Roman: Tokyo Ueno Station

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, februari 4th, 2022

Yu Miri

Tokyo Ueno Station

Översättning av Lars Vargö

Albert Bonniers Förlag. 163 sidor. Nyligen utkommen.

 

Tokyo Ueno Station av Yu Miri kom först ut på japanska 2014, och när den senare översattes till engelska 2020 tilldelades boken det amerikanska National Book Award for Translated Fiction.

I början av boken heter det att ”livet är inte som en berättelse i en bok. Även om bokstäverna staplas på varandra och sidorna har nummer, saknas en röd tråd.” Just denna bok handlar om Kazu och hans liv, och den utvecklas organiskt och associativt.

Sedan en tid tillbaka är han hemlös och bor i en park intill en tågstation, Uenoparken. Förr hade han en familj, som han förvisso inte såg så mycket av. Han flyttade från Fukushima till Tokyo på sextiotalet för att klara försörjningen. Som konstruktionsarbetare börjar han skicka hem pengar, och när han själv kommer hem är han en främling. Han känner inte sina barn och knappt sin fru, men han vill ge dem goda förutsättningar i livet. Men olyckan förföljer Kazu.

Genom boken skjuts små berättelser kopplat till Uenoparken in, och platsen blir ett Japan i miniatyr och återspeglar landets historia. Berättelserna om parken, är Japans berättelser. Bombningar under kriget, besök av kejsaren, konstruktioner av byggnader, enskildas öden, ekonomins svängningar, hur folk har blivit lättsinniga och likgiltiga inför sin andra. Japan har ändrats.

När han kom till Tokyo hjälpte Kazu till att rusta och modernisera landet inför olympiaden 1964. Men, ju mindre traditionellt och mer modernt landet blir, ju mindre bekant och mer rotlöst upplever Kazu det. När boken utspelar sig, rustar man upp och moderniserar landet än mer för att ha chans att få hålla det OS som var tänkt att gå av stapeln 2020.

Yu Miri, som för tidigare har belönats med det japanska Akutagawapriset, tillhör den koreanska minoriteten som finns i landet, vilka har varit utsatta för mycket förtryck. Hon är för det inte en ”minoritetsförfattare”, även om boken i mycket handlar om förtryck och utanförskap. Mycket av den utanförskap som finns i boken beror på att någon sammanhållning i landet inte längre finns.

Två kontrasterande bilder målas upp genom boken. Dels det gamla, mer traditionella Japan, dels det nya, mer moderna Japan. Vad det nya landet saknar är i mångt traditioner. Allt har blivit kommers, och amerikanska butikskedjor ersätter de gamla små butikerna.

Det finns en del paralleller mellan Tokyo Ueno Station och Junichiro Tanizakis roman Somliga tycker om nässlor från 1929. Båda kritiserar framväxten av ett modernt samhälle, och kritiken är förutom att vara slående, också ganska defaitistisk. Men till skillnad från Tanizaki är Miri mer subtil och tonen på boken är mindre ideologiskt färgad.

Är boken konservativ? Den är kritisk mot ett modernt samhälle som åsidosätter dem som byggde det. Det låter tämligen konservativt. Det nya liberala Japan skärskådas, men det gamla traditionella Japan glorifieras inte. Snarare pekar den ut linjer mellan de moderna problemen och det gamla Japan. Det finns ingen önskan tillbaka, bara en kritik.

Avsaknaden av den röda tråden är inte till nackdel för boken. Innehållet är inte slumpmässigt utspritt, utan det finns en övergripande struktur genom boken som kompenserar för att händelserna ibland inte alltid direkt följer på varandra.

Den organiska uppbyggnaden gör att berättelsen ofta tillåter sig små avstickare. När texten sedan kommer tillbaka till vad den egentligen pratade om, är man förvånad över att man blev tagen på en omväg – en del längre än andra i boken – utan att man egentligen märkte av det. Man märker det först sen. Även om boken är något oförutsägbar, är den tematisk sammanhållen. Just därför fungerar den, och den fungerar väl.

—

Isak Adolfsson