Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Öbarn

Roman: Öbarn

Hannes Fossbo

Öbarn

Weyler förlag. 241 sidor. Just utkommen.

 

Rus, av alla dess slag, står i centrum i Hannes Fossbos debut, Öbarn. Boken har en rörelse framåt, men det är inte den som är det viktigaste. Istället rör den sig kring frågor om hur missbruk går i arv i familjer. Den ger inga raka svar. Istället visar den att missbruk kan uppstå på olika sätt, i olika sociala miljöer, samtidigt som det verkar tas över från förälder till barn.

Det är mer bredd än rörelse framåt. Att bokens berättare, Harry, är missbrukare precis som sin pappa vet vi redan från början. Det är inte en tragisk, ödesbestämd bok om hur barnet tar över förälderns last. Harry har alltid haft samma last, men boken vill utforska hur det kommer sig. Vilka små vardagliga situationer, spridda över tid, kan ge en förklaring?

Under en pappaledighet övergår Harry från att enbart dricka stora mängder folköl, till att dricka större mängder folköl uppblandat med annan dricka, röka lite gräs och knapra lite mer piller. Ju större konsumtionen blir, ju mer tänker han igenom varför han konsumerar.

Han är en typisk åttiotalist, och uppväxt i Stockholms skärgård, den mindre förmögna delen. Hans uppväxt skilde sig inte nämnvärt från andra i hans område, kom från en vanlig familj, som inte var fattiga men ändå inte hade pengar, och även om det dracks en del i hemmet, verkar det överlag varit bra. Eftersom man gärna inte vill bli som föräldrarna, gör man tvärtom, som att ta diverse berusningsmedel, inspirerade av ens idoler, vilket visserligen ens föräldrar också verkar ha gjort. Cirkeln är i rörelse. Man får en känsla av att det är mycket ”jag” hos Henry, och investering i sig själv. Men ”jag” missbrukar på ett annorlunda vis än föräldrarna, som var så fixerade vid ”vi”.

När Harry fortfarande är ung, dör hans pappa under en sjöfylla. Det är inte en orsak, men en utlösande faktor till Harrys missbruk, åtminstone i backspegeln. Alla andra runtomkring honom missbrukar också och skämtar om att de också vill ha en död pappa så att de har en anledning till att missbruka. Och Henry känner att han också har det. Men det är inte bara det runtomkring som gör Harry till missbrukare, utan även arvet. Henrys farfar dog inte när hans son var ung, men ändå blev sonen missbrukare. Det finns där ändå.

Vad som nästan blir ett tragikomiskt inslag i boken är hur Harry söker en ny fadersgestalt i alla runtomkring som verkar helgjutna och som påminner honom om barndomen, som har mycket med missbruk att göra. Så det runtomkring är också viktigt. Även om Harry har varit utan sin pappa större delen av sitt liv, så blir han som honom mer och mer. Båda tycker om att äta salami när de dricker, och hade Harry tyckt det om det inte var för barndomsminnena?

Genom hela bokens finns det gott om referenser till barn- och ungdomskultur. Ganska självklart rabblas det upp filmer, barnprogram, serier, musik, sporthändelser och världshändelser som ibland känns någorlunda utdaterade. Harry har fastnat i den tiden, han kommer inte ur dess spår. Samma sak är det med Harrys fascination för gamla bilar, helst en folkhems-Volvo.

Vad Fossbo väldigt väl fångar är känslan av att inte vilja inställa sig. Henry känner mer igen sig i kvarterets alkoholister än i sina borgerliga grannar. Men ändå har han ställt in sig, och det väldigt väl. Henry turistar i medelklassen, ser ned på den och infiltrerar den inifrån. Men han verkar också känna sig som hemma där, för i medelklassen är det också mycket ”jag”. Den ständigt närvarade varufetischismen i boken går hand i hand med den liberala ”jag”-ideologin hos Harry. Och ändå är inte Harry riktigt bekväm i den ”jag”-fixerade medelklassen.

Samtidigt som det finns en stolthet i missbruket, så finns det också en relativisering. Någon annan missbrukar mer, och värre. I perspektiv vill inte Harry framstå så nedgången, samtidigt som att bli nedgången är målmedvetet. Det är en intressant försvarsmekanism, och Fossbo ringar in den tydligt, men aldrig övertydligt.

Gång på gång markerar Harry att uppväxten bland missbruk har gjort avtryck, och ibland frågar han om hans egna barn kommer ta avtryck av hans. Men det är alltid väldigt halvhjärtat frågat, och slätas över. Istället oroar han sig för hur barnet i lägenheten ovan kommer påverkas av sina föräldrars dysfunktionella förhållande, om det nu alls är dysfunktionellt.

Boken har en organisk form, och den rör sig fritt mellan olika plan på ett något oförutsägbart vis. Ändå är boken väl sammanhållen. Någon liten detalj krokar fast i ett minne, berättelsen förflyttar sig, någon ny detalj haspar fast i något annat, och berättelsen rör sig vidare. Det är skickligt gjort.

Precis som Hunter S. Thompson, lyckas Fossbo göra missbruket levande, och man får en känsla av att det finns mer missbruk därunder än bara det som står bland sidorna. Världen ses genom ett perspektiv av missbruk. Allt relateras till missbruk. Vad Harry än gör, är som ett missbruk.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree