Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Novellsamling: Landsflykten och riket

Novellsamling: Landsflykten och riket

Albert Camus

Landsflykten och riket

Översatt av Ulla Bruncrona, och förord av Lena Kåreland

Lindelöws bokförlag. 148 sidor. Just utkommen.

 

De senaste årens renässans av Albert Camus (1913-1960) författarskap är välkommen. Nu har Lindelöws bokförlag gett ut en nyöversättning av författarens enda novellsamling, Landsflykten och riket (1957). Ulla Bruncronas översättningen är fördelaktig genom att vara  modern, utan att ta sig inga friheter på bekostnad av berättelsernas integritet.

Av författarens skönlitterära verk är kanske samlingen med kortprosa det mest politiska. Romanen Pesten (1947) går förvisso delvis läsa allegoriskt som en berättelse om den under andra världskriget franska motståndsrörelsen, som Camus ingick i, men man läser den ändå mer utifrån en filosofisk lins. Föreliggande noveller är mer direkt politiska, om än högst litterära, och berör ofta inbördeskriget i Algeriet. Camus kritiserades och kritiseras ofta för sin varken-elller-hållning i konflikten. Han var inget för Frankrikes kolonialism, men som fransk-algerier ville han gärna få vara i sitt hemland.

Utifrån Camus filosofiska position kan novellsamlingens titel verka något underlig. Camus var absurdist och för honom var människan kastad in i en tillvaro som befinner sig i en nollpunkt av mening, vare sig positiv eller negativ. Att titelns rike är ett sådant av given mening förstår man genom boken, och att då befinna sig i landsflykt betyder att tillvaron inte är en nollpunkt, utan en negation av mening.

Camus var förvisso värderealist, men han såg också människan som sinnlig och oförmögen nå bortanför sig själv. Det är därför människan är i landsflykt från riket,  för hon kan inte förena sig med världen och tillhörande världen, oavsett hur mycket hon vill. Hon är en främling.

Algeriet och Afrika tecknar bakgrunden i de första fyra novellerna. I ”Den otrogna kvinnan”, Janine, börjar tvivla på sin koloniala mans leverne. Under en affärsresa förstår hon att hon inte kan vara trogen sin makes kärlek. Det är enbart genom den hon är, och hon vill vara det utanför den, för sig själv.

Maken, Marcel, står som exempel för den kolonialism som Camus vände sig mot. En nonchalant fransman som om Algeriet undrar, ”vad fanns det här att se?”. En nonchalant fransman som ställer sig ovanför den arabiska befolkningen och tar sig friheter, och samtidigt fäller kommentarer som ”ja, nu tror de minsann att de kan tillåta sig vad som helst”, när en arab visar ogillande mot honom. En nonchalant fransman.

Inom Janine ekar det, och så även i den algeriska öknen. ”Janine tyckte att hela himlen ljöd av en enda klar, kort ton vars ekon efterhand rymdes ovanför, varefter de plötsligt  upphörde och lämnade henne i tystnaden inför den gränslösa vidden.” Världen bjuder in, för att sedan visa sig vara ekade tom. Men under resan kommer hon åtminstone närmare sitt hemland, Algeriet. För hon är lika främmande där som inför sig själv.

1956, året innan novellsamlingen kom ut, utgavs kortromanen Fallet. Det är en berättelse om skuld och botgöring, och kom till under arbetet med novellerna. Berättelsen växte ur novellformatet. Tekniskt påminner den om novellen ”Avfällingen, eller En förvirrad hjärna”. Båda är bittra monologer som försöker rättfärdiga sin berättare. Novellen har däremot ett överflöd av ord, något som skiljer sig från Camus annars så koncentrerade, ibland lakoniska stil.

I novellen genomgår en katolsk, missionerande präst som fått sin tunga avskuren, en inversion av kristendomens kärlekslära, men man märker att den egentligen är nästan lika livsförnekande som kristendomens andra läror. Prästen blir tillfångatagen av en stam och genom tortyr och förnedring övertar han sina förtryckares mentalitet, för ”[d]en dag de skar tungan av mig lärde jag mig dyrka hatets odödliga själ”. Överfört till författarens samtid förstår vi att kolonialismens våld föder mera våld.

I ”De stumma” tillåter författaren att kritisera de sina – arbetarklassen – för ressentiment. Samtidigt tar han tydligt parti för de mindre lyckosamma, oavsett vem. Är man ung och fattig kan man alltid njuta av det sinnliga: ”Det djupa, klara vattnet, den starka solen, flickorna, det kroppsliga livet, någon annan lycka fanns inte här i landet. Och den lyckan försvann med ungdomen”, men efter ungdomen får man inte bli bitter över sin lott.

