Hem » Bokhyllan, Övrigt, Recension » Essäer: op.101

Essäer: op.101

Horace Engdahl

op. 101

Albert Bonniers förlag. 139 sidor. Nyligen utkommen.

 

Akademiledamoten Horace Engdahl har inte stått högt i kurs de senaste åren. En del skulle säga att han snarare stått i lägre kurs. Högdragen och gubbsjuk, elitistisk och världsfrånvänd, oärlig och slingrig – det finns fler saker som man kallat honom. Det skulle vara enkelt, men också oärligt, att försöka läsa in de egenskaperna i författarens nya bok, som innefattar aforismer och kortare essäer. Den som letar skall finna, oavsett vad. Men vad kan man finna i Engdahls essäsamling om man inte letar efter något på förhand givet? Vad visar den själv upp?

Boken, op. 101, är uppdelad i fyra partier: ”Från min balkong”, ”Klockan tio”, ”Hur det är” och just ”op. 101”. Den sistnämnda är en musikhistorisk essä om Beethovens sonat med samma namn, och ”Hur det är” är en ärligt och precist skriven essä om Bachs Matteuspassionen.

Egentligen är dessa två texter de mest intressanta delarna av boken. Engdahl rör sig i bekanta rum och delar med sig av sin bildning. Det känns aldrig forcerat eller defensivt. Det finns inga spår av bitterhet.

För Engdahl är kompositionen av Bach en lidelse, i ordets egentliga betydelse. ”Jag tror att varje väckelse börjar i det obegripliga. Att man nås av en kallelse eller beröring är tydligt. Vad det är, vet man först senare.” Engdahl speglar sig i Jesus, som är central i stycket, i hur överprästerna försökte intrigera Guds son, som sedan offrade sig. Man läser snart in det mediedrev som Engdahl anser sig utsatt för. Det är inget konstigt att läsa in sin egen situation i kulturella yttringar.

Men – de båda essäerna är förlagda sist i boken och är till omfånget kortast. Det signalerar att vi kanske borde bry oss mer om övriga boken. Det är åtminstone det man gör.

”Klockan tio”, tiden då tanken är som klarast för Engdahl, samlar litterära och filosofiska aforismer och kåserier, fulla av sentenser och kulturhistoriska referenser. En del består av mer biografiska avsnitt, andra av historiska anekdoter ur vilka lärdomar dras.

Aforismerna bär sig själva och det heter bland annat att ”[p]enetration är den enda metafysiska upplevelsen”, förmodligen för att det ger en känsla av hur världen är beskaffad, hur allt är format, hur livet är. På andra håll kritiseras en falsk, hämmande kultur som inte bejakar människans instinkter: ”- Ditt odjur! // – Du är alltid så uppskattande”. Engdahl driver med anklagelserna om att vara en mansgris. Men överlag känns avsnittet lite ljummet.

***

Partiet ”Från min balkong” är placerat först av en anledning. Det är här Engdahl direkt och indirekt bemöter kritiken från de senare åren. Likt Rousseaus ädle vilde som försökte avskärma sig från kulturens förljugenhet och samhällets dekadens, försöker Engdahl distansera sig genom att göra sig kvitt den mesta moderna median. Att leva som ett djur är ädlare än den moderna människan, och ”[e]tt nutida djuriskt levnadssätt bör […] inbegripa ett avsevärt mått av klassikerläsning”.

Samtidigt menar han sig numera vilja vara en engagerad författare, men han vill inte ta del av samhällslivet. Men han vill kritisera samhällslivet, utan att egentligen klargöra vem det är han kritiserar. För, vem är det egentligen Engdahl kritiserar? En fantombild av en socialliberal, politisk korrekt elit, som förvisso förtjänas kritiseras på en del punkter, men likväl en fantombild.

Samhället anklagas för att vara ombytligt och utan fasta värden. Bara man fogar sig så slipper man undan, annars blir man offer för maktens nycker och marginaliseras. Det är tydligt att han anser ser själv ha blivit marginaliserad av samhällets ombytlighet. Han var omtyckt för ett tag. Men i och med turerna kring Svenska akademin och den samtida #MeToo-rörelsen och, så att säga, de nya, moderna, ombytliga värderingarna, så kastades han under bussen. Det har gjort att han gått från att vara en författar-dandy till en författare som skriver utifrån indignation.

En linje som löper genom texterna är att det skett ett skifte i förtryckt och förtryckare, för att uttrycka sig lite klumpigt. De som varit förtryckta har stärkts, till den grad att de själva blivit förtryckare – men det vägras erkännas, för man ser sig fortfarande gärna som förtryckt. Man undkommer kritik lättare då. Så tror jag man skulle kunna sammanfatta Engdahls tanke.

Texten försöker identifiera en offermentalitet inom dagens kvinnorörelse, som han kontrasterar mot en äldre. Förr pratade man, enligt Engdahl, inom kvinnorörelsen om att kvinnorna inte hade köttsliga begär, utan låg ”med männen bara för att vara snälla”. Varför? Just för att man skulle få ligga med männen och samtidigt frigöra sig från skuld och synd! Man lekte med etiketten offer och utnyttjade den till sin fördel. Det kanske var förljugenhet, men det var ett taktiskt drag.

Dagens feminism, däremot, har absorberat en offermentalitet, enligt Engdahl. Samtidigt som man sexualiserar sig själv, och gradvis går tillbaka från sexuellt subjekt till objekt, menar man sig vara ett offer för patriarkatet – och det med uppriktighet, inte med taktiskt förljugenhet.

Ibland träffar texten rätt, men ändå inte. I en aforism över ”skandalen” med Akademin och den  samtida #MeToo- rörelsen, försöker Engdahl att rentvå sig något. Ganska träffande skriver han: ”Genom att beteckna en viss handling som en skandal, gör man sken av att saker som i verkligheten inträffar oavbrutet skulle utgöra upprörande undantag som fyller anständiga personer med fasa. Skandalen är en modern variant av en primitiv reningsritual som inget samhälle tycks klara sig utan.”

Resonemanget stämmer nog i stora delar på ett tekniskt plan, men det blir fel när han stoiskt använder sig av det för att urskulda sig själv. Var inte #MeToo ett markant konstaterande att mäns sexuella trakasserier var något ”oavbrutet”, och just inte en enskild ”viss handling”? Resonemanget blir oredligt från Engdahls sida.

Engdahl pekar också ut, vad han menar är ett annat hyckleri. Sexualiseringen av kroppen har ökat dramatiskt och sex har blivit något vardagligt, slentrianmässigt. Men samtidigt anser han, den snart döda vita mannen, sig inte tillåten att känna sexuell åtrå till dessa sexuella subjekt, som kanske tidigare var mer av objekt. Att säga att någon attraherar, verkar numera vara kränkande, förstår Engdahl det som, samtidigt som alla arbetar hårt med att attrahera. Här märks kanske den 72-årige författarens ålder av: Den sexuella lekens spelregler har ändrats, men han kanske inte riktigt förstår hur, och det blir plumpt att spela efter de gamla.

I en av aforismerna ironiserar Engdahl över offermentaliteten och tillåter sig själv bli offer. Till en början går nog ironin en över huvudet, speciellt när han liknar företrädarna för dagens kultur med sin barndoms mobbare. Men ironin blir uppenbar med brådmogna formuleringar som ”[d]u var fel, från början, och så kommer det att förbli”, som är sida vid sida skrivningar som ger prov på en dos storhetsvansinne.

Men varför leker han och tar på sig offerkoftan lite ironiskt? Genom boken försöker han hävda sin oskuld – vilket är något anmärkningsvärt – men varför detta retoriska drag? Det enda svaret skulle kunna vara att förlöjliga sina motståndare, så att säga. Men i kombination med ivern att framstå som fläckfri, får det inte rätt effekt. I ett annat sammanhang hade nog draget kunna vara fyndigt.

Engdahl karaktäriserar sig själv väl: I boken är han en författare som skriver utifrån indignation. Vreden är inte ett retoriskt medel, den genomsyrar hans tanke.

Ibland lättar vreden något och Engdahl kan skriva rader som att ”[v]etenskapen väger upp den tendens till fanatism som lurar i religionen och den eskapism som är konstens skötesynd, medan religionen och konsten i sin tur väger upp vetenskapens moraliska och känslomässiga blindhet. Olyckligt det samhälle som låter sig regeras av en enda sanning, vare sig det är förnuftets, trons eller fantasins!”

Somliga skulle nog säga att det osar vit europeisk man om en sådan formulering. Sant eller ej, men det är med sådana formuleringar – också de konfrontativa – som Engdahls person bländar mest.

Isak Adolfsson      

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree