SACD: Symfonier av Anders Eliasson

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, februari 6th, 2022

 Anders Elisasson: Symphony No. 3*; Concerto per Trombone°; Symphony No. 4 (BIS /Naxos). Speltid: 77’03.

Anders Paulsson (sopransaxofon)*, Gothenburg Symphony Orchestra*, Johannes Gustavsson (dirigent)*, Christian Lindberg (trombon)°, Royal Stockholm Philharmonic Orchestra, Sakari Oramo (dirigent)

–

Betyg: 

 

Att Borlänge-masen Anders Eliasson (1947–2013) skulle bli tonsättare var nog tidigt självklart för honom själv, men knappast för andra i hans uppväxtmiljö. Men pojken var en exceptionell musikalisk begåvning, och redan som 12-åring ledde han ett jazzband och spelade trumpet. Nitton år gammal började han vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm, där han drillades i Måndagsskolemodernismen – bara för att sedan gå sin egen väg. Kanske kan man likna det vid Wittgensteins berömda stege, den där som man ska slänga när man väl klättrat upp på den. Eliasson ville inte försaka melodin även om han på sitt sätt är en kompromisslös modernist. Något kan han påminna om Allan Pettersson i sin sturiga envishet och sin starka integritet och i sin attityd till musiken, och nog finns det ett petterssonskt drag i den envetna, nästan malande, intensiteten som inte går att värja sig mot. Lyssna till exempel på den hotfullt aggressiva tredje satsen i 4:e symfonin. Men precis som hos Pettersson bryts också det expressivt obönhörliga av melodiska oaser.

Just 4:e symfonin är aktuell på ett nytt album från BIS som även presenterar 3:e symfonin och en trombonkonsert. Inget av verken har tidigare funnits inspelat. Här kanske någon vill protestera och hävda att tredje symfonin visst finns på skiva, närmare bestämt med Finska radions symfoniorkester under Leif Segerstam (NEOS). Och det stämmer. Men det är faktiskt inte riktigt samma verk. Eliasson skrev symfonin 1989 för altsaxofonisten och vännen John-Edward Kelly. Men 2010 valde han att revidera den och ersätta altsaxofonen med en sopransaxofon, vilket Kelly f.ö. betraktade som en ren förolämpning. Men Eliasson ansåg att sopransaxofonen passade bättre. Kanske handlade det också om, som Peter Kislinger skriver i skivkommentaren, att han var rädd att symfonin annars skulle komma att ligga ospelad. Ingen annan än altsaxofonist än Kelly kunde nämligen klara av solostämman. Hur som helst är det versionen för sopransaxofon som här framförs med Anders Paulsson som solist till Göteborgssymfonikerna under Johannes Gustavsson. Kanske hade verket lika gärna ha kunnat kallas en sinfonia concertante som en symfoni, då saxofonen har en tydligt solistisk roll. Ibland tycks den utmana orkestern, ibland vädja till den. Symfonier för saxofon och orkester hör inte till vanligheterna; jag kan bara påminna mig en till, och den är symptomatiskt nog av Allan Pettersson.

Även i Eliassons 4:e symfoni finns ett solistiskt blåsinstrument, nämligen ett flygelhorn, som här trakteras av Joakim Agnas. Det bidrar inte minst till verkets pastorala stämningar som i de mycket vackra adagio-satserna där den sista också får avsluta symfonin. Här dirigerar Sakari Oramo Stockholmsfilharmonikerna. Det gör han också i trombonkonserten, där ingen mindre än Christian Lindberg är solist.

Det här är kort sagt ett fantastiskt album – ett måste för alla som är det minsta intresserade av modern svensk orkestermusik.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion