Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: De oskiljaktiga

Roman: De oskiljaktiga

De oskiljaktiga

Simone de Beauvoir

Översättning av Kristoffer Leandoer

Förord av Sylvie Le Bon de Beauvoir

Lind & Co. 159 sidor. Nyligen utkommen.

Simone de Beauvoir (1908-1986) är mest intressant som filosof, betydligt mer än sin livskamrat Jean-Paul Sartre (1905-1980). Hennes filosofi utgick till en början från en borgerlig och humanistisk existentialism som förordade en ’radikal frihet’, för att sedan bli marxistisk och feministisk, även om hon inte gillade just den termen. Hennes banbrytande filosofiska verk Det andra könet kom ut 1949. Senare skrev hon mycket om åldrande – det tredje könet – och skrev memoarer. Som skönlitterär författare har hon ansetts som mindre intressant, åtminstone från ett rent estetiskt perspektiv. Hon kan det filosofiska hantverket bättre än det skönlitterära. Hennes alster bär ofta på biografiska tendenser och de ställer många frågor. Just det är hennes styrka som skönlitterär författare. Hon levde också ett fängslande liv och många av hennes böcker tar avstamp i det, så som Mandarinerna från 1954, som skildrar motståndsrörelsen, Albert Camus kärleksutlevelser, ideologiska strider och författarens kärleksaffär med den amerikanska författaren Nelson Algren. Det är just de klart presenterande idéerna och frågorna tillsammans med en fyllig historia som gör de Beauvoir till en aktuell författare som man gärna återvänder till.

Samma år som Mandarinerna kom ut skrev de Beauvoir den korta romanen De oskiljaktiga, som handlar om kärlek och vänskap mellan två unga kvinnor. de Beauvoir förnekade länge sin bisexualitet, och hennes strikt konservativa familj gjorde att hon höll den för sig själv. När de Beauvoir, bokens Sylvie, träffar Zaza, bokens Andrée, väcks en kärlek.

Berättelsen rör sig kring att äntligen träffa en person som man kan dela sin egen person med. Det finns en oerhörd glädje från Sylvies sida att till slut ha funnit den hon längtat efter. Det är en glädje som smittar av sig. Sylvie är ordningsam och begåvad, och Zaza är också begåvad men alltid lite full i fan. Och det gillar Sylvie. Kanske än mer när omgivningen börjar reagera på att Zaza inte är som en ung dam i början av 1900-talet borde vara.

de Beauvoir trodde på den fria kärleken, hennes grundläggande existentialism ledde henne till den åsikten. Hon var kritisk mot monogama relationer, i alla fall för egen del, eftersom det begränsande ens frihet, som egentligen var eller borde vara absolut. Även om den existentialism som de Beauvoir utvecklade tillsammans med Sartre grundade sig på en rad borgerliga antaganden, så var de inte borgerliga i allmän mening. Äktenskapet var något som de Beauvoir förhöll sig skeptisk till eftersom det historiskt sett är en ekonomisk transaktion mellan familjer där kvinnan är varan. I Det andra könet säger de Beauvoir att det enda som egentligen händer för en man vid ett äktenskap är att han får en ny mamma som tar hand om honom, medan kvinnan blir billig arbetskraft, eller en attiralj. I De oskiljaktiga säger Zaza att ”[i] katekesen får vi lära oss att vi måste respektera våra kroppar: men att sälja sig inom äktenskapet, det är lika illa som att sälja sig utanför det”. Äktenskap är något förtryckande om det inte grundar sig på en kärlek, som i sin tur måste grunda sig på att erkänna den andras frihet.

Andrée undkommer dock inte äktenskapet. Den kärlek som Sylvie känner för henne besvaras inte och istället blir Sylvie en medlare i Andrées egna kärleksaffärer, som inte heller är som önskat. Familjen väljer bort den hon själv älskar och försöker arrangera ett bröllop, som man så ofta gjorde. Ett gott anseende grundat i en from tro är viktigt för familjen.

Kampen mellan Sylvie och den Andrée själv älskar är inte jämn, inte på lika villkor. Sylvie har inte vad han har att erbjuda, och det hämmar. Den otillräcklighet som skrivs fram når också fram genom att de Beauvoir här är sparsam. Den känns. När den sen blir uttryckt i ord och dialog mellan vännerna, avtar dock stämningen. Detta sker i bokens första del när de är femton, och boken spänner över ytterligare sex år. Man undrar vad resten av boken ska handla om, nu när kulmen är nådd. Givetvis är man glad att de Beauvoir i verkligheten bekände sina känslor och sin frustration inför Zaza. Men det pekar på ett problem när biografiska episoder ska omvandlas till skönlitteratur – de följer inte samma struktur.

Bokens andra del följer ett annat spår, nämligen hur Andrée förbrukas av sin omgivning. Till skillnad från Sylvie kan hon inte riktigt bryta med familjens förväntningar och kristendomen. Istället begränsar familjen och tron Andrée att leva det liv hon hade velat. Det grundas för olycka.

Sylvie säger om Andrées pappa att han med sin ”välvårdade frisyr och kristna dygder” är något mindre av en man, genom dem ”degraderades han och blev feminin”. För de Beauvoir var passivitet och återhållsamhet något negativt. Folk ska engagera sig i projekt och överskrida sina förhållanden. Tyvärr är det oftast män som tillåts göra det. de Beauvoir vill att kvinnan också ska göra så, och hon var inte nådig i kritiken mot de kvinnor som lät sig underställas. Det gör att hon också kan använda ett ord som ”feminin”, underförstått någon som underställt sig, i nedsättande mening och ändå vara starkt feministisk. För de Beauvoir var att vara kvinna något begränsande, och hon ville spränga dessa gränser och vara mer än vad man ansåg att en kvinna borde vara. När hon i Det andra könet skriver att kvinna är inte något man föds till, det är något man blir, menar hon att bli kvinna är att kringskäras sin frihet och omstöpas till ett ting. Det är vad som händer Andrée i De oskiljaktiga, eller snarare, det var det som hände Zaza. Existentialismen betonade alltid den levda erfarenheten, och händelserna runtomkring Zaza pekar tydlig på den kristna och borgerliga moralens möjliga skada på den enskildas frihet. Zaza hade levt den erfarenheten.

Bokens två delar följer på varandra men inte tydligt av varandra. Det är svårt att göra konst av verkligheten. Det kan också vara svårt att göra konst av verkligheten när man utifrån en filosofisk ståndpunkt vill upphöja den faktiska erfarenheten. Vad har högst prioritet: att förmedla den faktiska verkligheten på bekostnad av berättarkonventioner, eller tvärtom? Men spelar det någon egentlig roll att boken inte följer en vedertagen handlingskurva? de Beauvoir och Sartre skulle senare i livet göra uppror mot allt som var borgerligt och hämmande. Gör inte Simone de Beauvoir bruk av sin ’radikala frihet’ genom att skriva en roman som bryter mot konventioner? Lyckas hon inte samtidigt genom att just framhäva den levda erfarenheten förmedla något oförställt, något konventioner kan anses försöka hjälpa en till?

Man blir i alla fall aldrig besviken på de Beauvoir. Något besviken är man heller inte på Kristoffer Leandoers översättning och den trevliga utgåvan med flertalet fotografier och kopior av brev skickade mellan de Beauvoir och Zaza. Simone de Beauvoir gör en aldrig besviken, nej.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree