Hem » Bokhyllan, Lyrik, Recension » Lyrik: Undergången

Lyrik: Undergången

Undergången

Malte Persson

Albert Bonniers förlag. 176 sidor. Just utkommen.

Det är ingen överdrift att säga att Malte Persson briljerar i den nya diktsamlingen Undergången. Det är en ambitiös bok som samtidigt saknar pretentioner. Språket är föränderligt och inkännande. Framför allt är det precist.

Tidigare i år gavs Fredrik Nybergs diktsamling Ruiner ut. Klanderfritt undersökte Nyberg det moderna samhällets sammanfall och orsaken till det. I denna diktsamling tar sig Persson an något liknande men breddar perspektivet och intresserar sig för all mänsklighet. Vad har föranlett undergången som Persson menar att vi står inför?

Dikterna väver samman en rad olika sociala, historiska och kulturella fenomen. Det görs en del kast, men allt är följdriktigt. En del strofer är något suggestiva, medan andra är väldigt handgripliga. Variationen stimulerar. Ett exempel på mer konkreta formuleringar är:

Gudarna vi aldrig var men velat

vara – dessa kunde vi ha blivit,

kanske, om vi bättre hade delat

världen, om vi inte överdrivit

Diktsamlingen synar människans övermod. Övermodet är inte nog, människan har också gjort sig av med alla gudar. Känslan av en gudomlig närvaro är försvunnen, för ”[i]ngen finns som känner skuld och ånger”. Det finns en likgiltighet hos människan och hon har börjat falla in i passivitet, åtminstone gentemot det som kan hållas för gott. Håglösheten skingrar alla mål, man slutar sträva.

Ingen resonerar sig fram till en pessimism, man blir det av erfarenhet, brukar det heta. Skulle man säga att Persson är svartsynt? Klarsynt kanske passar bättre. Det vältras inte i någon smuts, men vaket pekas bekymmer ut. Kulturen har bitit sig själv i svansen och kommer inte längre.

Världen slutar göra världshistoria,

nuets vassa spets gör ingen repa,

inget ”vi var här”, i fler eoner

Det är ett konstaterande från Perssons sida, inget annat. ”Optimism är opium” heter det i en strof, men annat är det med hoppet, enligt Persson. Optimisten blundar för undergången, medan den som ser den hoppas just för att den ser den.

Dikterna rör sig snabbt bland historia och tankar. Det gäller främst de tre långa sonetterna som utgör bokens huvuddel. Läsaren måste vara lättfotad och vaken. Persson är för det, till skillnad från en del andra postmoderna diktare, inte svår att följa. Den eklektiska ansatsen är inte en uppvisning, men en metod för att försöka förstå hur vi närmar oss randens kant.

Boken avslutas med en längre, obunden dikt, ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”. De stora dragen i världshistorien berättas bakvänt. Ju mindre utvecklad människans sociala praktiker blir, ju längre ifrån upplever man det stundade fördärvet. Samtidigt framträder det som mer greppbart just för att en distans uppstår; beskrivningen av undergången blir distinktare genom att texten rör sig mot vad den inte är. Det är kanske dystert, men diktens slut, som är vid tidens början, förkunnar att ”allt som återstår är möjlighet”. Fast vad hände egentligen med den möjligheten?

Bortsett från den sista dikten är alla dikter skrivna på bunden vers. Att Malte Persson blandar en mer klassisk form med ett mer postmodernt innehåll får nästan ett ironiskt drag: Att kritisera kulturen genom att vara så finkulturell som möjligt. Undergången är en hisnande bok.


Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree