CD: Tre nya svenska jazz-album
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, juni 7th, 2021
Henrik Blommé Kvintett: Soulmisation (DO Music Records/Border Music). Speltid: 42’56.
Henrik Blommé (altsaxofon), Anders ”Löwis” Löfgren (kontrabas), Rickard Sandström (gitarr), Jonas Andersson (poiano) och Emil Blommé (trumset)
Betyg:
–
SE-Quartet: Home (Prophone/Naxos). Speltid: 58’31.
David Ehrlin (sopran- och tenorsaxofon, basklarinett), Rasmus H Thomsen (piano), Antti Ojala (trummor), Martin Sundström (kontrabas)
Betyg:
–
–
Martin Brandqvist Quartet: Any Time (Prophone/Naxos). Speltid: 36’08.
Martin Brandqvist (trummor, klarinett, keyboards, slagverk), Mattias Hjorth (bas), Johan Ohlsson (piano), Inge Petersson Lindbäck (saxofon)
Betyg:
–
Av skivutgivningen att döma mår den svenska jazzen bra. Det kommer en strid ström av nya album med en rad olika artister. Här är ytterligare tre.
Att lyssna till Henrik Blommé Kvintetts debutalbum Soulmisation är som att kastas åtskilliga decennier bakåt i tiden. Detta inte sagt som kritik. Här blandas egna kompositioner och jazzstandards, och precis som pressreleasen säger handlar det om ”svängigt luftig mainstream-jazz”. Förvänta er alltså inga överraskningar eller udda tongångar. Albumet vilar tryggt i traditionens varma famn, och där känns det gott att vara. Resultatet är angenämt och trivsamt från början till slut.
Något liknande, även om tonspråket är modernare, kan man säga om SE-Quartet som efter Going North (2017) nu har hittat Home. Det är trevlig och lättillgänglig jazz som, precis Henrik Blommés album, säkert kommer att glädja många. Speciellt fastnar jag för den långsamt och lite tungt gungande och marscherande ”A walk in the forest” där man hittat ett eget och suggestivt uttryck. Till höjdpunkterna hör också den skandinaviskt klingande ”The bear on the brown lawn”. David Ehrlins basklarinett bidrar till ett härligt sound i en del av låtarna.
Förra albumet med Martin Brandqvist Quartet, Relations, var trots finns enskildheter inte riktigt i min smak. På kvartettens nya Any Time slipper man de pålagda och lite påfrestande ”storbandsklangerna” och det där som lät ungefär som en hammondorgel. Albumet känns också mer helgjutet, och det börjar riktigt bra. Inte minst titellåten, som utgör det andra spåret, gör att förväntningarna stiger. Men efter hand får kvartetten svårt att riktigt hålla intresset vid liv, utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför. Men jag har absolut haft större glädje av detta album än det förra.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
