Prosasamling: Jag faller som en sten genom tiden genom livet
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, maj 14th, 2021Jag faller som en sten genom tiden genom livet
Åke Smedberg
Albert Bonniers förlag. 187 sidor. Just utkommen.
—
Åke Smedberg (1948- ) är framstående novellist, men har även skrivit andra typer av berättelser. Föreliggande bok kallas sin baksida för en poetik. Snarare är det nog en meditation.
Boken består av en samling prosastycken. Det finns sällan någon handling i dem, och det är såklart också mening. Istället bär de upp sig själva genom språkliga manövrar och funderingar.
Textstyckena rör sig kring barndomsminnen, ånger över relationer, frihetskänslor över att vara på platser som man inte har någon anknytning till, funderingar kring gamla släktingar, att upptäcka böcker och att börja skriva, en hel del om Smedbergs förhållande till sina föräldrar och det finns också gott om karaktärsstudier. Naturen är alltid närvarande.
Prosaskisserna är väldigt personligt hållna och verkar ofta bygga på något direkt självupplevt. Ibland är det svårt att se hur texterna sträcker sig bortom sig själva. De bär självklart på en mening inom sig. Men för vem, bortsett för den som själv upplevt dem, är de giltiga och mer allmänt talande? Förvisso vill inte Smedberg skriva något mänskligt, allt för mänskligt. Men är texterna ändå för tätt intill den egna personen hållna?
Vid ett tillfälle heter det att ”[o]ch här [ett nattarbete inom vården] finns det något som kommer att bli centralt för det han skriver. En insikt om att det ät livet han måste skildra. Men inte sammanhängande, uttömmande, försett med riktningsvisare. Utan splittrat, ofärdigt, flämtande, som det han möter här. Med grundfärger som smärta, längtan, sorg.” Det stämmer till viss del, Smedberg har inte alltid pekpinnar, men vems är smärtan, längtan och sorgen om än inte bara hans egen i texten? Det finns förstås undantag från detta genom prosaskisserna.
Stycket ”En försvunnen stam” sticker dock ut. Den handlar om ett berättarjag och hans syssling som båda bor på landet. Under sommarhalvåret slår håglösheten in och de två pojkarna gör en del fanskap, men kan inte hejda sig för att de är så nyfikna på sina jäkelskap. De två pojkarna upplever också att vara annorlunda genom att bo på landsbygden. ”Det är en känsla som vi delar, att vi tillhör en marginal”. Det som händer på landet faller ofta utanför blickfånget och det man gör där känns ofta som överflödigt, eller kanske snarare som lite oviktigt.
Stundvis sticker även en del reflektioner kring berättarens mamma ut. De skildrar hennes något bildade uppväxt men hur hon sen var tvungen att ta ett jobb som inte låter henne ta tillvara på sin potential. Under hela livet skriver hon dock, men utan någon framgång, och gradvis blir hon bitter. Men ibland letar sig en del andra funderingar sig in i framställningen, och den tappar fokus något.
En del formuleringar kan ibland kännas något ansträngda, så som: ”Höst. Det är en blek himmel, moln som far. Vrider han på huvudet finns något bakom honom. En skugga. Grå som stål. Det kan vara vintern. Det kanske är livet.” Meningarna är upphuggna för att ge en mer eftertänksam ton. Men i längden, lite ryckigt. Även den sista meningen, som också avslutar prosastycket, kan kännas lite frampressad. Framförallt känns den omotiverad.
Jag faller som en sten genom tiden genom livet har en ambition av att vara en eftertänksam bok. Men den är ibland något stelbent. Dessutom saknar den emellanåt någon djupare resonansbotten. Det Smedberg skriver har betydelse, men den lyckas inte överföras genom texten till läsaren.
—
Isak Adolfsson
