Roman: Döda huset
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, april 20th, 2021Döda huset
Fjodor Dostojevskij
Översättning av Hjalmar Dahl
Modernista. 351 sidor. Utkommen.
—
Fjodor Dostojevskij – sonen till en fattig, adlig läkare som gjorde sig fri sin tjänst som löjtnant – gjorde en ojämförlig succé med den socialrealistiska debutromanen Fattigt folk 1846. Till det yttre var det en enkel brevroman, ett gammalt berättargrepp men till innehåll var det nydanande. Tätt där inpå, bara några veckor senare, följde den psykologiska romanen Dubbelgångaren. Mycket av det beröm som getts Dostojevskij togs tillbaka. Kritiken kan tyckas något oförtjänt, men den andra boken är inte lika stark som debuten.
Dostojevskij hann ge ut ytterligare några böcker, av blandad kvalitet, innan han 1849 arresterades av tsarens hemliga polis för att ha deltagit i en revolutionär studiecirkel. Efter en väl beräknad skenavrättning blev han skickad till Sibirien, som sig bör, och sedan fick han gå in i militären. Till en början var Dostojevskij illa omtyckt i exilen, men vann efterhand sina medfångars förtroende. Efter tio år, 1859, kunde Dostojevskij återvända till Sankt Petersburg, staden som han älskade lite ambivalent, och på nytt livnära sig som skriftställare. Fram till sin död 1881 skulle Dostojevskij göra flera studieresor utomlands, gå ned sig i spelberoende, hans epilepsi förvärras, bli arresterad på nytt för en mindre skrivelse, ta på sig försörjningen för sin brors familj efter att denne gått bort, förlora en fru och gifta om sig, och bli erkänd som den författare han var.
Men det viktigaste som hände Dostojevskij, hände under dessa tio år i exil. Han fördjupade sin ortodoxa tro, studerade det mänskliga psyket, blev konservativ – om än dock på sitt egna viss – och grodde en stark misstro till västerländska ideal, oavsett om de hette socialism, liberalism eller kapitalism. De hade alla en brist på Gud, avsiktligt eller inte, vilket gjorde dem nihilistiska. Det var det traditionella och gudfruktiga ryska samhället som författaren satte sin tilltro till. Det var som författare Dostojevskij blommade ut efter sin vistelse i Sibirien, där ”jag blev en enkel man av folket […]”.
I Döda huset är en blandning mellan reportage och roman. Dostojevskij tog i hemlighet anteckningar till boken under sin tid i exil och den gavs ut 1861. I boken lägger Dostojevskij grunden för sitt senare författarskap. Precis som En underjordisk dagbok var en förstudie till de stora verken – Brott och straff, Idioten, Onda andar, Ynglingen och Bröderna Karamazov – fungerade Döda huset som ett sätt att utforska det mänskliga, det som kvarstår när alla idéer har avskilts.
Vinkeln för Dostojevskijs reportage är just människan, människan bakom fången. Ganska snart konstateras det att fångar i mångt och mycket är som vem som helst. Deras brott rättfärdigas inte, men Dostojevskij studerar sina medfångar med respekt. Vinkeln gör att boken ibland kan kännas lite spretig. Han vill inte komma fram till något och han vill inte besvara en uttalad fråga med sitt reportage. Istället ges skilda bilder av brottslingar, hur de lever i tukthuset och hur de levde utanför. De påminner väldigt mycket om laglydiga människor, och det tog Dostojevskij fasta på och utnyttjade i sina kommande böcker. Han blev en god människokännare genom sitt straffarbete. För det romantiserar inte Dostojevskij sina medfångar. Ibland kan han fälla hårda domar mot dem och kalla dem för ”ett vidunder, ett missfoster, en andlig Quasimodo”. Om en ung adelsman heter det att ”han var ett exempel på hur långt det köttsliga kan driva en människa, som inte hålles tillbaka av några inre normer eller lagar.”
Dostojevskij använder sig av en gammalt gotiskt knep: han säger sig i inledningen att han har funnit det föreliggande manuskripten, att det inte är hans ord utan någon annans. Självklart är det en försiktighetsåtgärd, och man kan ibland tycka att Dostojevskij är lite väl medgörlig med de sibiriska fånglägren. Men ibland är han också kritisk och pekar på hur vistelsen i ett tukthus snarare kan få en fånge att stärka de drag som först satte honom där och bara stärker hans aversioner mot samhällets uppfattning om rätt och fel. Och makten vet med sig detta, de vill bara bli av med de kriminella elementen för ett tag. Ändå kommer man inte från att somliga fångar har begått de hemskaste av brott och kommer, enligt Dostojevskij, anses som sådana ”så länge människan förblir människa”. Dessa brottslingar är också värda medmänsklighet, för precis som andra är de också människor, så länge vi alla är det.
Att Dostojevskij var inbiten antisemit är ingen hemlighet. Den passar ganska illa in på hans övriga person, men måste förstås i sin kulturella och religiösa kontext. På andra håll har författaren uttryckt än mer antisemitiskt och vulgärt än i denna bok, men det finns judehat även här. I Sibirien blir Dostojevskijs alter ego bekant med mannen Isaj Fomitj, en gniden, judisk ockrare. Han tillskrivs diverse schablonmässiga egenskaper men han skrivs samtidigt fram som en oerhört omtyckt person. Ständigt nämns det vilken trevlig person han är, trots att han är jude. Folk slänger ur sig hatiska kommentarer till honom, men med kärlek, såklart, precis som man ibland på skoj bråkar med en byracka. Det är inte så illa menat, säger Dostojevskij, det är mycket nöje i det.
