Hem » Bokhyllan, Lyrik, Recension, Skönlitteratur » Lyrik: Jordens ansikte av Lars Andersson

Lyrik: Jordens ansikte av Lars Andersson

Jordens ansikte

Lars Andersson (text), Katrin Westman (bilder)

Bokförlaget Polaris. 190 sidor.

Utkommer den 2 februari 2022

 

Rosenkransen är en böneform med medeltida ursprung, som främst används inom katolska kyrkan. Den ska innehålla en upprepning av för kyrkan centrala böner som Fader vår, Var hälsad Maria och Ära vare Fadern, men har också en annan mer meditativt inriktad del där den bedjande ska koncentrera tankarna kring vissa aspekter av livet och tron, där både smärta och glädje får samsas. Olika teman knyts till olika veckodagar, och ett radband används oftast av den som ber.
Rosenkransens struktur med dess skiftande tematiska innehåll utgör den strukturella grunden för Lars Anderssons nya diktsamling Jordens ansikte (Polaris). Det är hans första diktsamling, och den utkommer hela 48 år efter hans uppmärksammade debut som mycket ung prosaist. Han har visserligen skrivit en del dikter tidigare och även visat att lyrisk prosa kan ligga honom nära, men ändå är det djärvt att ge ut en bok som denna. Samtidigt är det glädjande att han som en av våra främsta prosaförfattare verkligen gör det.
De lyriska meditationerna utgår från Bibelberättelser och delar av den Mariamystik som katolska kyrkan utvecklat, men vidgas och omfattar såväl historiens mörka stråk som det privata livets sorger och glädjeämnen. Det är som läsare klokt att försöka bära med sig denna sammansatta helhetsbild vid läsningen.
Brytningen mellan livets smärta – så bräddfull av oskyldigas lidanden och historiens ofattbara grymheter – och trons ljus, blir av naturliga skäl central i boken. Det urgamla teodicéproblemet kan ingen bortse från. Det gör inte heller Lars Andersson, utan han visar lidandet och sorgen mycket konkret i flera dikter, som då han påminner om den lilla flicka som blev en psyksjuk mans offer vid en skola för några år sen. Dikten riktas till jungfru Maria: ”flickan, barnet, din bilds bild, som står sist i ledet och/inte kommer att hinna in genom dörren?/Så förintas du åter. Så förintas du gång på gång.” Det är smärtsam läsning.
Han minns också faderns sista sjukdomstid. ”Metastaseringen hade nått nackkotorna,/huvudet kunde inte hållas upprätt stabilt./ En krans av stål fästes med skruvar/runtom skallbenet”. Dessa bilder knyts sen till de björkar som avlövas i höstvinden utanför fönstret, och i en annan suggestiv dikt till Jesu kamp i Getsemane.

Kastade du dig en eller flera gånger framlänges
på marken? Eller kröp du på knä?
Men dina hjärtslag dunkades ner i jordens ansikte av jord. Och jag tror att du, fastän människa till alla
dina kroppsdelar och sinnen, såg allting framför dig.

Författarfoto: Kari Løvaas

Dikten fortsätter med att Jesus tänks föreställa sig, och i någon mening omfatta, sådant som senare tiders slavkaravaner och templets skövling, och så följer en katalog av oskyldigas lidande, exempelvis ”Barnsoldater skrämda från sitt vett […] De undkomna yazidiernas/utblick från berget Sinjar över Nineveslätten […] Tsvetajevas ihjälsvultna dotter.”
I en annan meditation över den Bibeltext där Jesus plötsligt saknas, bara för att återfinnas i templet, förs också en betydligt svårare livsvardag in: en ung pojke som försvinner och hittas död i vårt land, en ung indier som rövas bort och många år senare kanske återfinns, nästan oigenkännlig. I en annan smärtedikt blir Jesu pryglade rygg ”i den stunden jordens ansikte.” Genom att Jesus också har gått djupt in i smärtan och vunnit seger över döden ges den troende ett paradoxalt hopp mitt i mörkret. Som så ofta tenderar emellertid de mörka bilderna, deras konkretion och de frågor de ger upphov till, att bli mer drabbande än förtröstans och trons ljus. Det är ju så att god konst många gånger uppstår ur de obesvarade frågorna, ur det som skaver. Den fulla lyckan pockar mer sällan på dokumentation eller bearbetning. Den är sig själv nog.
I rosenkransen finns förvisso också meditationer över just ljuset. Andersson låter i en dikt vårvinterns känsla av nyväckt liv åskådliggöra detta.

