Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Recension » Historia: Från arbetets horisont

Historia: Från arbetets horisont

Från arbetets horisont. Perspektiv på historisk forskning om arbete och samhälle under kapitalismen 

Red Lars Ekdahl

Arkiv förlag 416 sid

Sitter på kontoret på Nordenskiöldsgatan i Malmö och läser antologin Från arbetets horisont. Perspektiv på historisk forskning om arbete och samhälle under kapitalismen (2021). Jag är framme vid kapitlet om Staffan Stranne, har just läst om Eva Blomberg. På andra sidan gatan alldeles nyss tre våningar med tre olika tv-kanaler. Nu har mellanvåningen stängt av tv:n. Övre trav, nedre italiensk fotboll.

Jag tycker om den här antologin. Det är intressant att läsa om olika arbetarhistoriker. Man får olika nycklar, man ser likheter och olikheter, ser olika mönster. Man kan se Lund-Malmö avteckna sig med sina karakteristika i detta landskap med kopplingen till läraryrket och hur den arbetarhistoriska forskningen graviterar runt Lärarhögskolan i Malmö och Historiska institutionen i Lund. Men förstås inte alltid. I vissa fall enbart Historiska institutionen i Lund. Detta med satsning på att skapa forskningscirklar, att bredda rekryteringen till kursverksamhet står väl också ut hos Lund. Själv fick jag en glimt av den miljön när jag gick kvällskursen om arbetarklassens och arbetarrörelsens historia – jag har fortfarande kvar kurslitteraturen: antologin Dagsverken, Lars Olssons Då barn var lönsamma och Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren. Senare skulle jag återse min gamla lärare Hans Wallengren på Folkets Hus i Landskrona i samband med Arbetarhistorikermötet. Jag kan se framför mig hur han ropar att det blivit dags för lunch och förklarar vägen till restaurangen.

I slutet av sitt kapitel beskriver Mats Greiff hur han ibland tvivlar på om han varit trogen sina ideal under sin långa forskarkarriär. ”Ibland känner jag mig som en förrädare och tvivlar på mig själv. Jag som med mina tydliga politiska utgångspunkter valde att starta min historikerbana på det arbetarhistoriska fältet och bedriva forskning som uttalat handlade om skärningspunkten mellan arbete och kapital – arbetslivet och arbetsmarknaden – har lämnat detta fokus och istället alltmer fokuserat på andra aspekter av arbetarklassens historia”, skriver han. I nästa stund argumenterar han ändå för att forskningen om travsport och musik har bedrivits med samma emancipatoriska perspektiv och med historiematerialism som kärna.

Greiff framhåller att han inte vill förfalla till ”ensidig reduktionism” genom att hänvisa till tidsandan och radikaliseringen av samhället när han ska försöka förklara hur det vänsterpolitiska intresset växte fram. Han lyfter fram Georges Simenons böcker om Parispolisen Jules Maigret som en viktig influens i tonåren. Här framställdes ofta tjänstefolk, hamnarbetare, prostituerade, arbetslösa och luffare som offer i ett hänsynslöst samhälle där de verkliga bovarna stod att finna högst upp i hierarkin.

Jämfört med övriga manliga generationskamrater skiljer Greiff ut sig genom att han använt ett genusperspektiv i sin avhandling Kontoristen – från chefens högra hand till proletär som utkom 1992. Lars Olsson, som disputerade ett decennium tidigare, påpekar att det inte bara var han som var könsblind i början av åttiotalet. ”I efterhand kan det tyckas märkligt att jag inte ens mer än noterade att pojkar sattes att utföra vissa arbetsmoment och flickor andra. Ingen av mina kritiker noterade heller att analysen var tämligen könsblind; två av dem kom ju senare att bli framstående kvinno- och genushistoriker. Jag framhöll dock att det tilltagande kvinnoarbetet inom tobaksindustrin under andra hälften av 1800-talet kan knytas till mekaniseringen av framför allt cigarrtillverkningen”.

Genom Eva Blomberg får jag en inblick i hur genushistorikersammanhanget växer fram parallellt med arbetarhistorikersammanhanget i Stockholm. Blomberg beskriver hur allt fler doktorander från slutet av åttiotalet intresserade sig för kvinnohistoria. De bildade först en doktorandförening och sedan en inofficiell förening som de kallade Pollyanna-klubben. De satt allihop i en doktorandkorridor ovanför biblioteket vid Stockholms universitet. De hade behov av att peppa och stötta varandra. När någon misströstade och funderade på att ge upp löd Pollyanna-klubbens stridsrop: Bara var glad!

De startade också ett eget kvinnohistoriskt seminarium, som ganska snabbt plockade upp Yvonne Hirdmans genusbegrepp. Seminariet vidgade perspektiven och Blomberg, som studerade manliga gruvarbetare, kom att intressera sig för maskulinitetsforskning.

Det finns också ett slags me too-inslag hos Blomberg med skildringar av sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

I antologin diskuteras syftet med historisk forskning. Ekonomhistorikern Lars Ekdahl fokuserar på arbetsplatsen, arbetsprocesser, organisering och ekonomisk demokrati. Mats Greiff, med sin koppling till Lärarhögskolan i Malmö, tar också upp det här med historiedidaktik, emancipatorisk historia, muntlig historia och historia underifrån. Resultaten från forskningen om arbetsliv, kultur och facklig kamp i Irland pekade, menar Greiff, på nödvändigheten att studera kamp även utanför fackföreningarna. ”Man kan inte, som hittills oftast är gjort, anta att oorganiserade grupper av arbetare hade ett svagt klassmedvetande och stod svaga på arbetsmarknaden”, skriver han.

I kapitlet om Lars Ekdahl får jag en liten doft av sextioåttavänstern. Ekdahl beskriver hur han som långhårig och skäggig ung man med FNL-märke på jackan alltmer uppfattades som en särling bland kamraterna i fotbollslaget. Under några år i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet var han engagerad i den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm. Han och hans kamrater hade målet att radikalisera SSU och hela partiet, men misslyckades. I ett tal i anslutning till en demonstration i Vasaparken sa Ekdahl att Kuba och Vietnam var del av samma kamp.

Eva Blomberg gick med i Chilekommittén efter militärkuppen 1973. Hon var också aktiv i Grupp 8. Ett gäng unga arbetarkvinnor träffades hemma hos varandra i Huddinge, Haninge och Botkyrka. Tillsammans skapade de en utställning som visades på bibliotek runt om i landet.

Lars Berggren är positiv när det gäller framtiden för det arbetarhistoriska forskningsfältet. Mycket av forskningen som kan räknas till fältet döljer sig under andra rubriker, menar han. I början av nittiotalet var det fortfarande enkelt att urskilja vad som var arbetarhistoria. Sedan dess har det skett avknoppningar och specialiseringar. Genushistoria är ett exempel, påpekar Berggren, där det produceras avhandlingar som ligger nära arbetarhistoria. Han hänvisar till en studie som visar på att mellan åren 1997 och 2004 publicerades 33 avhandlingar som skulle kunna räknas till arbetarhistoria.

Berggren presenterar en modell för att illustrera hur historievetenskapen utvecklas i ett spänningsfält mellan utom- och inomvetenskapliga faktorer. Men frågan om hur den nyliberala politiken, som förts av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar de senaste decennierna, och som lett till ökade klassklyftor, påverkar rollen som arbetarhistoriker lämnas obesvarad.

När antologin höll på att färdigställas kom beskedet att en av de medverkande, Lars Olsson, avlidit efter en tids sjukdom. I sitt förord framhåller redaktören Lars Ekdahl att Lars Olsson under drygt fyra decennier på flera sätt var en föregångare inom den arbetarhistoriska forskningen. Boken tillägnas Lars Olsson.

Det sista tecknet i Olssons postumt utgivna forskarminnen är ett utropstecken. Han berättar om planer på att skapa ett livaktigt centrum kring arbetarnas kulturarv i Folkets Park i Kalmar och säger slutligen att kampen om arbetets och arbetarnas plats i det offentliga kulturarvet måste leva vidare.

Ekdahl, som skrivit om Rudolf Meidner, diskuterar i ett avsnitt biografin som genre. ”Senare har jag upptäckt att jag kanske tillhör ett relativt nytt slags biografiskrivande, där utgångspunkten inte tas i ett dominerande intresse för en speciell person utan i ett vetenskapligt problem vilket i sin tur bestämmer valet av person. Det innebär i sin tur att personen naturligtvis står i fokus men i första hand snarare är ett instrument, ett prisma som det brukar heta, för att belysa och analysera ett vetenskapligt problem och ett vidare sammanhang”, menar Ekdahl.

Nu har solen gått ned och det är golf på övre tv:n och reklam för Nissan på nedre tv:n på andra sidan gatan. Mellersta alltjämt avstängd.

Magnus Gustafson

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree