Essäistik: En vacker dag

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, maj 12th, 2021

Tomas Bannerhed

En vacker dag

Illustrationer av Mattias Bäcklin

Weyler förlag. 172 sidor. Just utkommen.

 

En vacker dag är en hyllning till naturen och vardagsfilosoferandet. Boken börjar en majmorgon klockan 03.32 och tar oss igenom flera enkla men framhävda naturupplevelser, och slutar 22.17. Tomas Bannerhed ger sig ut med tubkikare och en mindre runt halsen och skådar efter fåglar och andra djur. Det är en dagslång odyssé. Bannerhed super in naturen och djuren och försöker ta oss närmare dem. Ibland delar han med sig av en anekdot eller en fundering. Bannerhed vill ta oss tillbaka till naturen. Naturen bara är. Okomplicerad. Den är inte utan skavanker och ibland är den ganska hård, men den bara är. Även när den är komplicerad, som myran och myrstacken, så bara är den ändå. Okomplicerat komplicerad.

När Bannerhed vaknar i sitt tält vid halvfyra på morgonen och tittar ut, ser han ett rådjur och han intalar sig själv att han ”inte får somna om, att allt är förstört då”. Skönheten är trollbindande och man vill vara betagen. Det är just vad naturen, i denna bok, kan erbjuda oss. Ett alternativ till allt som inte är så trollbindande.

”Himlen i söder blåblek som ett löfte”. Bannerhed känner sig inte bara i förbunden med naturen, den erbjuder något som övergår det moderna livet. Han kommer till en eldplats och konstaterar att den är väldigt ”provisorisk” till sin karaktär ”som om varje besökare varit här bara en gång, vetat med sig att de aldrig skulle komma tillbaka”. Och det är synd.

I slutet av det första kapitlet (eller kanske snarare den första anteckningen under dagen) sägs det att ”[ä]ventyret har börjat”. Ordvalet är intressant eftersom ett äventyr tar plats någonstans främmande, oftast. Samtidigt som det finns en närhet till naturen så är den ändå något annat. Det är ett retoriskt drag. Bannerhed beskriver sig som smålänningen som flyttade till Stockholm och blev stadsbo och sedan återupptäckte naturen. Att komma tillbaka till den kan självklart vara ett äventyr, och dessutom försöker han locka andra till den och för dem kan det bli ett äventyr. Det är ett retoriskt drag, men ändå så markerar ordvalet ett avstånd.

Skönheten till trots, det finns alltså en känsla av att vara som främmande inför naturen, som om man inte riktigt hör till. I en av noteringarna från morgonen heter det att ”[j]ag går ut på bryggan, vänder mig bort från solen och hajar till. Det är min egen skugga som sträcker sig över hela viken, som från en jätte […]”. Bannerhed förundras över att kunna inverka på naturen. På samma gång är naturen en vacker skådeplats. I nästa notering sägs det att ”[f]örst nu lägger jag märke till trädgårdsstolen framför syrenbuskarna, ensam och ranglig och vit, liksom ditställd bara för min skull”. Naturen är hans, och på stolen förundras han över alla fåglar och naturen är så fin ”att man nästan skulle kunna bli religiös”. Den överskrider det mänskliga.

”Det är likadant varje gång jag upplever detta. Insikten om hur mycket jag missar i mitt urbana nattuggleliv drabbar mig som en stöt, som om det vore något nytt, att jag inte kände till det.” Stadsmänniskan går miste om något, framför allt gryningen då hela naturen vaknar till liv. Bannerhed tänker på sina jordbrukande farföräldrar som började arbeta vid kvart över fyra på morgonen och som säkert fick börja dagen med att bevittna hur också naturen vaknade till liv. Människa och natur vaknade till liv tillsammans då.

Även om ordvalet kanske är lite självironiskt så säger Bannerhed att ”[s]kogen är en lisa”. Skogen lindrar ens smärtor. Genom hela boken framstår naturen som en plats för återhämtning. Man kan få en distans till själv, för ”man slipper sig själv en stund”. På samma gång så verkar också naturens stillhet låta en att reflektera över kulturen, relationer och samhället. Kanske Bannerhed ofta tänker på dessa saker, men i anteckningarna från naturen finns det gott om sådana funderingar. Naturen låter en begrunda sådant, verkar det som.

Tanken att man inte är den andra inför naturen är än tydligare lite senare i boken. ”Lockelsen med att vara i naturen: att slippa blicken på mig själv, den som förmedlas via andra, vad jag inbillar mig att de ser hos mig, hur de bedömer mig”. I naturen slipper man den andres blick helt enkelt. Det heter att fåglarna struntar i en och vem man är. Att vara naturen främmande och lite avsides kan inge ett lugn. Men kan inte naturen vara den andre, och har inte den en blick? Det finns självklart en frihetskänsla att vara i naturen, helst så långt borta från bebyggelse och andra människor som möjligt.

Naturen må strunta i en främling. Men, och detta är kanske det viktigaste hos Bannerhed, även om han ser sig som en främling gentemot naturen så ser han inte naturen som främmande. Han känner sig ”hemma” i naturen, och han visar aktning för den. Han vill inte härska över detta främmande element. Någon dominansrätt över naturen känner han inte, även om han inte är en del av den.

Varför har inte Bannerhed dominansrätt över naturen? Det verkar främst vara för att den är vacker, och på ett ställe undrar han om den inte är för vacker. Är detta ett problem? Att naturen enbart ska respekteras för att den har ett estetiskt värde? Nej. Boken följer bara Bannerhed under en heldag med fågelskådning. Att se på djur och vandra i lummiga skogspartier är bara en del av vad naturen har att erbjuda, och Bannerhed försöker inte på något sätt påstå att det är det enda. Dessutom är han noga med att kritisera stadslivet för dess konsumism, och det framstår som motsatsen till naturen. Just det är kanske något problematiskt, att en distinkt dikotomi mellan natur/stad skrivs fram. Samtidigt så finns det en geografisk närhet mellan natur och stad genom hela boken och den betonas ofta. Men det skapas snarare en mental distans mellan natur och stad.

Mittemellan natur och stad placerar sig landsbygden, som representerar ett gammalt sätt att leva. ”Varför blir jag så glad av det gamla?”, frågar sig Bannerhed. För att det var ett hållbart sätt att leva och ett leverne som var i en mer hållbar relation till naturen. Landsbygden, i alla fall som den var förr enligt Bannerhed, drevs inte efter rationalitets- och nyttokalkyler och det fanns något varaktigt i det, även om det inte bestod. Bannerhed säger själv att han längtade sig bort från gården i Småland och letade sig ut i världen, och det är väl inget konstigt med det. Men två tankar krockar med varandra: värnandet av det lokala och tjusningen i det globala.

Bokens andra halva handlar mer om detta, men här intresserar mig naturen mest. Förvisso finns det ett samband. Det verkar som, enligt boken, att i takt med att vi blir mer urbaniserade och globaliserade så besöker vi naturen i en brådska, inte brådskande. Vi är i naturen en kort stund, tar inte in den men försöker maximera en. På Nya Zeeland så är det vanligt att man ser en buss komma körandes längs en liten väg, stannat till och släpper ut turister som under fem minuter tar så många bilder de kan och väsnas och sedan hoppar de på bussen och åker iväg till nästa stopp. ”Speed tourism” kallade man kalla det för och tyckte det är underhållande. Sådant jäktad turism finns nog lite överallt, och sådana turister ser enbart naturen som något estetiskt, utan något värde utöver det.

En vacker dag är en naturessä om fågelskådning och att ströva omkring i skog och mark. Boken ger oss Bannerheds direkta upplevelser och funderingar. För en fågelskådare är naturen vacker, men boken menar inte att naturen enbart är vacker. Ja, naturens skönhet tar upp mycket plats i boken. Men inte all. Texttypen tillåter också den fördelningen.

För övrigt: Det är en säkert skriven bok med ett exakt språk, och de många illustrationerna, gjorda av Mattias Bäcklin, förstärker bokens tes: att naturen, bland mycket annat, är vacker.

—

Isak Adolfsson