Essäsamling: Små dygder

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Övrigt, Recension måndag, november 15th, 2021

Natalia Ginzburg

Små dygder

Översättning av Vibeke Emond och Gunnel Mittelman

Albert Bonniers förlag. 156 sidor. Just utkommen.

 

Att den sicilianskfödda författaren Natalia Ginzburg (1916-1991) har sina rötter inom marxismen, är tydligt i essäsamlingen Små dygder, som ges ut av Albert Bonniers förlag. Inga av essäerna är för det direkt politiska eller ideologiska, men den marxistiska dialektiken, med dess teser och antiteser – som därtill är ett litterärt stilmedel – genomsyrar flertalet av essäerna.

I en del essäer, som den biografiska ”Mitt yrke”, är stilmedlet visserligen inte lika framträdande som i övriga. Självklart går det vaska fram några enstaka teser och antiteser i texten, men i övriga texter är tes / antites ofta mer en trop, som genomsyrar texternas uppbyggnad. Det är alltså inte främst på ett språkligt plan, utan ett mer tematiskt.

Essätiteln ”Lovord och klagovisa över England”  är ett uttryck för författarens underliggande politiska batteri: en tes, ett lovord, och en antites, en klagovisa, som sedan i texten utmynnar i en syntes, en sammansmältning. Övriga essäer fungerar på liknande sätt, nämligen, att något dåligt kontrasteras mot något bra, och fram träder en nykter, sammanfogad bild över essäns ämne, en syntes.

Under andra världskriget var Ginzburg förvisad till en mindre by i Italien, något hon skriver om i en av essäerna, på grund av makens politiska engagemang. Därtill var hon själv judinna. Den lilla byn framstår som något inskränkt och frånkopplad övriga samhället. För Ginzburg händer det ingenting här och det finns inte ”så många hus och gator och så många vackra affärer”, vilket det gör i staden.

Men hon återger en del komiska händelser, ofta med en byfåne inblandad, som landar i sentensen att ”och så talade byn om det en tid”, för det verkar inte finnas så mycket annat att tala om. Just därför längtar hon också bort från byn, tillbaka.

Ginzburgs man skulle kort efter att de lämnat byn dö i fängelse, och i backspegeln vårdar hon minnet av tiden i byn, men kanske inte så mycket byn som sådan. Den positivt laddade staden och den lika negativt laddade byn var varandras motsatser, för att sedan omvärderas. Tesen föder sin antites, och ur kollisionen av dem uppenbarar sig en syntes.

I en annan essä, en om att inte ha pengar och att ha pengar, talar Ginzburg om hur hon kommer från ”en familj där alla har gedigna och hela skor”, medan hon nu inte längre har så gedigna och hela skor. Det är nämligen ofta magert att vara författare, speciellt under krigstider, och även om det kanske inte är lika magert nu som förr, har hon gärna lite småtrasiga skor för att påminna sig fattigdomen och ett annat liv en det borgerliga.

Ett fattigt liv upphöjs inte: ”Kanske just för att senare lära sig att gå med trasiga skor är det bra att ha torra och varma fötter som barn”. Men ett liv utan fattigdom behöver inte vara ett borgligt liv med pengar. Det kan vara en syntes.

En essä skrivs ett kärlekspar fram som tes och antites. Det heter att ”[h]an är alltid varm, jag fryser jämt”. Och precis som tes och antites lite bråkigt kompletterar varandra, så gör han och jaget det – och kärleken, syntesen, visar sig.

I ytterligare en text om mänskliga relationer skrivs det om hur ens förhållande till andra människor alltid är ett i konflikt. Relationer och identiteter pendlar mellan olika motsatser, det rör sig fram och tillbaka med tiden. Dialektiskt menar Ginzburg att ”under hela livet har vi bara kunnat vara antingen herrar eller slavar, men i vårt hemliga ögonblick, i ögonblicket av full balans, insåg vi att det inte finns sant herravälde och inte heller sant slaveri på jorden”. En syntes uppenbarar sig således, och förhållandet till andra förändras.

Få av essäerna är alltså politiska till sin natur, men ideologiska grundantaganden finns därunder. De texter som däremot är något mer politiska, är det inte stelbent eller skanderande. I en essä om krigets påverkan på samhällslivet, skriver Ginzburg, att det bland rasmassorna inte finna mycket hopp om framtiden, och rädslan för politisk förföljelse finns kvar. Men kriget förde något bra med sig: Ginzburg säger att man inte längre kan ”ljuga och inte tolerera att andra ljuger för oss”. Det som träder fram är ett sönderslitet samhälle, men åtminstone ett där man inte längre kan föra sig med osanning – åtminstone vad det vad hon hoppades.

Även titelnovellen är mer politisk av sig. Istället för en sund men borgerlig uppfostran borde man ha en annan, för i slutändan så är den mer sund och inte så borgerlig. Istället för att lära barnen att spara borde man lära dem att slösa och följa livets små nycker, för ”kärlek till livet alstrar nämligen kärlek till livet”, och det borde vi ha.

Att det finns ett genomgående drag i texterna är inget negativt. Det är redligt att inte motsäga sig själv allt för mycket. För den sakens skull upprepar Ginzburg sig inte, utan hon utvecklar tankarna mellan essäerna. Men det finns ändå en stringens, och det är tacksamt.

Genom hela boken finns också en oerhörd lätthet i språket, där orden trippar fram över sidorna. Språk är som bäst när det knappt märks. I en litterära topografi över den gamla hemstaden, essän ”Porträtt av en vän”, har språket en särskild viktlöshet.

Förutom att skriva om en gammal vän, skriver Ginzburg, att även om hon inte vill återvända, går det heller inte. Det heter att ”[s]orgsenheten, som staden framkallar i oss varje gång vi återvänder, ligger i att vi känner att vi inte längre har någon anledning att stanna kvar, därför att här hemma, i vår stad, i staden där vi tillbringade vår ungdom, återstår numera mycket lite som är levande för oss, och vi möts av en mängd minnen och skuggor”.

Meningen är ungefär tre gånger så lång som en mening rekommenderas att vara, men ändå inte klumpig. Snarare tvärtom. Kanske kännetecknar det essäerna lika mycket som dialektiken. Essäerna är föreningen av bägge.

—

Isak Adolfsson