Roman: Döden och våren
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, november 3rd, 2021Mercè Rodoreda
Döden och våren
Översättning av Ellinor Broman
Norstedts förlag. 217 sidor. Nyligen utkommen.
Mercé Rodoreda (1908-1983) tillhör de främsta författarna bland den katalanska litteraturen. Hon var inte partipolitisk engagerad, men stod till vänster och skulle senare skriva om spanska inbördeskriget och andra världskriget. Efter att ha flytt från fascisterna till Frankrike 1939 och sedan från de ockuperade nazisterna till Schweiz, återvände hon 1972 till Spanien.
Romanen Döden och våren gavs ut postumt 1986. Den tillhör en senare fas av Rodoredas författarskap, där abstrakta motiv blandas samman med existentiell utsatthet och varats kuslighet.
Boken är en berättelse om en pojke, vars far dör, något pojken bevittnar. Hans några år äldre styvmoder närmar sig honom, samtidigt som han blir varse om sin egentliga familjehistoria. Genom hela boken finns en skuld som ligger och pyr. Men det temat skyms nästan över av ett överflöd av detaljer och deskriptiva anvisningar.
Språket i boken är lakonisk, samtidigt som meningarna ofta är väldigt långa. Men satserna är kompakta och fylliga, men aldrig upprepande. Överskottet på innehåll kräver sin läsare. Att bokens form också är helt beskrivande ställer också krav på sin läsare, som ständigt måste tolka det hen läser. Några pekpinnar ges inte. Men, det öppnar också upp för olika tolkningar av den symboliska prosan.
Det är en ganska märklig bok. Graden av abstraktion och den ibland något frånvarande logiken är bidragande, men även faktumet är den är ofullbordad. Resultatet blir att berättelsen framstår som något absurd, i meningen att det ibland är svårt att hitta något samband mellan det som berättas. Det verkar finnas ett sammanhang, men det är inte framträdande för läsaren.
Man kommer inte ifrån att tänka på K. och hans namne i Processen (1925) och Slottet (1926) av Franz Kafka. Precis där, som i Döden och våren, följer vi en man som rör sig mellan olika bisarra situationer och möter något annorlunda människor. Inget av de tre verken är dessutom fullbordade. Men hos Kafka finns det en tydligare stringens och metod i det oförnuftiga och ologiska. Föreliggande bok är svårare att följa. Till stor del beror det nog på berättargreppet: berättarjaget förser oss inte med all information vi behöver, något den allvetande berättaren hos Kafka enklare kan göra.
En återkommande symbol i boken är naturen, och bilden av den är tudelad. Den är både vacker och hemsk. Den är också förknippad med död, hårdhet och lidande. I början av boken går berättarens pappa till skogen för att dö bland träden, eller snarare: han tar sig in i ett träd för att dö. Det är så man gör i byn. Sedan fylls munnen med cement för att själen inte ska fly. På flera andra ställen i boken så orsakar också naturen folk stort lidande, trots dess skönhet.
För oss är natur mest en upplevelse och en plats för avkoppling. Vi har inte så mycket med den att göra, annat än för rena nöjen. Det är väldigt få som skövlar resurser från den. Alla problem den kan orsaka, samtidigt som den kan nära, är nog något många glömt bort. Från att förmodligen ha uppfattats som mer flerdelad, har uppfattningen blivit mer ensidig och mer romantisk. Men Rodoreda vill göra bilden av den mer tudelad igen.
På ett annat plan framstår också naturen som något mer ociviliserat, nästan amoraliskt. Moral är enbart föreställningar – vilket inte behöver omöjliggöra den – och naturen gör sig inga sådana föreställningar. Naturen bara är, som det brukar heta, och Rodoreda låter den också vara så.
För att återgå till faderns död. Genom boken, framförallt mot slutet, återkommer motivet om pappans död och särskilt den skuld som berättarjaget känner inför det. De abstrakta bilderna går kanske inte alltid att rationalisera och begripliggöra, utan enbart kantianskt förnimma. Det gör att Våren och döden inte så mycket är en bok prata om. Det är en bok att känna, och den känns.
—
Isak Adolfsson
