fram. Landskapet befolkas av människor som lever och dör där. Att Landgren också knyter an till en folklig tradition, där magiska inslag bryter upp en realistisk framställning, gör att man också kommer att tänka på nittiotalisterna något.

Ljusnan du mörka är en väldigt frisk bok. Den stagnerar aldrig utan prövar alltid, men säkert, något nytt. På samma sätt förhåller den sig till en tradition men begränsas inte av den.

Isak Adolfsson

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

  • Koltrasten är här – i naturen och som bok av Clas Thor

    Våren är här, och med våren börjar en av våra mest älskade fåglar att ta sig ton: den svartfjädrade och gulnäbbade bel canto-sångaren koltrasten. Dessutom är den på väg i bokform.

    Share
  • Adam Zagajewski död

    Det blev inget nobelpris till Adam Zagajewski. Han dog i förrgår, på världspoesidagen den 21 mars, 75 år gammal. Men […]

    Share
  • Nominerade till Slangbellan 2020

    Till debutantpriset Slangbellan, för bästa debut inom kategorin barn- och ungdomslitteratur 2020, har juryn valt att nominera Seluah Alsaati, Mitch Fredriksson och Elin Hägg.

    Share

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree