Roman: Glasbin

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, juli 10th, 2021

Glasbin

Ernst Jünger

Översättning av Urban Lindström

Bokförlaget Augusti. 152 sidor. Nyligen utkommen.

 

Författaren, filosofen och krigsveteranen Ernst Jünger (1895-1998) höll det traditionella högt. Han ville röra sig bortom socialism och kommunism men även kapitalism, eftersom de var symptom på ett modernt, industrialiserat och dekadent samhälle. Han deltog i första världskriget på Tysklands sida, och efter kriget opponerade han sig mot den liberala Weimarrepubliken. Han ville avskaffa den för ett annat, traditionellt samhälle organiserat efter militärens principer. Han har av sociologen Carl-Göran Heidegren beskrivits som en konservativ anarkist. Samtidigt finns ett drag av defaitism hos Jünger, en ansats att acceptera samhällsutvecklingen.

Glasbin, som publicerades 1957, är en dystopisk berättelse om den före detta kavalleristen Richard. Han är svartlistad och har svårt att få jobb, på grund av hans kritiska hållning till teknologi och demokrati. Med lite hjälp får han däremot en intervju hos oligarken Giacomo Zapparoni, som har byggt sig ett imperium av automatiserad teknologi. Vad som är naturligt och vad som är teknologiskt luckras upp under intervjun, och en vämjelse stiger fram. Samtidigt som det samtida samhället framstår som dystopiskt kontrasteras det inte mot en utopi, men något som Jünger själv föredrar: den fostrande närheten till naturen och det militäriska livet.

Jüngers motstånd mot teknik är inte absolut. Men han är kritisk mot den när den går till överdrift. Han ser många fördelar med tekniken, samtidigt som han ser faror. Tekniken är ett janusansikte för Jünger. Zapparonis företag bygger olika former av robotar, bland annat hushållsrobotar och ”[i]nom kort hade hans apparater blivit oersättliga, inte bara för industrin och vetenskapen, utan även för hushållen. De sparade in arbetskraft och introducerade en tidigare okänd livskänsla på teknikens område”.

Men teknologin kan också fjärma. Richard resonerar om hur krigsföring förr var annorlunda, då man stred till häst. Men ”[ö]verallt ersattes de av maskiner. Och detta motsvarade även en förändring av människorna: de blev mer mekaniska, enklare att beräkna, och ofta hade man knappt ens känslan av att befinna sig bland människor.”

Tekniken villkorar, bland mycket annat, människans vara. Till skillnad från vänsterteoretiker, så som Karl Marx, men även de italienska och ryska futuristerna så ser Jünger en större fara med tekniken än vinning. När tekniken tillåts mer utrymme, främst när den blir automatiserad, så sker det på bekostnad av människan. Det blir ett underskott av den enskilde. Detta är tankar som Jünger även utvecklar i essän Skogsvandringen (1951), utgiven av Bokförlaget Augusti.

Jünger ser ändå på teknologin på ett tudelat sätt. Redan i memoarboken I Stålstormen (1920) finns det en fascination, men även skräck inför teknologin. Det finns alltid en rätsida och en frånsida. Jünger instämde med sin läromästare Friedrich Nietzsche om att ett träds grönskande krona strävar lika mycket mot solen, som dess rötter motsvarande strävar ned i den mörka jorden. Likadant med teknologin, och för att inte låta den bli allt för destruktiv är man tvungen att vara återhållsam. Jünger avvisar inte all teknik till förmån för ett primitivt leverne, så som teknikkritikern, matematikprofessorn och terroristen Ted Kaczynski gjorde. Tekniken ska enbart användas varsamt.

Som en kontrast till det teknologiska industrisamhället ställs naturen upp. Genom hela boken förekommer naturbeskrivningar, minnen av naturen från ”förr” innan teknologiseringen, och efteråt återfinns naturen i konst. Natur och skog står för något mer ursprungligt hos Jünger, men ”[s]kogarnas skönhet var förbi”. Han har kommit till insikt med det faktumet, men det hindrar inte att han vänder sig mot det. Kritiken mot teknologin är främst immanent, den kritiserar teknologin utifrån sina egna premisser. Den är inte transcendent, den försöker inte överskrida och komma med alternativ. I den ödesbestämda synen på tillvaron som finns hos Jünger, finns heller inget behov att förbättra samhället, snarare att finna sig i ödet. För ”[v]i kan inte välja vår tid”, som det heter på ett annat ställe i berättelsen.

Till en början kan man förundras över tekniken, men snart ser man den ”blixtra förbi i legioner”, som något hotfullt, men ändå bryr vi oss inte för ”vi träder in i det seriellas lagbundenhet, in i vanans makt”. Man skulle lätt kunna vänja sig vid tekniken, men Jünger ville varna oss för den innan den blev en vanna och av likgiltighet inte bekommer oss. Just därför hade det varit bra om han även föreslog ett faktiskt alternativ.

”Det finns prognoser som gör gällande att vår teknik en dag kommer att utmynna i ren magi”, skriver Jünger och fortsätter med att många önskar att teknologin ska bli en del av människan, något som många av dagens transhumanister även gör. Men om människan skulle bli teknik så skulle hon vara mindre människa, och Jünger vill vara mänsklig, alltför mänsklig. För honom är människan till stora delar biologi, och biologiska impulser står högt i kurs hos Jünger. Att därmed göra avkall på det biologiska till fördel för det teknologiska är därför inte önskvärt.

Det heter att ”[m]änsklig fullkomlighet och teknisk perfektion är inte förenliga”, och det för att ”[p]erfektionen eftersträvar det oberäkneliga, och det fullkomliga det oberäkneliga.” Människan hade därmed, enligt Jünger, låsts och inte kunnat vara sina möjligheter.

***

För Richard är heder viktigt. Han är kritisk mot att ta anställning hos teknikföretaget eftersom han är rädd att man ska förvänta sig saker av honom och han vill inte ge sig ”in på några tvivelaktiga saker”. Samtidigt är han en före detta soldat, varav många har ”det mörkaste syndaregister”, men han har ändå en hederskodex. Någon moralkodex tycker han sig inte ha, men god karaktär, god heder, ska man ha.

Det är just för Jünger framhåller värdet av god karaktär som han också kan kritisera både högern och vänstern. Vad som är god karaktär tar inte hänsyn till några ideologier och fasta värden. Jünger kritiserar de privata företagen för att kräva oproportionerlig lojalitet från sina anställda. I boken vill Zapparonis i totalitär anda knyta arbetarna till sig, genom lag, good will, men även terroriserande repressalier vid behov, något som antyds för Richard. Företag blir oligarkiska. Samtidigt, menar Jünger, utnyttjas företagen: ”Och regeringen, ofrånkomligt servil gentemot dem som var flest till antalet, tog [Zapparonis] skatt och lätt honom bli plundrad”. Och de som är flest till antalet är ju ”massan”. Jünger är således kritisk inte bara mot kapitalismens oligarktendenser, men även kritisk mot den moderna, liberala demokratin.

Som alternativ till kapitalismens oligarki och statens inkompetens ställer Jünger, i vanlig ordning, upp militären som ett alternativ. Det är genom militärskolan som Richard har lärt sig som om lojalitet, heder och kamratskap – och Jünger skriver fram dessa som sunda dygder som fostrar en god karaktär. Jünger framförde ofta åsikten att samhället borde organiseras efter en militärisk struktur, där just dessa dygder premierades, eftersom samhället hade mått bra av det. Ofrånkomligen skulle det leda till hierarkier, men Jünger menade att de enbart skulle vara den enskilda till nytta, eftersom man ska känna sig själv. Med den liberala demokratin var folk rotlösa på det sociala planet, enligt Jünger, något som ledde till dekadens.

Samtidigt medger Jünger att en militärisk fostran kan vara destruktiv. Det återges en episod där en av kamraterna från militärskolan begår självmord efter rå kamratuppfostran. Jünger menar att alla inte hör hemma inom militären, men verkar ändå tycka att dess struktur i allmänhet är gynnande.

Ernst Jünger tillhör de författare som man både håller med och inte håller med. Hans största förtjänst ligger i att han försöker tänka på tvären och trotsar invanda dikotomier. Man behöver inte vara antingen höger eller vänster, enligt Jünger, det finns andra alternativ. Sedan kan man till olika grad hålla med om hans alternativ. Den tudelade inställningen till tekniken är också tacksam, just för att den är tudelad.

—

Isak Adolfsson