Jag tar emot din värld som nyväckt strömmar
fram under isens blanka kant en vinterdag.
Den flödar mot min döda själ och svämmar
ut över jordens stränga, slitna ansiktsdrag. I tjälen gäller vetekornets lag.
En ljuspuls känns, och markens ådror sväller.

Vetekornet som måste ner i den mörka jorden för att bära frukt pekar också fram mot uppståndelsens hopp.
Det finns mycket som kan uppmärksammas i denna rika och varierade bok. Det är exempelvis påfallande hur den judiska mystiken ges utrymme på ett sätt som inte nödvändigtvis följer Bibeltexterna eller den katolska traditionen. Ett exempel är en sorts försommarpsalm, ”fritt efter en sabbatshymn av Isak Luria”. Denne var en av de stora kabbalisterna under 1500-talet. Både i denna dikt och andra talas om Schechinah, ett begrepp inom judendomen som ges en ny betydelse i kabbalistiska texter som Sohar och andra, där det får stå för en kvinnlig aspekt av gudomen. Man kan gå till Gershom Sholems klassiska skrift om judisk mystik om man vill fördjupa sig i detta. Han skriver bland annat att Schechinah av en del uppfattades som ”modern för varje enskild människa i Israel”. I det här sammanhanget räcker det att säga att Schechinah därmed relativt enkelt kan knytas till den katolska kyrkans Mariakult. Maria är ju allas mor, något Andersson knyter an till i en meditation över den Bibeltext där den döende Jesus säger ”Se din mor” till lärjungen Johannes, men också till diktens ”jag”. Schechina associeras också med den gudomliga anden, dess vidd som kan omfatta alla.
Det är också berörande att läsa den dikt som enligt rosenkransens dagliga mönster kan knyta an till en betraktelse över Kristi förklaring, troligen på berget Tabor. Anderssons text blir mycket personlig.

Pojken har satt sig på en sten i skogen.
Han leker nånting han har sett på SVT Play.
Om jag står på ett visst sätt öppnas det
mellan granarna ett gatt för solen.
Det barrgröna på bägge sidor om mig
blir bestruket som ett plån, en lyster tänds.
Lördag i april, två dagar till hans nioårsdag.
Vem säger vi enklast att han är?
Personkrets 1. Oftast pigg och glad. Envis.
Mb. Down med obligat utvecklingsstörning.
Och vem säger då jag att han är?

Man kan påminna sig att en röst från höjden säger följande, enligt Matteustexten: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.”
På ett liknande sätt tas hågkomster från de egna barnens födelse upp i de dikter som enligt det strukturella mönstret bör anspela på Jesu födelse. Varje barns födelse är ju ett under. Meditationerna låter det privata speglas i det gudomliga, eller tvärtom.
Finns det då några kritiska invändningar mot denna diktsamling? Jo, visst finns det inslag som känns mindre lyckade. I den nämnda texten om den försvunne unge pojke som hittas död, kan vi läsa: ”Han som nu går/ i paradiset med sin hund. Sin ledsagare som tittar/ upp i hans ansikte och vill veta vägen de ska ta.” Det är en önskebild som riskerar att bli alltför sötaktig. Ett annat problem är att vissa redovisningar av exempelvis historiska illdåd blir just faktaredovisningar och inte lyriska gestaltningar. Ett annat exempel bland flera, är de väl faktarika detaljerna från fosterutvecklingen i reflektioner kring födelseundret. Ibland skulle dikterna tjäna på att antyda, inte redovisa kunskap eller alltför utförligt beskriva.
Men kanske bör man som läsare kunna sätta sig över dessa mindre lyckade delar, för det är ju helheten som ska tala. Detsamma gäller den Örebrofödda konstnären Katrin Westmans målade porträtt – lite grova, ibland med nästan utsuddade anletsdrag, flimrande förbi. Lars Andersson skriver i ett kort efterord att han först såg dem samlade på en hel utställningsvägg. Den samlade effekten blir starkare. Bilderna får representera alla och ingen på samma gång; de visar människan avklädd den individuella identiteten.
Åtminstone efter min läsning är det de vardagliga dikternas bilder som har störst efterverkan, men de genomlyses ibland av detta överjordiska ”ljus från ingenstans”, för att låna en romantitel av Andersson. Han vill övertyga oss om att det finns, tvärs genom alla frågor och allt mörker, ”någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek”, för att avsluta med några ord av Tomas Tranströmer.

__________

Pär-Yngve Andersson är docent i litteraturvetenskap

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree