Novellsamling: Historier om tröst
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, maj 14th, 2021Historier om tröst
Ida Hegazi Høyer
Översättning av Nils Sundberg
Flo förlag. 215 sidor. Nyligen utkommen.
Ida Hegazi Høyer introduceras för första gången på svenska med boken Historier om tröst. Det är tre namnlösa noveller om behov och ömhet. Samtliga berättelser utspelar sig på kontinenten och följer kvinnor utan namn.
Den första novellen kretsar kring ett kärleksmöte, med sensuella övertoner. Till en början dissekerar den kärlekens spel och skärskådar alla drag. Framförallt lyckas Hegazi Høyer skriva fram det subtila i alla gester.
Genom hela novellen ligger något hotfullt ligger ytan men som ändå hänger över hela texten. Kvinnan, som förvisso är ganska frisinnad, underställer sig mannens dominanta maskulinitet. Det blir en konflikt mellan hans krav på kontroll och hennes slapphet och tristess inför relationer, som är utbytbara.
Novellen är ganska modern men ändå väldigt konservativ. Även om Hegazi Høyer ifrågasätter en del manliga normer så verkar hon förorda många konservativa ideal om exempelvis ekonomisk och social framgång. Det är något som skaver, och den rike, snygge mannen med några hemligheter i garderoben är en ganska använd trop vid det här laget.
Den andra novellen är också ett kärleksmöte. Ena kvinnan är journalist, den andra hjälparbetare. Den förste från nordliga Europa, den andra från sydliga Europa, och de möts i mellersta Europa.
Även i denna novell finns det en tydlig sublimitet där patriarkala strukturer och sexuellt våld hotar. Det hade varit mer hotfullt om det inte hade varit så flyktigt framskrivet.
Egentligen ska nordbon skriva ett reportage om flyktningskrisen och under arbetet träffar hon hjälparbetaren. De inleder en kärleksaffär, som är journalistens första lesbiska sådan. Även om novellen ställer många frågor och vrider och vänder, så känns det som om detta motiv är något man sett förut.
Det pågår en lek i novellen om vem det egentligen är som är främling i deras relation. När nordeuropén tar, vad somliga skulle kalla för otillåtna friheter i deras relation, tror man att det är hon som är främlingen. Hon skäms över det, ångrar det. När hon sedan möter sin partner så menar denna att det inte var en otillåten frihet, att det var gångbart. Det är nordeuropéns värderingar som hamnar i gungning för hon möter något som är främmande för henne. Till viss del är hon också en främling, men det hon möter är för gemene läsaren mer främmande. Man får en känsla av att det som händer i novellen endast är något som pågår därborta, inte här i Norden. Detta gör att den sydeuropeiska kvinnan blir den andra, oavsett hur välvilligt inställd novellen är mot henne. Är det inte det som är risken med romantik, att man gör den andra till just den andra?
Den tredje novellen följer nu ett välbekant mönster. Ett tillfälligt möte, nu i Nederländerna, som leder till en romans som snart väcker lite osäkerhet och frågetecken. Maktordningar ligger under ytan.
Återigen är det en lek kring främlingskap. ”Främlingen – hon tycker om den rollen. Att inte kunna bli igenkänd, att inte behöva prata med någon. Att vara närvarande, men samtidigt inte. Att tillåta sig en osynlighet, inbillad eller ej. Det främmandegjorda, men också det främmandegörande”. Som främling i ett nytt land är man ingen och därför kan man handla som om annat är inget inför en, tycks novellen mena.
Den kvinna som vi får följa träffar en nederländsk man. Vad som är rätt och riktigt ligger hos denna kvinna, som för tillfället på besök i Nederländerna. Vad som ibland är tvivelaktigt företräds av den nederländska mannen. Detta bidrar än mer till att konstruera den andra.
Genomgående för de tre berättelserna är att romantik är mer i fokus än kroppen. Det finns mycket drifter och begär i boken, men de har alla ett väldigt romantiskt skimmer. De kvinnor som vi får följa och som texten vill att vi ska sympatisera med kommer alltid från en annanstans än där berättelserna utspelar sig, eller så befinner de sig i nya miljöer. Det skapar en form av exotism.
—
Isak Adolfsson