Denna mindre charmerande sida hos Dostojevskij bör man inte avvisa som en tankevurpa eller en inkonsekvens. Den är andra sidan av myntet av hans filosofi. Om människor är på ett visst sätt och eftersom Dostojevskij är noga med att människor, och folk, kan vara olika så har de också olika sätt att vara på ett visst sätt. Ryssar är si, judar är så, och tala inte ens om tyskarna! Självklart finns det variation inbördes, men ändå. Att tänka sig att det finns något bestående mänskligt innebär nödvändigtvis inte att man hamnar i denna slutsats, men Dostojevskij gjorde det.
Vid flera tillfällen benämns Sibirien som en ”koloni” i boken. Det var först när transsibiriska järnvägen vid slutet av 1800-talet börjades bygga som Sibirien blev en mer etablerad del av Ryssland. Sedan början av 1700-talet hade provinsen fungerat en plats man försatte folk i landsflykt till. Som ekonomiskt och politiskt centrum har Moskva sedan medeltiden och Sankt Petersburg sedan 1700-talet verkat. Svårtillgängligt och med strängt klimat har Sibirien mest fungerat som ett förråd av naturresurser, precis som vilken annan koloni som helst. Enligt boken finns det ett sibiriskt ordspråk som lyder: ”Kolonisten är som barnet, han, och tar för sig vad han kan”. Det kan heller inte hjälpas att se Dostojevskij som en liten kolonist i boken. Han tillhör egentligen inte fångarna, han har inte begått något barbariskt brott, men han tycker om att studera dem för bildnings skull och han undervisar dem gärna om vatten och platser, det som varit och för samtal med dem om skilda ting. Dessutom lär han några fångar att läsa och skriva. Han är en god kolonisatör på studieresa i periferin.
Även om Dostojevskij är en litterär mästare med få motsvarigheter var han likväl ett barn av sin tid. Hans fascination var den ryska folksjälen ligger i linje med sin samtids nationalromantik som ville finna det unika hon en nations folk. En nation, ett folk. I sitt reportage redogör författaren minutiöst över hur fångarna firar julen efter rysk ortodoxt manér och hur fångarna sätter upp en pjäs som speglar den folkliga visheten och kulturen. När militärsjukhuset måste besökas finns hela spektrumet av det ryska folket representerade, och de är alla goda, mer eller mindre.
Dostojevskij ägnar mycket tanke åt vad straffarbete som sådant egentligen är och kommer fram till att straffet ligger i att arbetet inte är ens egna. En bonde kan arbeta betydligt hårdare än en straffånge, men det är hans arbete och det gör det uthärdligt. En straffånges arbete är främmande för honom och därför mindre enkelt att göra uthärdligt. För man kan finna intresse och mening även i ett straffarbete. Dostojevskij säger att ”[d]et föll mig en gång in, att om man ville fullständigt krossa, tillintetgöra en människa, döma henne till det mest fruktansvärda straff man kan tänka sig […] så skulle det inte behövas annat än att det arbete som straffången hade att utföra skulle få karaktären av något fullkomligt onödigt och meningslöst”. Ett sådant straff skulle vara oförnuftig och därför skulle det sakta tortera fången. En sådan absurditet ägnar sig den av gudarna bestraffade Sisyfos åt i den grekiska myten, och fransk-algeriern Albert Camus, en hängiven läsare av Dostojevskij och som dramatiserade Onda andar för pengarna från sitt nobelpris, menade att även om det var ett oförnuftigt straff så är det ändå uthärdligt just för att det är hans.
För Dostojevskij framstår friheten som något grundläggande mänskligt. En fånge är förvisso någon som inte kunnat hantera sin vilja, som inte gjort bruk på den. Men att den fria viljan är grundläggande mänsklig ser Dostojevskij i att pengar och tukthusens hemliga näringsliv är så viktigt för fångarna. De vill skaffa sig medel för att kunna förverkliga sin vilja, även om det så bara är att köpa varma kläder, brännvin eller ett skålpund kött. Han skriver att ”[v]ad är en tukthusfånge annat än en människa helt utan vilja, men när han gör av med pengar handlar han efter sin egna vilja”. Självklart menar inte Dostojevskij att kommers och konsumtion är det bästa sättet att utöva sin frihet på – han var djupt kritisk mot kapitalism – men med medel, ekonomiska eller inte, kan man enklare bruka sin frihet, och det är det som är mänskligt.
Dostojevskij var en stark motståndare till uppfattningen om att det var miljön som formade människan. Sådana tankar polemiserar han häftigt mot i En författares dagbok, men även i Döda huset kritiserar han denna uppfattning. Det finns däremot, hos Dostojevskij, en natur hos människan men också en obunden vilja.
Dostojevskij skriver att ”[m]änniskan är en varelse som vänjer sig vid allt, och jag tror att det är den bästa definitionen på henne”. Han ser människan någon som lyckas förhålla sig och inte kuvas, om så det är miljön eller något annat.
Självklart kan man inte förvänta sig att Dostojevskij skulle vara kritisk mot tsarregimen och straffarbetet som institution i Ryssland. Även han behövde förhålla sig till censuren och han ville inte bråka med än mer med överheten. En exilrunda i Sibirien räckte. Om reportaget hade haft en annan vinkel och inte var intresserad av ryssen som folk, hade man nog reagerat mer på detta. Förvisso finns det passager där man kan tycka att Dostojevskij är lite mjäkig och okritisk – men det var inte hans ansats att vara motsatsen. Döda huset är en central bok för att förstå Dostojevskij, för att förstå hur han förstår människan. Den ställer inte samma komplexa och trollbindande frågor som hans senare ”större” verk gör. Men, den lägger en grund och förtydligar författarens syn på Gud, Ryssland och människan.
—
Isak Adolfsson
