ÅTERKOMSTEN (Lerbäcks teater spelar Emil i Lönneberga i Riseberga)
Krönika, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen, Uncategorized torsdag, juli 8th, 2021ÅTERKOMSTEN
Lerbäcks teater spelar Emil i Lönneberga i Riseberga
I framsätet sitter jag och Sten. I baksätet två barn, båda snart sex år. En har tagit med sin mjuka goa katt, den andre sin kära krokodil. En har tappat några tänder, en har en lös. Vi är på väg mot Riseberga amfiteater och Emil i Lönneberga. Riseberga är Lerbäcks teaters nya spelplats. En genial idé när det är som det är.
I bakluckan finns de välpackade väskorna. Där finns allt från regnkläder till en påse Gott och blandat. Festis och kaffe och några bullar. Hunden är med hon med. Vi är laddade. Det känns som en evighet sen vi var på väg mot en föreställning med entusiastiska barn i baksätet. Solen rinner över Närkeslätten, istället för det utlovade regnet.
Lerbäcks teater har varit teaterintroduktion för barnbarnen sen 2004, när ensemblen satte upp Rasmus på luffen. Minns än hur glada både jag och tösen som var med då var. Den gången satt vi uppradade på familjen Gilles gårdsplan och scenen var där den med. Jag imponerades av med vilken säkerhet och naturlighet skådespelarna agerade.
Efteråt, när jag skrev recension till Nerikes Allehanda, var jag så nöjd och glad över det jag och barnbarnet – som numer är mamma till hon med den goa katten – fått vara med om. Känslan av att få ta del av något som vänder sig direkt till barnen utan att krångla till det. En ensemble som vågar vara traditionella, i en tid då mycket började analyseras från olika håll och in och ut. Ja, äntligen, tänkte jag då, äntligen en barnteater som skapar lust för barnen att gå fler gånger på teater.
När vi kommer fram, är första parkeringen full och vi hänvisas att parkera på nästa, jäms med åkern. Blåklint och olika sädesslag möter oss när vi hoppar ur bilen. Solen gassar. Människor överallt. Ett normalläge börjar kika fram. Andra ungar, andra vuxna. Inte bara de nära. Sten tar hunden på rastpromenad. Jag går med barnen upp mot platsen för föreställningen. Omslutna av de uråldriga ekarna. Barnen som aldrig varit på utomhusteater innan. De var fyra år när portarna slogs igen. Men nu. Nu ska det hända.
Båda har bråttom. De småspringer. Katten och krokodilen hänger på. Ibland slinter de iväg, men plockas snabbt upp. Teatern är för dem också. Precis när vi nått fram till biljettavscanningen kommer Sten ifatt oss och vi släpps in. Av Johan Gille får vi en distanspinne.
Väl på plats kommer frågorna: Var är Emil? Var är Ida? Är det på riktigt? Så drar det igång. En skulle kunna säga att scenen är ekologisk eller en sinnebild för en svunnen tid. Eller något annat. Hö är temat. Vid ett tillfälle blir höhässjan häst. Återbruk på hög nivå. Men scenen är också konstruerad på ett smart sätt, så det går att sitta nästan var som helst i amfien och ändå se vad som händer. Min oro för att inte höra vad som sägs – hörapparaterna blev kvar hemma – försvinner så snart första repliken sägs: ljudtekniskt är det suveränt. Ljuset står sol och skugga för.
Att gå på teater med två barn knappt sex år och vara med om att de sitter helt still under 2 ggr 40 minuter, hör inte till vanligheterna. Under hela föreställningen har de fokus på det som händer. Klappar händerna, och då och då sjunger de med. Blandningen av korta scener och igenkänd musik gör att de hänger med. Sen tidigare är de bekanta med Emil och hans hyss. Pappans humör känner de också till. Varför prästen bestämmer får jag förklara. Annars tycks de förstå det mesta som händer på scenen. Sitter med goa katten. Med krokodilen. Inte ska de missa föreställningen de heller.
Lerbäcks teater är unik på sitt eget sätt. Den har funnits i snart 20 år. Med ett fåtal undantag har de sommartid spelat barn- och familjeteater baserad på kända sagor av Astrid Lindgren. Legat nära originaltexterna och låtit sång och musik koppla samman scener på ett sätt som förhöjer upplevelsen. Kostymerna i takt med den pjäs som spelats. Igenkännbara. Men de har också en regi- och repliksäkerhet som skapar trygghet. Och inte bara det. I ensemblen ingår flera yngre barn, och efter varje tidigare föreställning har vi på vägen hem frågat oss hur de gör för att få så unga barn att agera så träffsäkert och få till replikerna på ett så naturligt sätt.
Även årets föreställning har allt jag nämnt ovan. Vi dras in i handlingen. Vi sjunger med. Klappar händer och tjoar.
Och när det hela går mot sitt slut och Ida sjunger ”Idas sommarvisa”, kan jag inte få stopp på tårarna.
Om ni vill veta mer om vilka som medverkar, vem som regisserat, sytt kostymer, fixat ljud och ljus etc. så klicka HÄR.
Foto: Agneta Wistrand Rosendal
__________
Agneta Wistrand Rosendal är författare och medarbetare på kulturdelen
