Bok: Börje Fredriksson, saxofonist av Stefan Wistrand
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, mars 22nd, 2021Börje Fredriksson, saxofonist
Stefan Wistrand
Bo Ejeby förlag. 128 sidor. Har utkommit.
För ett tag sedan diskuterades svenska saxofonister i en facebook-tråd inom gruppen ”Vi som älskar jazz”. Imponerande många nämndes. Men om man skulle rösta om 1900-talets mest betydande saxofonist misstänker jag att främst tre namn skulle återkomma, nämligen Arne ”Dompan” Domnérus (1924–2008), Lars Gulin (1928–1976) och Björn Rosengren (f. 1937). Hur många röster som skulle gå till Börje Fredriksson är mer tveksamt. Faktum är att han redan under livstid hamnade lite i skuggan av den jämnårige Rosengren; vid ett antal tillfällen kom han på andraplats efter kollegan i OrkesterJournalens omröstningar om årets saxofonist. Till tragiken hör att Fredriksson valde att avsluta sitt liv samtidigt som de stora framgångarna började komma. Året var 1968 och han var bara 31 år gammal. Den korta karriären kan naturligtvis förklara glömskan som följde, och av naturliga skäl hann det inte bli många egna album inspelade – bara ett enda. Men det finns upptagningar från olika konserter, och han har återupptäckts av yngre jazzmusiker som fascinerats av hans vilja till ett eget modernt uttryck.
Nu har Stefan Wistrand ägnat honom en bok, och han är väl skickad för uppdraget. Han är inte bara väl insatt i jazzens historia utan själv en välrenommerad saxofonist, dessutom bördig från samma stad, Eskilstuna, som Fredriksson. Titeln lyder kort och gott: Björn Fredriksson, saxofonist. Och för säkerhets skull passar jag nu också på att försäkra att Stefan och jag, trots gemensamt efternamn, inte är släkt. Det är en informativ och snyggt utformad bok, väl illustrerad och med notexempel. Man ska inte förvänta sig en regelrätt och uttömmande biografi, även om Wistrand översiktligt tecknar Fredriksson liv och personlighet. Det som fokuseras är musikern och de musikaliska insatserna. Vi får också veta hur han togs emot av samtida kritiker och samtliga bevarade inspelningar redovisas och kommenteras.
Stefan Wistrand. Foto: Tommy Jonzon.
Fredriksson växte alltså upp i Eskilstuna, i ett musikaliskt hem. Men pappan dog tidigt, och där stod modern med tre söner att ta hand om. För en musikalisk yngling med skral ekonomi var militärmusiken en möjlig utväg, och efter folkskolan tog den 15-årige Börje värvning och hamnade i Svea Livgardes musikkår som trumslagare och hornist. Han stod ut i tre år. Sedan återvände han till hemstaden och hamnade som trumslagare i Roy Sandells kvintett. Uppenbarligen blev det slitningar. ”Han ville ju dominera. Han var alltid dominant sedan också”, konstaterar Sandell när Wistrand intervjuar honom. Man skulle också kunna uttrycka det som att Fredriksson egentligen ville spela sin egen musik och göra det på sitt eget vis. Dessutom tycks han ha varit en omvittnat ”svår” som person. Lustigt eller typiskt nog återkommer också flera till att han, när han fick tenorsaxofonen i sin hand, konsekvent valde det svårspelade framför det lättspelade.
Åren 1958 och 1959 spelade Börje Fredriksson i Malte Johnsons orkester. MJ har kallats Göteborgs Thore Ehrling och förgyllde inte minst kvällarna för danssugna på Liseberg. Det var inte riktigt den musik Fredriksson ville ägna sig åt, och hans sätt spela var inte populärt bland de andra bandmedlemmarna. Men han hade stöd av sin kapellmästare som uppskattade den unge tenorsaxofonisten – vilket jag noterar med speciell tillfredsställelse då Malte Johnson var kusin till min pappa … På bilden, hämtad ur boken, sitter Fredriksson i främre raden, näst längst till höger medan MJ är den som står upp och spelar saxofon.
Wistrand konstaterar att när det gäller Fredriksson fanns ”ingen barriär mellan liv och musik”. Hans starka åsikter ledde också till konflikter som när han avfärdade Arne Domnérus som bakåtsträvare och vid ett tillfälle förolämpade hans band med diverse glåpord. Bobo Stenson, som spelade med Fredriksson, har karaktäriserat honom som ”enormt misstänksam”. Det gjorde att han, i en känsla av att vara underklass, lätt hamnade i en angreppsposition. Till det kom en depressiv läggning och missbruksproblem. Men som musiker var han alltid starkt strukturerad och disciplinerad.
Att leva som okänd jazzmusiker var i princip omöjligt i Sverige runt 1960. Men 1963 kom ändå genombrottet, och 1967 utsågs debutalbumet Intervall till 1966 års ”Gyllene Skiva” av OrkesterJournalen. Men det blev ingen lysande karriär. Ett drygt år efter utmärkelsen var Börje Fredriksson död.
Albumet Intervall från 1966. 2010 såldes den på nätauktion för 171 dollar (drygt 1500 kr).
Wistrand konstaterar att John Coltrane måste ha varit en ”öronöppnare” för Fredriksson, men snart blev hans spelsätt ”så unikt att han inte ens fått några epigoner utan gjort honom till en av de verkligt sällsynta egna rösterna inom svensk jazz”. Fredriksson själv var också tydligt irriterad över tjatet om Coltrane som han visserligen beundrade men inte plagierade. Över huvud taget tycks han ha varit en man och musiker med bestämda åsikter och slog fast att: ”Förmågan att berätta anser jag vara det primära för en jazzmusiker.” Därför ansåg han också en del av den nyare jazzen, t.ex. Ornette Colman, representerade en återvändsgränd medan Coltrane och Miles Davis var de stora mästarna – vilket inte hindrar en del från att höra ett och annat eko av Coleman i hans musik.
Den som främst såg till att hålla liv i Fredrikssons kompositioner efter hans död var Bobo Stenson, och senare har inte minst en saxofonist som Joakim Milder tagit upp hans musik. Den som blir nyfiken på hur han lät, och det finns det all anledning att bli, hittar en del på Spotify och Youtube. I samband med den här aktuella boken har också Caprice producerat ett album med samma namn, det vill säga Börje Fredriksson, saxofonist.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