I novellen följer vi just bittra och något småaktiga arbetare som återvänder till sin verkstad efter en avblåst strejk. Chefen, som vill inte höja deras löner, är ibland givmild mot dem, men ibland inte. Karl Marx hade sagt att en kapitalist som ibland visar godhet är den ondaste kapitalisten eftersom han försvårar revolutionen och förvirrar arbetarna. När arbetarna får veta att chefens dotter är sjuk, visar de ingen empati. De verkar inte ha en god karaktär, vilket man bör ha i en absurd tillvaro som är i en nollpunkt av mening. Att vara hederlig och redlig är en av få saker av värde.  Arbetarna försummar sin karaktär genom kärlekslöshet. Camus beundran för Lev Tolstoj och hans tro på kärlek och medmänsklighet blir här genom negativ framställning tydlig.

Camus moralism blir än tydligare i ”Gästen”. Novellen filmatiserades för några år sedan som Far from men (2017), i vilken Viggo Mortensen spelar huvudkaraktären. Skolläraren Daru är fast mellan kolonialmakten och arabernas kamp mot densamma. För ”här var Daru född. På andra platser var han i exil”. Hans situation påminner mycket om Camus egen.

Daru har att överlämna en fånge, en arab som dödat sin kusin, i en närliggande stad. Det tar mot för läraren eftersom en revolt hotar. Antingen lämnar Daru araben till sin franska domare och säkra död, och underblåser den arabiska revolten trots att araben inte är politiskt engagerad, eller så låter han gästen gå fri, och låter därmed en mördare undgå sitt straff, och väcker ilska hos fransmännen. Hans lösning blir att låta araben välja sitt egna öde, som väljer att svara för sitt brott. För som Fjodor Dostojevskij säger, det är skönt att ta sitt straff. Men de revolterande arabarena vill ändå i slutet ha hämnd för att en fransman har lämnat ut en arab.

Novellen ”Jonas, eller Konstnären i arbete” är kanske den mest intressanta av novellerna. Afrika har lämnats för en trång våning i Paris, där målaren Jonas bor med sin självuppoffrande fru, Louise och deras barn. Det är ett uppenbart biografiskt stycke, där Camus rannsakar sin karriär, hur han försummat sin familj och förlitat sig på ödets nycker.

Genom åren samlar Jonas en beundrarskara kring sig, som är plumpa, utan självinsikt och som påminner om servila tjänare från en Kafka-roman. Till slut kan han inte måla, men efter några glas kan han återfå den ivriga känslan från när han började måla. Konjaken ”gjorde honom till till världens hennes och slav. Men han njöt i tomrummet, händerna arbetade inte och känslan kom inte till uttryck i något konstverk. Men det här liknande mest den glädje han levde för //…//”.

Novellen slutar med att Jonas blir sjuk och hans trogna vän, Rateau, hittar en nästintill tom duk, där det i mitten står ”ensam, eller gemensam”. I ensamhet får han inte så mycket gjort, men han försummar inte sin familj som när han är i den konstnärliga gemensamheten, i vilken han också inte får så mycket gjort.

Med ”Den växande stenen” återvänder Camus till en välbekant motiv från Myten om Sisyfos (1942). I Brasilien träffar ingenjören d’Arrast en kock som avlagt ett löfte om att bära en stor sten upp för en backe om han överlever ett skeppsbrott. När kocken sedan inte kan slutföra det, bär ingenjören stenen åt honom. Även om Camus nietzscheanskt ofta avvisat kristendomen, så finns det ändå likheter mellan hans litteratur och religionen: förvisso är det skönt att få sitt straff, men det är också skönt att lida för andras synder just för att de likväl hade kunnat vara ens egna. Men att avvisa kristendom handlar inte om att göra tvärtom i allt den gör.

Att det går en renässans av Camus författarskap är som sagt välkommet. Även om Landsflykten och riket ofta förbises av romanerna – och ibland har setts som en enkel förevändning för Svenska Akademin att ge författaren ett nobelpris – är det ett verk som breddar författarskapet. Den absurdistiska grundtematiken är bekant, ja. Till skillnad från romanerna finns här inga ”stora berättelser”, utan novellerna är mer nedtonade och närmare vardagen.

Isak Adolfsson

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree